La Transición
Om övergången till demokrati i Spanien

Spaniens övergång från diktatur till demokrati efter Francos död 1975 var långt ifrån någon automatisk eller rätlinjig process. Med utgångspunkt i två aktuella böcker visar Erik Tängerstad hur denna övergång varit mer komplex än vad som vanligtvis antagits. Landet är egentligen inte, och har aldrig varit, någon nationalstat. Snarare än en sammanhållen europeisk territorialstat är Spanien resterna av ett kollapsat världsimperium.

 

När diktatorn Francisco Franco avled i november 1975 ställdes Spanien inför skarpt läge. Situationen var öppen och det enda som tycktes säkert var att inget kunde förbli vid vad det dittills varit. Då diktaturen blivit alltmer kopplad till personen Franco kunde den knappast överleva diktatorns död. Men om det inte gick att bli kvar vid det befintliga, vad skulle då komma i stället?

Tveklöst hade Francos totalitära regim uppstått som konsekvens av det spanska inbördeskriget. Om diktaturen nu skulle visa sig vara en parentes i Spaniens historia, innebar det att 30-talets inbördeskrig åter skulle blossa upp? Spanien var då, omedelbart efter diktatorns död, knappast ett land som med nödvändighet skulle utvecklas från totalitär diktatur till parlamentarisk demokrati.

Francos död medförde att de obearbetade konflikter som präglat Spanien under diktaturen nu aktiverades. Skulle det gå att hålla samman Spanien genom en snabb och relativt smärtfri övergång från totalitär diktatur till parlamentarisk demokrati, eller var Spaniens enhet direkt avhängig en starkt centraliserad och totalitär regim? Skulle det gå  att glömma allt som varit och blott blicka framåt? Starka krafter i det spanska samhället hoppades på en sådan utveckling och det är mot den bakgrunden man måste förstå Spaniens politiska transformation åren kring decennieskiftet 1980.

Juan Carlos svär eden efter att Franco utsett honom till sin efterträdare. Juan Carlos skulle senare istället medverka till demokratins införande.

Numera framställs det som ett etablerat faktum att den spanska övergången från diktatur till demokrati, La Transición, gick snabbt och utan större svårigheter åren från Francos död 1975 till bildandet av den socialdemokratiska regeringen 1982. När den moderata spanska högern genom Partido Popular (PP) fjorton år senare, 1996, lyckades vinna valet och därmed avsluta PSOE:s, alltså den spanska socialdemokratins regeringsinnehav, hade Spanien av allt att döma blivit en välfungerande europeisk parlamentarisk demokrati inom EU:s ramverk.

På senare tid har den bilden dock utmanats, inte minst genom de senaste årens händelser i Katalonien och de omfattande korruptionsskandaler som nu lett till att flera tidigare ministrar dömts till mångåriga fängelsestraff.

bokomslag_santos_julia_transicion_dixikon.seStatsvetarprofessorn Santos Juliá har skrivit en bok om denna utveckling: Transición, Historia de una politica española (1937-2017). Tidsspannet bör observeras. Boken behandlar en åttioårig period som tog sin början 1937, året då det stod klart att Europas parlamentariska demokratier inte skulle försvara den spanska republiken och dess demokratiskt valda regering. Perioden som boken behandlar sträcker sig därefter in i samtiden. I dagens Spanien har den konventionella bilden av denna transición kommit att bli alltmer ifrågasatt.

Den som studerar spansk historia bör notera att landet inte är och heller har aldrig varit någon sammanhållen europeisk nationalstat. Snarare är Spanien resterna av ett kollapsat världsimperium. Utifrån denna ”elefant i rummet” – den som alla märker men ingen kommenterar – börjar Juliá sin framställning redan med utfallet av det spanska nederlaget i det spansk-amerikanska kriget 1898. Nederlaget, som i Spanien är känt som ”katastrofen”, El Desastre, förde med sig  att Spanien upphörde att vara det imperium det varit alltsedan dess tillkomst under renässansen. Det spanska 1900-talet framstår efter denna ”katastrof” som en lång och smärtsam övergång från kollapsat världsimperium till en ännu idag pågående strävan att upprätta en europeisk nationalstat. Det är denna komplexa utvecklingshistoria fram till idag som Juliás bok behandlar.

Samtidigt som Spanien runt sekelskiftet 1900 föll ned i en djup politisk kris, förändrade en samtidig ekonomisk högkonjunktur dess socio-ekonomiska grundstruktur. Framför allt i Katalonien och Baskien pågick före första världskriget en snabb och genomgripande industrialisering, pådriven av en omfattande internationell efterfrågan. Senare, under mellankrigstiden, när denna spricka mellan politik och ekonomi blev allt tydligare och konflikterna till sist blev omöjliga att bortse ifrån, befann sig landet redan på vägen mot inbördeskrig. Juliá visar sedan hur den diktatur som följde på inbördeskriget endast nödtorftigt lyckades släta över och tillfälligt kamouflera dessa underliggande konflikter, som därmed aldrig riktigt lösts. När diktatorn dog 1975 slog dessa gamla konflikter ut med full kraft.

Det brukar med ett citat ur Leoparden av Tomasi di Lampedusa heta att för att allt skall bestå måste allt förändras. Av Juliás detaljerade och välbelagda framställning framgår hur den styrande eliten i Francos Spanien redan långt före diktatorns död insett att om makten skulle behållas, så måste den grundligt omförhandlas. De personer, familjer och styrande grupperingar som dominerat Francos Spanien var på det stora hela klara över att om Spanien skulle kunna fortsätta vara en sammanhållen statsbildning under deras kontroll, måste landet så snabbt som möjligt förvandlas till en parlamentariskt styrd konstitutionell monarki.

Felipe González 1986
Felipe González 1986

Det går att följa hur den gamla diktaturens främsta företrädare aktivt drev på den utveckling som skulle leda till en övergång från diktatur till demokrati, så att de själva inom den nya demokratins ramverk skulle kunna behålla makten. Alternativet förefaller ha varit en återgång till de alltmer påtagliga och öppna konflikter som 1936 hade lett fram till spanska inbördeskriget. Här stod det inte mellan diktatur och demokrati, utan snarare sökte man genom ett intrikat förhandlande hitta kompromisser mellan dessa två styrelseformer, kompromisser som kunde rädda Spanien undan upplösning och inbördeskrig.

Juliá visar detaljerat och övertygande hur olika maktsfärer i Spanien kring decennieskiftet 1980 nära och integrerat samverkade för att få till stånd den relativt snabba och smidiga övergången från diktatur till demokrati. I den praktiska politiken förhandlade etablerade politiker och representanter för maktägande eliter med varandra för att undvika samhällskollaps.

Inte bara de spanska socialdemokraterna under Felipe González ledning var införstådda med denna utveckling, utan också hårdhudade stalinister som till exempel kommunistpartiets ledare Santiago Carrillo. Under inbördeskriget hade denne Carrillo varit en av de mest kompromisslösa sovjetkommunisterna och antidemokraterna i det republikanska Spanien, men vid 70-talets mitt hade han ändrat inställning och ledde de spanska kommunisterna in i skapandet av Spaniens parlamentariskt styrda demokrati. Fram till sin död 2012, vid 97 års ålder, var och förblev Carrillo en aktiv och djupt respekterad politisk röst.

Carrillo kan jämföras med högerpolitikern Manuel Fraga som varit minister i samtliga Francos regeringar från 1960 fram till diktatorns död 1975, då han kom att fungera som en av det demokratiska Spaniens grundlagsfäder. Bland annat genom att grunda det parti som utvecklats till dagens PP kunde Fraga ena den spanska borgerlighet som stod till höger om socialdemokraterna inom PSOE. Fram till sin död 2012, vid knappa 90 års ålder, förblev Fraga aktiv inom den spanska inrikespolitiken, inte minst genom att vara PP:s oavsättlige hedersordförande och politisk konsult åt partiledningen.

Omslag_till_9781441102522_dixikon.se_Carsten_Humlebæk_Spain_Inventing_the_NationDiktaturens företrädare kom att framträda som överraskande demokratiskt sinnade, samtidigt som demokratins förhandlare ofta framträdde tämligen diktatoriskt. Dessa korskopplingar och överlappningar lade grunden för ett långsiktigt spanskt förhandlingsklimat i vilket samma personer och grupper hela tiden förhandlar med varandra, även om dessa förhandlingar ofta är hemliga och utan transparens – och dessutom smorda genom korruption. Man lurar sig därför om man tror att övergången från Francos Spanien till dagens Spanien var avslutad 1982, något Juliá visar med all önskvärd tydlighet.

För den som är intresserad av utvecklingen i dagens Spanien kan rekommenderas  också Carsten Humlebæks bok Spain, Inventing the Nation. Humlebæk behandlar inte så mycket Spaniens politiska 1900-talshistoria, som hur denna historia iscensatts och utformats i det demokratiskt styrda Spanien efter 1980, alltså parallellt med den transición som Juliá beskriver i sin bok. Framför allt visar Humlebæk övertygande hur olika maktcentra kämpar om det symboliska utrymmet för att på så sätt skapa hegemoni runt den egna gruppens samhällsvision.

Ett intressant och belysande exempel i sammanhanget är spansk landslagsfotboll. Inför varje fotbollslandskamp kan man notera hur spelarna reagerar då den spanska nationalsången spelas. Samtliga spanska spelare står mol tysta, utan att röra en min. Den spanska nationalsången, som bygger på melodin Marcha Real, saknar nämligen text och kan därför inte sjungas. Att hymnen saknar ord beror inte enbart på att det visat sig omöjligt att enas kring en text, utan snarare på att det visat sig vara omöjligt att enas kring ett gemensamt språk på vilken en eventuell text skulle kunna sjungas.

Traditionellt har Marcha Real inletts med ett militant ¡Viva España! alltså ”Leve Spanien!” och sedan en text på kastilianska – en text som stora delar av publiken på läktarna brukar stämma upp i, men alltså inte spelarna på planen. Att på kastilianska sjunga diktaturårens text till Marcha Real kan inom vissa grupper i dagens Spanien uppfattas som stötande, för att inte säga direkt motbjudande. Inom överskådlig framtid lär det spanska fotbollslandslaget, precis som alla andra spanska landslag oavsett sport, inför avspark stå tysta och tigande stirra rätt ut i ett avlägset intet.

 

  • Klicka här för att läsa Peter Landelius om Javier Cercas roman Anatomía de un instante (ungefär ”Ögonblickets anatomi”) om kuppförsöket i Spaniens parlament 1981
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!