Häromdagen tog Margareta Zetterström i sin blogg avstamp i Jésus Alcalás tanke att det vore bra med en jurist på en av de aderton taburetterna i Svenska Akademien, i en tid när gränserna för litterär upphovsrätt börjar suddas ut: ”Hela internetexplosionen och fildelningsdebatten har ju skapat en föreställning om att upphovsrätt är något mossigt och förlegat, någonting som själva tekniken gjort obsolet. Författare skall vara tacksamma för att någon över huvud taget vill läsa dem och självklart dela med sig av sina alster, utan ersättning.”
Tidigare var Jan Henrik Swahn inne på samma sak, i en blogg som han avslutade med ett par tänkvärda knäckfrågor: ”Tycker du som läser detta att följande två uttalanden är jämförbara eller reagerar du olika på dem? ’Att författare lånar av andra författare utan att redovisa sina lån är en självklarhet som vi får acceptera.’ – ’Att författare kan få sina verk nerladdade på olika nätsajter utan att upphovsrättslig ersättning utgår är en självklarhet som vi får acceptera.’”
Jag hakar på genom att här återge slutavsnittet i en längre artikel om litteraturkritik som jag skrivit i årets första nummer av Tijdschrift voor Skandinavistiek (2009:1, snart utlagd på nätet), med ett konkret exempel på hur en debatt kan komma av sig, trots goda intentioner. Att det samtidigt blir tal i egen sak må förlåtas.
Omständigheterna är dessa: i januari 2006 kom på Bonniers förlag ut en tunn liten debutroman, Fabian Kastners Oneirine, 140 sidor lång. Jag recenserade den, påpekade att boktiteln hade med drömmar att göra, och skrev bland annat så här:
”Ett par sidor in i boken filosoferar den anonyme jagberättaren om vad som ligger i ett namn: ”En röst uttalar mitt namn, tätt intill mitt vänstra öra. Den säger att det är ett konstigt namn, men att det inte gör något eftersom namn ändå inte betyder någonting, det vill säga förnamn, till skillnad från efternamn som betyder allt här i världen, men att mitt efternamn vid närmare eftertanke också är ett ganska konstigt namn.” Om man inte hade sett Fabian Kastners namn under en hel del recensioner på senare år och hans bild på omslagsfliken (…) så kunde man tro att efternamnet var lånat från den ironiske tysken Erich Kästner, han som skrev den klassiska Emil och detektiverna, och förnamnet från dennes berömda tyska tjugotalsroman som heter just Fabian och handlar om moralupplösningen i Weimar-republiken.
Fast Fabian Kastner finns säkert i sinnevärlden. Hur originell som författare han är kan man dock fråga sig. Boken är påfallande stilsäker, men handlingen tunn och huvudpersonens kval oengagerande. De litterära lånen är många, bland annat brandskattas T.S. Eliots Det öde landet. Ett enda av bokens trettiosex kapitel är riktigt roligt, en fristående episod med finurlig intrig som bryter av så markant från romanen i övrigt att man blir misstänksam. Och mycket riktigt, det som berättas på sidorna 94-103 är nästan allt taget från den märklige franske författaren Georges Perecs postuma novell Le Voyage d´Hiver. Det hade kanske gått an om lånet erkänts, men det gör inte Kastner. En snabbkontroll avslöjar att t.ex. större delen av sidan 100 är direkt stulen från Perec, ord för ord och rad för rad. Det plagiatet är så grovt att Bonniers nog borde fundera på att dra in upplagan och makulera den.”
Det där uppmärksammades snabbt i storstadspressen, av en kulturskribent som typiskt nog hade siktet inställt mer på person än sak: hon ringde mig när jag råkade befinna mig i tunnelbanan i Bryssel, och ville ha besked på stört: anklagade jag en debutant för litterär stöld? Det ägde sin riktighet, jag ansåg att åtminstone en sida i Kastners debutbok var plagiat. Och så rullade det snabbt på, i en till synes förutbestämd inscenering: jag fick rollen som dammig gammal professor, författaren som frifräsig förnyare, uppbackad av diverse kritiker som ansåg att collage var en vedertagen litterär metod, ett sofistikerat klipp- och klistrande. De moraliska aspekterna sjönk snart undan. Jag hade hoppats på en saklig debatt om var gränserna går för litterära lån, men icke: följdartiklarna siktade in sig på person och tappade saken ur sikte, och tonläget blev lätt hysteriskt. Svenska Dagbladet där en stor del av debatten fördes, bland annat med inlägg från kritikern Mats Gellerfelt, hade dock den goda smaken att ta in min slutkommentar – auditur et altera pars:
Där kunde det ha slutat, men det finns en epilog. När jag för någon tid sedan var i Uppsala i annat ärende råkade jag gå inom litteraturvetenskapliga institutionen, och såg en stapel kopior av en uppsats framlagd för ventilation, ett magisterexamensarbete på 64 sidor av Johan Skog, med en titel som fick mig att studsa: Upphovsrättsliga anteckningar i anslutning till Fabian Kastners Oneirine. Där fanns den klartänkta analysen av rättsläget, fjärran den upprörda stormen i vattenglaset kring oväsentligheter, den diskussion som jag i min oskuld hade hoppats skulle ha följt på min recension av boken som flaggade rött för stölden av en annan författares text. Och Johan Skogs slutsats?
”Det som kan tyckas besvärande med detta är att för det fall man anammar idén om litteraturen som ett allmänt sorl som ingen kan göra anspråk på det knappast torde vara aktuellt att ge ut en roman uteslutande bestående av andra författares formuleringar under eget namn. Därmed bidrar Kastner oundvikligen till inskärpandet av den idé hos allmänheten som han hånat meddelst svårtillgängliga filosofer, nämligen att det existerar något som kan kallas för ett originellt uttryck. Genom att, trots sina försäkringar om motsatsen, dölja de insatser som andra gjort på litteraturens område, träder han själv med hjälp av andras ord fram på den svenska litterära scenen med ett ökat kulturellt kapital och status som författare” (s. 57).
Stor sak, eller med Heidenstams ord: ”Hur lätt blir människornas kinder heta!/ De döma snabba, fast de litet veta”.
(Det kan tilläggas att Håkan Andersson på elegant vis löser dilemmat med en eventuell attribution av lånade texter i sin roman Om en ensamstående herre, Bonniers 2007: på insidan av smutsomslaget – som man inte ser förrän man tagit av det – finner man ett foto på en rad böcker varav några säkert varit till god nytta för romanen).
Ivo Holmqvist