Av CECILIA CARLANDER
Stora blå affischer med bokhögar på runt om i staden meddelade att en nytt litterärt evenemang skulle äga rum den 4 till 8 juni. Bland alla affischer som finns i staden kan en affisch lätt försvinna i mängden, men det var via en affisch på en reklampelare i mitt kvarter som jag upplystes om de kommande händelserna. Kort därefter laddade jag ned programmet från Internet. Att scrolla sig igenom ett sextiotal sidor långt program på datorskärmen är dock inte det bästa sättet att få överblick. Riktig överblick fick jag först med programmet i min hand, men då var det redan den 6 juni och självklart hade jag missat en mängd spännande inslag. Mycket försiggår samtidigt som sig bör under festivalliknande former, och det är förstås svårt att välja bland det stora utbudet.
I den anrika Théâtre du Châtelet råkade jag hamna på lördagseftermiddagen och fick då tillfälle att lyssna på författaren Yannick Haenels beundran av Georges Batailles verk – inspirerande och med många reflektioner – liksom till Geneviève Brisacs förhållande till Marguerite Duras – inte lika inspirerande, mer monotomt, utan någon riktig personlig ingång. Många andra samtida författare var inbjudna att tala om för dem betydelsefulla författarskap, såsom Marie Darrieussecq om Jean-Luc Lagarce, Philippe Besson om Verlaine – Rimbaud och Nancy Huston om Anaïs Nin… Dessa hade jag förstås gärna lyssnat på, liksom så många andra ; Hélène Cixous, Atiq Rahimi, Chloé Delaume, Gao Xingjian, Agnès Desarthe… och många fler, om jag bara hade haft oändligt med tid och någon sorts overklig simultankapacitet… Andra inslag i programmet var skådespelares och sångares uppläsningar eller framföranden av litterära texter liksom mer regelrätta författarmöten; detta i teaterlokaler eller kulturhus.
I ett tillfälligt uppställt cirkusliknande tält, ”Magic Mirror” (som f.ö. verkar flyttas runt i landet vid festivaler; jag tror mig ha sett det förut), lästes samtida verk upp för att sedan diskuteras med den närvarande författaren. På söndagskvällen skulle Emmanuel Carrères senaste bok D’autres vies que la mienne läsas i valda delar; det visade sig bli en hel timmes uppläsning för att följas av en halvtimmes diskussion med författaren. En timmes högläsning är mycket, även för vana och tålmodiga fransmän. Nästintill hälften av åhörarna hade lämnat lokalen när det blev dags för Carrère att komma upp på scen. Uppläsningen i sig var det inget fel på, men varken jag eller någon annan hade väl förväntat sig att få höra utdrag från precis hela boken. Boken som tidigare intresserat mig kommer jag definitivt att vänta med ett tag nu. Att lyssna och se Carrère blev kvällens behållning. Kommentarerna bland publiken efteråt visade att jag inte var ensam om att ha överraskats av författarens chosefria, jordnära stil.
Paris en toutes lettres kan ses som en organiserad och ambitiös förlängning av det som ständigt ändå pågår i Paris. För här pågår ju faktiskt på något sätt en evig litterär festival, som man kan ta del av närhelst man önskar; ständigt bjuder staden på möten med litteraturen, såväl den samtida som den äldre. Att fokusera lite extra på litteraturen under några dagar är kanske just därför också alldeles i sin ordning, och det är klart att jag hoppas att evenemanget får en fortsättning. Inte minst för att få möjlighet att planera dagarna bättre nästa gång.