Erik Bergqvist har läst Modianos senaste roman, Encre sympathique (”Osynligt bläck”) där tvetydiga episoder och opålitliga bekanta spökar, människor försvinner eller försöker göra det, och finner att Modiano än en gång lyckas göra helt rätt.
anfang]B[/anfang]ekant faktum: Patrick Modianos romaner blandar man ihop. Med några undantag eller snarare utflykter utspelas de alla i Paris. Deras raison d’être, i bok efter bok, är strävan att bringa ljus över oklarheter i det förflutna. Där spökar tvetydiga episoder, opålitliga bekanta, människor som försvinner eller försöker göra det. Otrygghet och minnets bedräglighet är Modianos två stora matriser.
Men denna, man vill säga nära nog förtvivlade konsekvens, och den återkommande, lite dröjande melankoliska atmosfären, ger hans böcker också en särskild uthållighet: man kan läsa om dem många gånger, liksom trä dem i varandra. Där finns ingen lösning, bara perspektiv, tentativa svar. De figurer som befolkar dem tycks indragna i ett och samma gåtfulla mönster: ett slags oroande hologram där ansikten, repliker, namn och adresser i erinringens nyckfulla framkallningsbad ständigt skiftar plats, kontur och innebörd.
Anslaget i Modianos senaste roman, Encre symphatique (”Osynligt bläck”) är så bekant att om den inte var ny skulle jag till en början misstänka att jag läst den förut. Det är inget minus – det handlar om en igenkänning utan förutsägbarhet. Mycket ligger förstås i stilen – Modianos konstlösa men oerhört medvetna, enkla, varma men osentimentala stil.
Som många gånger förr heter berättaren Jean. Från en tidpunkt som ligger nära vår egen ser han tillbaka, i en blandning av motvilja och inre tvång, på händelser eller snarare skugglika, undflyende minnen av händelser och personer i en avlägsen epok.
En sommar i början av 1960-talet. Ett enmansföretag, med en viss Hutte i snurrstolen, anlitar den unge Jean att undersöka omständigheterna kring en kvinnas försvinnande. Noëlle Levebvre hette hon, kallade sig i alla fall så – också hennes identitet är osäker. Hutte – ännu en modianosk blandning av privatdetektiv, mångsysslare och bedräglig fadersfigur – är för egen del inte överdrivet absorberad av fallet, men han låter i alla fall unge Jean, utrustad med några goda råd och en bristfällig personakt, tillbringa några månader med att nosa i spåren. Kaféer och kvarter med påstådd koppling till mademoiselle Lefebvre uppsökes, en och annan person som rört sig i hennes närhet utfrågas – med stor försiktighet och en del nödlögner.
Jeans engagemang är för all del också ganska måttligt. Det lätt fiktiva uppdraget självdör. Till synes. Åren går.
Så en vacker dag – så plägar det se ut hos Modiano – springer man rakt in i det förflutna; gärna en småloj, till synes harmlös sensommareftermiddag. Slumpen eller det som tycks vara slump men i själva verket vibrerar liksom av dova uppsåt, spelar oerhört stor roll för Modianos intriger. I alla fall snubblar Jean tillbaka in i den ouppklarade affären. Och blir halvt besatt – trots att Modiano låtit honom intyga (med en självironisk blinkning till hela författarskapet) att han egentligen inte är lagd åt att rota i det förgångna.
Encre symphatique är närmast ett tidskollage av den nu åldrige författaren Jeans redovisade misslyckande av att få ordning på kronologin. Det är också en framställning med flera hänvisningar till just denna möda – och rentav till det fysiska, gallimardgräddgula ting som ligger på zinkdisken framför mig. Exempelvis, på sidan 63: ”I dag börjar jag på sidan 63 i den här boken, och säger mig samtidigt att internet inte kan vara till minsta hjälp.” Och på sidan 101: ”Det kan se ut som om den här utredningen tagit mig massor av tid – hundra sidor redan – men så är det inte alls.”
En bit in i romanen upplever jag en viss stumhet, men det är ett intryck jag haft förut med Modiano: en som det verkar hotande idétorka, ett hesiterande och ett upprepande av namn och platser som ingenstans leder. I själva verket handlar det om en sorts somnambul inlevelse: man börjar dela berättarens utblick, uppgå i stämningen. Romanens motiv blir på något sätt ditt eget. Det är litteraturens mirakel: du får byta liv, under en tid, eller romanens värld ympas på din egen. Lättare blir den inte – men större.
Spåren till Noëlle Lefevbre pekade redan från början till Haute-Savoie och en by utanför Annecy. Det visar sig att Jean också vistats där, i de sena tonåren. Men jag vill inte avslöja här vad denna omständighet sedan leder till, i de avslutande, lika vackra som vemodiga kapitlen. Modiano lyckas i alla fall än en gång att med små medel göra helt rätt, och dessutom överraska läsaren. Det osynliga bläcket framträder – en stund.
- Modiano om skrivandet, nobelpriset och boken