The Responsive Eye kallades en tidig utställning av op-konst i New York 1965. När Louisiana nu drygt femtio år senare ställer ut fler sådana verk, många av dem ur de egna samlingarna, sker det under en rubrik som samtidigt är en varning: ”Eye Attack”. På konstmuseets hemsida talas det om ”svimmelhed, kvalme og desorientering”, besökarna kan bli både svimfärdiga, må illa och bli vägvilla, och det påpekas att det blinkande ljuset i värsta fall kan orsaka epileptiska anfall. Det är muséets brasklapp för dessa drygt hundra verk av ett fyrtiotal konstnärer, varav ungraren Victor Vasarely och Bridget Riley från England är de bäst kända.
Vasarely, med förflutet i Bauhaus, har påstått att ”konsten är artificiell och inte naturlig; att skapa är inte att imitera naturen, men att vara likvärdig med den och till och med överträffa den genom ett skapande till vilken människan ensam är mäktig”, ett uttalande som Sven Sandström citerar i sin magistrala översikt ”Det moderna skedet”, ett av banden i serien ”Levande konst genom tiderna” som Ragnar Josephson redigerade. Nej, det är inte mycket natur i Vasarelys geometriska bilder av halvklot som lurar ögat att tro att målningen buktar ut. Och det tar inte många sekunder innan man drabbas av svindel framför Bridget Rileys svart-vita cirklar och spiraler som vägrar att hålla sig stilla.
Likadant är det med de klaustrofobiska installationerna, kolsvarta rum med förvillande speglar som är obehagligare att fångas in i än lustiga husen på Liseberg, Gröna Lund och Tivoli – det spegelkabinett som Hermann Hesse i ”Stäppvargen” låter sin antihjälte Harry Haller dras in i är mozartskt ljust och lätt i jämförelse. Man andas ut den inglasade gången, med parken ner mot Öresund på ena sidan, vacker i lövsprickningen, och Max Ernsts skulpturer av fantasidjur på den andra. Den korridoren är just nu uppdelad i olika färgsektioner som en regnbåge, en fascinerande ljusterapi.
Den optiska och kinetiska konsten varade inte stort mer än ett par årtionden och var kanske en återvändsgränd. På Louisiana har man satt 1950 och 1970 som ytterår. I biografen visas dokumentära filmer från tidiga amerikanska op-konst utställningar, med lätt uppjagade och ordrika kommentarer. Mera upplysande är Tine Colstrup, kurator för ”Eye Attack”, i en fyra minuter lång orientering utlagd på Louisianas hemsida. När utställningen diskuterades i ett inslag på Sveriges radio kom man in på den aktuella trenden hos museichefer runtom i världen, att ställa ut sådant som besökarna lätt kan fotograferas framför. Det ger gratisreklam och ännu fler besök – och mobilerna används flitigt på Louisiana.
Det är en sevärd men krävande och aningen påfrestande utställning. Samtidigt visas roliga collage av tysken Hans Peter Feldmann som försett strikta högborgerliga 1800-talsporträtt med illröda clown-näsor och låtit Bouchers nakna nymf vara blek efter bikinin sedan hon solbadat. Och som alltid ställer man ut Giacomettis utdragna figurer i ett vackert rum ner mot dammen vid Humlebæks kyrkogård, och Cobra-gruppens Asger Jorn i lokalen närmast restaurangen, hans tidiga målningar är intressantare än de sena.
”Eye Attack” håller på till 5 juni 2016.