Om den brasilianska författaren Aline Bei

Aline Bei heter en ung brasiliansk författare (född 1987) som med sina två första böcker har väckt stor uppmärksamhet i hemlandet, dels för den ovanliga berättartekniken, dels för de gripande och inträngande skildringarna av vanliga tjejer och kvinnor.

Debutboken O Peso do Pássaro Morto, 2017, (”Den döda fågelns tyngd”), gavs ut på ett litet förlag men blev trots det en osannolik försäljningssuccé och belönades så småningom med det prestigefyllda São Paulos litteraturpris, i debutantkategorin. Det är en sorts diktroman i dagboksform. Raderna bryts som i verser och språket är bitvis poetiskt, men syftet är inte i fösta hand rytmen eller andra lyriska värden, utan snarare att gestalta berättaren och hennes sätt att uppleva sig själv och omvärlden. Ibland står också vissa ord, till exempel ett ”jag” i mindre teckenstorlek, som om berättaren inte vågar ta plats, trots att hon skriver för sig själv.

Omslag ”O Peso do Pássaro Morto”. Källa: amazon.com.br

Även om berättartekniken är flyhänt och lättläst är ämnena långt ifrån enkla och historien tränger djupt in i läsaren och dröjer sig kvar. Aline Beis huvudperson är en namnlös kvinna som liknar många andra i Brasilien, och som precis som så många andra kvinnor, inte bara i Brasilien (men utan tvekan där), dagligen upplever svårigheter och övergrepp av alla slag. Författaren låter huvudpersonen själv i första person skildra sin livshistoria genom några betydelsefulla ögonblick från 8 till 52 års ålder. Så vid 8 års ålder är det alltså en oskuldsfull liten tjej som håller på att upptäcka världen som för berättelsen framåt, men som redan upplever sin första stora förlust: en skolkamrat som dör. Ett kort tag senare skriver hon en uppsats med den brådmogna titeln ”Det finns inget botemedel”, ett påstående som hennes lärare inte förstår, men som hon genom nya förluster kommer att uppfatta som sanningen.

jag frågade mamma:

— vad är att dö?

hon höll på att steka biff till lunch.

— biffen

är att dö, för att dö är att inte längre kunna välja vad dom ska göra med ens kött. när vi lever väljer vi många gånger inte heller.

men vi försöker.

Ur: O Peso do Pássaro Morto

Kanske finns faktiskt inget botemedel mot smärtan av att förlora sin bästa vän eller att bli våldtagen – den grymma tystnaden orsakad av skam och rädsla, skuldkänslorna, trots att hon vet att hon inte har någon skuld. Hon får en son, men de lyckas inte komma nära varandra. Den alltmer tafatta relationen och de motstridiga känslorna är lysande skildrade. Hennes tillvaro präglas av ensamhet och sorger, men där finns också stunder av livsglädje.

Det är onekligen en sorglig berättelse, men ämnenas tyngd – universella ämnen som förlust, ensamhet och död – balanseras av Aline Beis personliga och lättflytande språk. Genom de olika röster som huvudpersonen antar genom livet skildrar den unga Bei intensiteten och komplexiteten i hennes känslor på ett moget och trovärdigt sätt. Kritiker- och publikframgångarna med denna litterära debut känns välförtjänta.

Omslag ”Pequena Coreografia do Adeus”. Källa: amazon.com.br

Så hur skulle Aline Bei följa upp succédebuten? Hennes andra bok, Pequena Coreografia do Adeus (”Liten koreografi för avskedet”), kom ut på ett av landets största förlag 2021. I den befäster och utvecklar Bei den kreativa berättartekniken, med brutna rader och texten ojämnt fördelad över sidan. Tekniken ger författaren ett ovanligt verktyg för att kontrollera berättarrytmen, vilket också ger prägel åt karaktärerna. 

Liksom i den första boken skildras de prövningar och olyckor som den kvinnliga huvudpersonen utsätts för. Berättaren Júlia Terra är dotter till Vera och Sérgio, som när historien börjar redan har skilt sig. Parets emotionella svårigheter och usla relation leder till att dottern utsätts för fysiskt våld, grips av känslor av övergivenhet och skuld och får dåligt självförtroende. Efter separationen blir mammans våld mot dottern mer frekvent, medan pappan försöker börja ett nytt liv, träffar ”idiotiska flickvänner” (enligt dottern), men vars relation till Júlia är stel och frånvarande.

Konflikten med mamman har en central plats i bokens första hälft. Trots att Vera är den främsta källan till dotterns lidanden ses hon ändå med viss medkänsla. Júlia anar bakgrunden till hennes tyranniska beteende, även innan hon kan förstå den, och öppnar på så sätt vägen för att läsaren ska försöka göra det. Vera bär inte bara på äktenskapets misslyckande utan har själv växt upp i ett hem med våld och övergivenhet. I boken ser den vuxna Júlia tillbaka på de gånger då hon kröp ner i mammans säng på natten, vilket var den enda tid på dygnet då en annan mamma kunde visa sig möjlig och öppna sina blomblad: 

denna ljuva och 

drömlika kvinna

som ledde moderskeppet när allt mörknade

och som fortfarande väntade på regnet

på sina blomblad

vilket i samma stund fick också mig att vänta.

Júlia säger sig vara ”frukten av en ödelagd kärlek”, men så småningom hittar hon ändå tillräcklig kraft inom sig själv för att lite i sänder börja frigöra sig. Hon får jobb på ett café i staden och hyr rum på ett pensionat. Hon träffar andra människor, men framför allt skriver hon mer och mer dagbok och hon märker att skrivandet ger henne styrka.

Trots de smärtsamma skildringarna av den dysfunktionella familjen finns i boken en hoppfull ton, som hänger samman med Júlias utveckling och konstens frigörande kraft. Det är också en tonsäker och känslig berättelse med en del mycket vackra scener. Aline Bei är en av flera intressanta unga kvinnliga författare som har kommit fram i Brasilien på senare år. Hon skriver om allmängiltiga ämnen men har en mycket personlig röst som har alla förutsättningar att gripa läsare långt utanför Brasilien.

Alla citat är översatta av artikelförfattaren.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).