Emilio Fraia är född 1982 i São Paulo och räknas som en av de mest lovande yngre författarna i Brasilien. Örjan Sjögren skriver här om hans senaste bok, novellsamlingen Sebastopol, som fått lysande recensioner, och vars berättelser ”uppenbarar mysteriet utan att avslöja hemligheten.”
Den ryske konstnären Bogdan Trunov bodde mellan 1853 och 1856 i hamnstaden Sevastopol på Krimhalvön, under Krimkriget, då staden intogs av fransmän och engelsmän. Trunov skildrade kriget, men han målade aldrig tappra soldater i strid eller skräcken och fasorna i fält. Trunov ”andades krigets blygrå luft, stod upp till halsen i det, men kriget, själva kriget, ser man aldrig i hans målningar”, säger Klaus, en av huvudpersonerna i Agosto (Augusti), den sista av de tre noveller som utgör den brasilianske författaren Emilio Fraias bok Sebastopol, som kom ut 2019.
Trunov har inte funnits i verkligheten, utan bara i Fraias metaforiska stad Sebastopol (portugisisk stavning av den krimska staden) långt från Svarta havet. Novellens berättare Nadia, en ung vilsen universitetsstudent som lever ensam i São Paulo, hjälper den avantgardistiske, åldrande och något olycksalige teaterregissören Klaus att skriva en pjäs om den ryske konstnären. Ett tämligen hopplöst projekt, men Nadia, som även skriver på en historia om en man och en kvinnas separation och innerst inne försöker hitta ett sätt att ta itu med sitt liv, dras till pjäsförfattaren och hans idé.
Hon tillbringar dagar och nätter i Klaus lägenhet med att studera den ryske konstnärens liv och verk. Hon förundras över avsaknaden av krigsscener i hans tavlor och fascineras av målningarna av trötta soldater som med dammiga ansikten sitter och spelar kort under någon paus bortom fronten. Men är inte det också en skildring av kriget? resonerar hon. Känner man inte krigets blygrå luft även i målningar av smutsiga soldater som tar igen sig?
På samma sätt som Trunov skildrar kriget genom att måla vardagen bakom det får man intrycket att de tre novellerna i Sebastopol handlar om sådant som aldrig nämns uttryckligen. Man kan utan vidare föreställa sig att bokens olyckliga och vilsna personer är en kommentar om det brasilianska samhället i dag – melankolin, osäkerheten och rädslan för det auktoritära samhällets återkomst. Men trots att subtila referenser till viktiga samhällshändelser inte saknas är berättelserna både otydligare och mer allmänmänskliga än så. Novellerna i Sebastopol leder inte fram till några slutsatser. Det är fragmentariska, stundom förvirrande, men samtidigt fängslande berättelser, som drivs framåt av en gemensam känsla och av de levande karaktärerna som hela tiden berättar och minns historier.
I novellen Maio (Maj) möter vi en peruansk-brasiliansk man, Adán, som besöker ett litet nedlagt hotell i det brasilianska inlandet och sedan mystiskt försvinner. Lite i sänder får vi veta delar av mannens historia, som han har berättat för hotellets ägare, Nilo. ”Det ena förklarar det andra, det ena gör det andra begripligt, för det är så vårt huvud fungerar, eller hur?” säger Adán. Men i novellen gör det ena inte alls det andra begripligt, åtminstone inte genom tydliga orsakssamband. Ingenting förklaras, trådarna knyts inte ihop och i slutet är jag som läsare osäker på vad som egentligen har hänt. Ändå vill jag, precis som den förtvivlade Nilo, i de olika berättelserna inuti berättelsen söka efter en mening. Jag läser dem uppmärksamt och fascinerat som om de har något viktigt att säga, och kanske har de det. ”Nilo tror att människornas historier är en enda”, säger novellens allvetande berättare, en fras som upprepas flera gånger, så att den snarast liknar en besvärjelse.
Bokens första novell, Dezembro (December), berättas av dess huvudperson, Lena, en bergsklättrare som drömmer om att bli den första brasilianska kvinnan att bestiga de högsta topparna på varje kontinent. När hon har nått Mount Everests topp och är på väg ner råkar hon ut för en allvarlig olycka som tvingar henne att ge upp bergsklättringen för gott och skapa sig en ny identitet som föreläsare, en sådan som berättar hjärtskärande historier om att övervinna ofattbara motgångar och kämpa vidare.
En dag får hon på en konstutställning se en video som tycks berätta hennes egen historia. Lena blir förvånad och försöker för sig själv avfärda videon, men känner samtidigt starkt igen sig i den. Hon misstänker att konstnären känner den man som hon själv hade ett förhållande med när hon klättrade. Lena tycker att den andra har stulit och förfalskat hennes historia, men börjar sedan ifrågasätta sig själv, som om det är hon själv som har skapat en hycklad historia av händelserna i sitt liv. Men är det inte just vad människor gör hela tiden? frågar hon sig. ”Berättar historier, återberättar dem, fryser dem, ger dem en mening. Det här är jag, jag finns, det här har hänt mig, jag har lidit, jag har kämpat, jag gick vidare …” Och till slut har vi upprepat historien så många gånger ”att allt suddas ut, och vi inte längre vet vad som är vad.” För Lena blir känslan den att hon har levt i flera år utan att egentligen ha levt alls.
De tre långnovellerna i Sebastopol är skilda världar, som ytligt sett inte har något med varandra att göra. Men de förenas av en mängd fina trådar. Att titeln på varje novell är namnet på en månad skapar en känsla av kontinuitet. Alla huvudpersoner har dessutom varit med om händelser som får dem att se annorlunda på livet. Men det finns också en gemensam ton. De många berättelserna inuti historierna färgar av sig på och tycks säga något om varandra. Kanske handlar de om vårt behov av berättelser, just för att vi genom dem ska kunna se en mening, även om meningen är utom räckhåll, även om det kanske inte finns någon. Fraia gör något av det svåraste och mest beundransvärda en författare kan göra: han (för att citera kritikern Javier Montes) ”uppenbarar mysteriet utan att avslöja hemligheten.”
Emilio Fraia är född 1982 i São Paulo. Tillsammans med Vanessa Barbara har han tidigare skrivit den kritikerrosade romanen O Verão do Chibo. Han har också arbetat som reporter på olika tidskrifter och som förläggare på förlaget Cosac Naify. Han räknas som en av de mest lovande yngre författarna i dag och boken Sebastopol har fått lysande recensioner.