Det fanns aldrig något slott 
Ny roman av Martha Batalha

Martha Batalha, som haft stor framgång både med sin första roman, A vida invisível de Eurídice Gusmão, och med sin nu utkomna Nunca houve um castelo, skapar där med utgångspunkt från den till Brasilien emigrerade svensken Johan Edward Jansson, en brett upplagd släktkrönika som omfattar hela det brasilianska 1900-talet.
 

Bilderna av Copacabanas och Ipanemas långa, soldränkta sandstränder hör till de mest reproducerade och klichétyngda delarna av Rio de Janeiro. Men under de senaste åren har också en rad brasilianska romaner med dessa områden som epicentrum råkat i min väg. Ett par av böckerna har redan översatts till svenska. J.P. Cuencas Kroppsligheten (Tranan, 2016) var en förvånansvärt mogen debutroman som utspelade sig i Copacabanas skuggsida; en värld bestående av droger, prostitution och sexuella perversioner. Om Cuenca kan sägas skriva i en experimentell strömning som i Brasilien har sin främsta föregångare i Clarice Lispector, arbetar Luiza Sauma med rakare och mer traditionella medel. Vilket inte hindrar att hennes roman Kött och ben och vatten (Modernista, 2018) imponerade stort på mig. Också här mullrar Atlantens vågor ständigt i bakgrunden av ett incestdrama som utlöser såväl klassmässiga som etniska konflikter – allt med det välbärgade Ipanema som fond.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

I början av Martha Batalhas nya, ännu oöversatta roman Nunca houve um castelo (Det fanns aldrig något slott) återges ett svartvitt foto från början av 1900-talet. Det föreställer en liten palatsliknande byggnad i stadsdelen Ipanema. Berättelsens utgångspunkt är också dokumentär – vid denna tid emigrerade svensken Johan Edward Jansson till Brasilien tillsammans med sin fru. I egenskap av konsul i dåtidens brasilianska huvudstad lät han i nymorisk stil uppföra detta ståtliga hus som inte längre finns kvar. Efter att man med spårväg förbundit de södra delarna av Rio de Janeiro med det gamla centrum blev Janssons palats faktiskt ett av de första boningshusen vid stranden i Ipanema.

Därefter tar emellertid fiktionen vid. Batalha – som är född 1973 – uppfinner de kommande generationernas liv. Resultatet är en brett upplagd släktkrönika som omfattar hela det brasilianska 1900-talet. I centrum står först det svenska parets son Nils, som blir en känd playboy i den nya stadsdel som lockar eliten. Till slut gifter han sig och får sonen Otávio Jansson, som i sin tur gifter sig med Estela, en kvinna med enklare bakgrund – romanens viktigaste gestalt. En stor del av berättelsen handlar om Otávios och Estelas gemensamma liv och vägen fram till den sorg som långsamt avtäcks för läsaren. Det brasilianska samhällets olika moderna aspekter och faser inkorporeras skickligt – klasskillnaderna, militärdiktaturen och dess förföljande av oliktänkande, demokratins återkomst och bildandet av Arbetarpartiet PT.

Den skarpaste blicken har nog ändå Batalha för det brasilianska vardagslivets olika dimensioner. Här finns en livfullhet som för tankarna till Jorge Amados (1912-2001) berättelser, som blev populära i Brasilien under 1900-talet. Om hans romaner var ganska manligt orienterade, för dock Batalha in de kvinnliga erfarenheterna i centrum. Det finns förvisso ett publikfriande och ibland något sentimentalt drag i hennes romankonst – vilket säkert bidragit till att både debuten A vida invisível de Eurídice Gusmão (Eurídice Gusmãos osynliga liv, 2016) och denna nya roman har blivit stora försäljningsframgångar i Brasilien.

Martha Batalha (Foto Companhia das Letras)
Martha Batalha (Foto Companhia das Letras)

Det är också en prosa som spelar med helt öppna kort; berättandet är direkt och tydligt – här finns inte plats för några språkliga gråzoner eller outtalade skeenden. Men det är också ambitiöst och uppriktigt och vinsterna som hennes andra roman kammar hem är ansenliga. Mänskliga erfarenheter som familjeliv, ensamhet, sexualitet och sjukdom – allt lyckas Martha Batalha få med. När åtrån mellan Otávio och Estela sinar söker de älskare på var sitt håll. Estela attraheras av den yngre grannen Beto, som spelar en viktig biroll i handlingen; han blir politiskt aktiv under diktaturen, torteras i regimens fångenskap och söker sedan ett nytt liv i friheten. Otávio upptäcker å sin sida att han är homosexuell. Äktenskapet slutar tragiskt med hans död i aids. Men Estela, som vid det här laget genomgått många livsfaser, lyckas till slut finna sig i sin nya situation.

Romanen mynnar ut i en försonande känsla som inte alls är lättköpt eller banal – utan innerlig och värmande. En påminnelse om allt myllrande liv som döljer sig bakom de välputsade fönstren som nätt och jämnt skymtar på vykorten från Rio de Janeiro.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!