Jag håller på att läsa en ny roman av en ung finlandssvensk författare.
Nåja, boken är inte så ny (den kom i höstas och höstböcker räknas dessvärre inte som nya i april, ugnsfärska böcker talar man ibland om på Akademiska bokhandeln i Helsingfors, och det om något är ju ett uttryck som låter förstå att bäst före-datumet hastigt passeras) och författaren är kanske sist och slutligen inte heller så ung, det är redan jämt tio år sen hon debuterade och hon har faktiskt hunnit avancera till ordförande i Finlands svenska Författareförening.
Men hon heter hur som helst Mikaela Sundström och romanen heter De vackra kusinerna och medan jag njutningsfullt läser den frågar jag mig varav njutningen kommer sig och inser att den inte bara kommer sig av att jag gripits av boken utan också av att jag kan läsa helt och hållet för nöjes skull eftersom jag inte ska recensera den.
Och ett ögonblick efter att jag insett det inser jag en annan sak, nämligen att här finns något att blogga om, nämligen hur förhållandet mellan yrkesläsning och nöjesläsning kan tänkas se ut.
Jag har ofta tänkt på att recensenter och nöjesläsare har diametralt motsatt förhållande till böckers tjocklek: vanliga läsare vill gärna ha riktigt många sidor för de pengar de lagt ut, recensenter stånkar tvärtom om boksidorna blir för många i förhållande till arvodet. De vackra kusinerna är en tunn bok och kanske det är en yrkesskada men faktum är att jag även som nöjesläsare tycker bäst om tunna böcker. (Mikaela Sundström själv tycker bäst om att skriva tunna böcker, framgår det av författarpresentationen på förlagets hemsida.)
Samtidigt – och det är det viktiga – känns den som en tjock bok i ordets allra mest positiva bemärkelse: den känns rik, den liknar den sortens japanska pappersblommor jag kommer ihåg från min barndom som vecklade ut sig och växte i ett glas vatten.
Nej, nej, nu ska jag inte börja recensera den, och faktum är att jag är glad att jag inte har behövt recensera den för den lever genom sitt tempo, som ett stycke musik, och genom sin förtätade stämning – eller stämningar för den består av flera berättelser som flätar sig in i och samtidigt kontrasterar mot varandra.
Sen läser jag Hufvudstadsbladets recension, skriven av Eva Kuhlefelt som jag känner väl och storligen uppskattar. Hennes problem med boken är att hon inte får grepp om den, inte tycker att hon förstår den: den är, skriver hon, ett intelligenstest hon känner att hon inte klarar.
Ändå uppfattar också hon stämningarna, hon beskriver hur ”drömlika sekvenser” transporterar läsaren ”till ett minnenas Viborg, till Montanas prärie, till vårvintern med magiska ljud ur stuprännorna eller somrar med rökande kusiner iförda parisiska baddräkter.” Hon uppfattar också tematiken: ”Jag inser att den handlar om sorg, försoning, flykt och kärlek, om missanpassning, omständigheter och alternativa verkligheter, om att livet saknar mönster och riktning. Om att svaren finns i bisatser.”
Men hon kan inte vara nöjd eftersom hon inte förstår. Nej, jag förstår inte, jag heller, men så ska jag ju inte heller recensera.
Å andra sidan: måste man verkligen vara alldeles säker på att man förstår för att kunna recensera?