Anders Björnsson skriver här om den finske historikern Nils Erik Forsgårds essäsamling Dödsmasker där Forsgård i sina essäer tar fasta på hur dödens uppenbarelseformer skiftar.
Jämfört med livets slut är livets början inget stort tema i litteraturen. Starka läsupplevelser har jag visserligen från skildringar av missfall och av kvinnor som dör i barnsängsfeber. Också när liv blir till finns döden i med bakgrunden. Och det är ingenting konstigt med det, eftersom allt som lever måste dö. Men att döden så ofta blir just litteratur och musik och måleri tror jag har att göra med att den som skapar måste ställa sig frågan, inte en utan tusen gånger, när skaparkraften kommer att ta slut. Inte blott döendet, också dödandet kan bli konst, som termen krigskonst antyder.
Det här var tankegångar som infann sig, sedan jag fått den finske historikern Nils Erik Forsgårds bok Dödsmasker i min hand. Det råkade sammanfalla med att jag precis höll på att redigera en forskarantologi om hur döden hanteras, administreras i vårt moderna samhälle. Samtidigt exploderade på nytt det dödliga våldet mellan den israeliska staten och palestinierna i Gaza. Under det gångna året har vi, gissningsvis, pratat mer om döden än om vädret, och även klimatdiskussionerna har fått maka på sig. Alla eviga ämnen.
Forsgård tar i sina essäer – några kan vara blott en halv boksida långa, sällan överskrider de tio sidor – fasta på hur dödens uppenbarelseformer skiftar. Det kan röra sig om olyckshändelser, obotliga sjukdomar, mord, självmord, skendöd, följden av osunt leverne (som alkoholism), avrättningar, döden på slagfältet eller på en tjurfäktningsarena. Men också den metaforiska döden – på opera- eller teaterscenen (Wagner!), i musikaliska passionsdramer (Bach!), i arkitektoniska skapelser (kyrkogårdar) – tilldrar sig författarens uppmärksamhet. Han skyggar inte för det personliga: vänners bortgång, föräldrars, den egna som en femtioplussare alltid måste räkna med. Han reflekterar över varför döden i en del språk har maskulint, i andra feminint, i ytterligare andra neutralt genus. I Sverige använder vi numera reale.
I sina tankesprång befinner han sig i den antika världen lika ofta som i den medeltida som i 1900-talets. Hans språk är klockrent, som när det ringer in till en jordfästning.
Och hans ämnesregister är stort. Författaren undrar exempelvis, med stöd i vetenskapen, hur nära-döden-upplevelser bör förstås. De korta medvetslöshetstillstånd som brukar kallas den lilla döden susar förbi. Om konkreta dödsmasker får vi inte veta så mycket, och föralldel inte heller om förruttnelseprocesser. Han berör kort eldbegängelserörelsens framväxt och dröjer vid sagofarbrorn Zacharias Topelius’ benhårda försvar för dödsstraffet. Om dennes ohöljda antisemitism och idéer om ett förestående tusenårsrike skrev han sin doktorsavhandling. Om Ernest Hemingway, som gillade tjurfäktning och som tog livet av sig genom ett gevärsskott, har han en givit ut en insiktsfull bok.
Mångkonstnären Jörn Donner var en av den trettiofem år yngre Forsgårds flitiga umgängesvänner, hans förebild. När Donner gick bort för ett och ett halvt år sedan publicerade han en vacker runa över denne som återges i Dödsmasker. Man kan ge sig sjutton på att det blir en bok om honom också, signerad Nils Erik Forsgård.