Nicola Gratteri & Antonio Nicaso – Dire e non dire

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ÅKE MALM

Plötsligt händer allt samtidigt. I camorrafästet, kvarteret Scampia i Neapel, förföljer mördarna sitt utvalda offer fram till entrédörren i grundskolan Eugenio Montale (nobelpristagare i litteratur 1975). Adress: Via della Resistenza – ett gatunamn som firar den antifascistiska motståndsrörelsen under kriget. I skolan håller eleverna på att repetera julsångerna inför ”la recita”, en föreställning för stolta föräldrar och avundsjuka småsyskon.

Luigi Lucenti, 50, hade redan fällts för flera knarkbrott. Camorrans killers började skjuta redan när han steg ut på gatan från huset där han bodde. Inget av skotten träffade. Luigi visste att bara ett snabbt försök att fly och gömma sig skulle rädda hans liv. Men mördarna var snabbare. Just när han skulle öppna dörren hann de ikapp honom och avslutade avrättningen. I lektionssalarna avbröts sången. Lärarinnorna fick barnen att kasta sig ned på golvet mot en vägg och långt från fönstren. Sedan polisen hunnit till platsen slussades barnen ut en bakväg. De slapp i alla fall se Luigi Lucentis död kropp på marken just där de brukade säga hej till föräldrarna på morgnarna. Det var första gången en maffiaorganisation dödade inne på ett skolområde. ”Åtminstone här har det funnits en frizon – tills nu”, suckade en av lärarna.

I en blogg från Cecilia Malmström, Eu-kommissionär och ansvarig för bland annat polisarbetet i unionen, citerar hon den svenska säkerhetspolisens senaste rapport om den organiserade brottslighetens hot mot samhället och demokratin. ”Sammantaget har antalet misstänkta fall av korruption (i rapporten definierat som ”händelser där samhällsföreträdare varit den organiserade brottsligheten behjälpliga”) uppgår till 114 misstänkta fall mellan augusti 2009 och oktober 2011. Majoriteten av fallen gäller tjänstemän som läckt sekretessbelagd information till brottslingar. De flesta av fallen rörde polisanställda som läckt information.”

Det här händer när jag just lagt Nicola Gratteris bok åt sidan. Han är biträdande åklagare i Reggio Calabria, längst ned i den italienska stövelns tåspets. Sedan 1989 lever han under ständigt hot från den kalabresiska maffian, den som heter ’ndrangheta. Han har ett antal vaksamma poliser runt om sig vart han än går. I juni 2005 upptäckte karabinjärernas insatsstyrka en hel vapenarsenal riktad mot honom, kilovis med sprängdeg, kalashnikovar och mycket annat. Han är känd som en av de bästa kännarna av ’ndranghetan och har redan skrivit flera böcker i ämnet. En organisation som vid det här laget har slagit ut Siciliens Cosa Nostra och den napolitanska camorran i betydelse.

’Ndranghetan utgör ett globalt hot som redan kontrollerar den europeiska kokainmarknaden och som redan omsätter en och en halv gång hela Kalabriens Bnp, eller 21,8 miljoner euro per invånare, totalt 44 miljarder euro, skriver Gratteri inledningsvis. Det är siffror som får det att svindla för vanliga medborgare. Men det är inte nog med att ställa siffrorna i rad efter varandra. Ännu mycket viktigare är att förstå vilken skada denna kriminella organisation vållar, inte bara i Kalabrien, utan i hela landet. ’Ndranghetan uppsöks av företagare, politiker och administratörer som söker säkerhet, entreprenader, röster i de politiska valen eller bara ”goda råd” (raccomandazioni)

Nicola Gratteri har gjort rader av egna utredningar, organiserat rättegångar och läst material från andra domstolar och åklagarmyndigheter. Därför kan han citera Giuseppe Gennari, förundersökningsdomare vid Milanotribunalen, när han skriver:

Nicola Gratteri

Nicola Gratteri

Maffiabolagen har nått en ständigt alltmera oroande dimension och social acceptans och (denna samhällets inställning…) ger organisationen alltmera tyngd och prestige vilket i sin tur ökar utbredningen av omertà (tystnad – maffiaorganisationernas krav på sina medlemmar) och följaktligen också maffians makt.

Gratteris senaste bok är utformad som en  katekes. Kapitel för kapitel beskrivs ’ndranghetans 10 budord. Det första lyder: Det finns bara en ’ndrangheta (La ’ndrangheta è una e una sola). Alltså: även om det kan tyckas som att organisationen förökat sig med ständigt nya avdelningar är det ändå alltid bossarna i Kalabrien som har sista ordet. La forza è là, la mamma è là, förklarar Antonino Belnome i ett förhör. Han anklagades för att vara boss för ‘ndranghetan i Giussano, i norra Italien. Förresten en legendarisk plats för Lega Nords riter. Det väckte uppseende och allmän förbittring när Roberto Saviano förklarade att maffians olika organisationer, men framför allt att ’ndranghetan vid det här laget har kontrollen över stora delar av landets norra och rika regioner som Piemonte och Lombardiet. Sedan dess har norditalienarna fått erkänna faktum: rader av kommuner har tvingats upplösa den lokala administrationer och ordna nyval sedan det bevisats att rader av lokalpolitiker kommenderades av den organiserade brottsligheten. Den vill inte känna sig underlägsen politikerna. Den vill diskutera affärer på jämlik fot med de folkvalda

Dire e non dire  är en viktig uppslagsbok i allt som rör ’ndranghetans struktur och modi operandi. Med den organiserade brottslighetens globalisering är det få som är bättre skickade att förmedla dessa kunskaper än Nicola Gratteri.

______________

– Se en presentation av boken här:

– Ett avsnitt av den italienska TV-serien Blu Notte ägnades n´dranghetan (från Youtube)

Kommentera: