Tjugo år har gått sedan domarna/åklagarna i Palermo, Giovanni Falcone och Paolo Borsellino, dödades. Med bara 57 dagars skillnad slog maffian ut de två åklagare som stod främst på barrikaderna i kampen mot den organiserade brottsligheten i allmänhet och mot Cosa Nostra på Sicilien i synnerhet. Italiens nuvarande president, Giorgio Napolitano och regeringschef, Mario Monti, har varit i Palermo och talat i l’aula bunker i fängelset l’Ucciardone. Här hölls under tiden den 10 februari 1986 till 16 december 1987 il maxi processo. En väldig rättegång mot över 400 medlemmar i l’onorata società – den första verkliga aktionen från statens sida för att sätta maffian på plats.
16 livstidsstraff utdömdes mot de främsta bossarna och 360 domar på tillsammans 2665 års fängelse mot andra tilltalade. Initiativet till rättegången togs av chefsåklagaren i Palermo, Antonino Capponnett, som ansåg att bara en sådan storslagen manifestation skulle rikta samhällets och medborgarnas uppmärksamhet på riskerna med maffian, inte bara för demokratin utan för landets sociala och ekonomiska utveckling.
Jag flög in till Palermo dagen innan rättegångens start. Bodde som vanligt på Hotel delle Palme där så många möten mellan maffiabossar registrerats, ett måste för den som uppskattar atmosfären i staden. Tidigt morgonen därpå stod vi, representanterna för världens media, i en lång kö utanför Ucciardone och väntade på att få våra ackrediteringar. Visst var det riktigt att tala om en ”bunkeraula”. Redan långt innan man kom fram till fängelset stod poliser och karabinjärer på vakt med pansrade fordon och kpistar.
Kön slingrade sig längs den höga fängelsemuren. De italienska kollegorna, framför allt de som utmärkt sig som maffiaexperter, överfölls med frågor om t ex lyxfesterna med hummer och champagne som maffians ledare kostat på sig i sina celler och som fängelseledningen och dess personal tydligen inte haft något att erinra mot.
Själva salen, eller aulan, bestod av en lång rad celler med stålgaller som var och en kunde rymma ett tiotal åtalade. Framför burarna stod långa rader med bord för de åtalades advokater, åklagarna hade sin avdelning och på ett podium med plats för ett tjugotal bekväma fåtöljer satt domarna, tribunalens sekreterare och folkets jury.
Det var spännande ögonblick även om alla visste att det för oss vanliga reportrar snart skulle ta slut. En italiensk rättegång rättar sig inte efter kraven från internationella media som helst skulle se att allt var som en amerikansk deckarserie.
Verkligheten är litet mera komplicerad. Framförallt den sicilianska. Det visar den här lilla boken på 166 sidor som Giovanni Falcones och Paolo Borsellinos medarbetare, Antonio Ingroia skrivit. Egentligen en memoarbok om hur det gick till när han lämnade sina trygga juridiska studier i stadens universitet för att bli en pubblico ministero med plats i främsta ledet.
Det är svårt för de flesta som närmar sig ämnet mafia (som av någon anledning alltid stavas med två f på svenska) utan att ha med sig italienska medias rapportering, eller brist på rapportering, dagligen och stundligen. Framför allt måste det vara svårt att föreställa sig den roll Giovanni Falcone och Paolo Borsellino spelar idag som ikoner och martyrer i kampen mot maffian.
Antonio Ingroia beskriver hur han som ung juridikstuderande fick en kallelse just till Falcones rum i antimaffiasektionen. Sektionen i sig var också på sitt sätt en bunker. Själv minns jag hur jag fick eskort fram till den pansarklädda dörren för en intervju med en av åklagarna, Falcones nära medarbetare Teresa Principato. Man tryckte på en porttelefon (inne i tribunalpalatset!), en röst frågade efter min ackrediterings nummer och sedan knäppte det i portlåset.
Det historiskt viktiga årtalet i kampen mot maffian är hösten 1982, bara tjugo dagar efter den 3 september, dagen då karabinjärgeneralen Carlo Alberto Della Chiesa mördades tillsammans med hans unga hustru Emanuela Setti Carraro. För första gången blev medlemsskapet i en maffiafamilj straffbart. ”Före detta datum var det svårt att döma någon för mafia”, skriver Ingroia.
”Först måste man bevisa att det verkligen existerade en l’associazione a delinquere, en sammanslutning i avsikt att begå brott. Därefter krävdes att åklagarna kunde bevisa att den enskilde individen verkligen ingått i en sådan sammanslutning. Men sedan lagen 416 bis infördes har den lett till en helt ny kriminologisk kultur och juridik där existensen av Cosa Nostra redan är accepterad”, fortsätter Ingroia. Det har lett till att myten om att maffian var omöjlig att bekämpa med juridiska medel krossats.
Ingroias bok blandar dessa subtila juridiska analyser med sina egna, högst personliga minnen. Vad som länge saknats är ”den politiska klassens” ansvar på alla nivåer, understryker Ingroia. Det betyder att domare och åklagare vid landets domstolar ensamma har fått föra kampen mot maffian. En kamp som de politiska partierna, parlamentet och landets institutioner borde ha känt sig förpliktade att utkämpa. Istället lämpade politikerna över uppgiften på la magistratura. Politikerna har fegt väntat på att domstolarna till slut skulle komma med en livboj i form av en definitiv, avgörande dom. Uttrycket ”definitiv dom” kan behöva en förklaring. Den italienska rättegångsordningen omfattar tre nivåer och först efter att högsta domstolen La Corte di Cassazione sagt sitt, är fallet definitivt avgjort.
Istället för att skärpa åklagarnas och domarnas vapen har politiker och partier gjort det motsatta. Formella ingrepp har gjort rättegångarna längre och mer komplicerade än nödvändigt, samtidigt som preskriptionstiden förkortats. Det kan konkret betyda att när en definitiv till sist blir avkunnad efter kanske 15 år eller mera, har brottet redan preskriberats. Ett sådant exempel är rättssaken mot Giulio Andreotti, en idag 93-årig politiker som sju gånger varit regeringschef, åtta gånger försvarsminister, fem gånger utrikesminister – för att bara nämna några höjdpunkter i hans långa politiska karriär.
Hovrätten i Palermo dömde Andreotti just för ”associazione a delinquere”, men bara för det som inträffat fram till 1980, vilket därför alltså ansågs preskriberat. För det han gjort därefter blev han frikänd. I första instans hade han dessförinnan blivit frikänt på alla punkter. I domskälen fann man att ”det inte finns bevis nog för att innehållet i Andreottis samtal med representanter för maffian skulle varit av sådan art att de kan anses ha innefattat ett verkligt brott”. Kort sagt: även om någon talar med en mafioso så är det inte säkert att de bara därför avhandlar frågor som skulle kunna innebära ett brott.
Det ligger mycken bitterhet i Ingroias ord när han konstaterar att politikernas sätt att ingripa i maffiarättegångarna gjort lagen till något man bara kan skrämmas med. ”Ingen kan tro att detta sker bara genom ett missöde. Jag vill hävda att detta är resultatet av ett klart politiskt beslut där rättvisan helt enkelt görs görs till fågelskrämma.”
Medan jag hör president Giorgio Napolitanos ord från minneshögtiderna i Palermo, läser jag hur Antonio Ingroia drabbades av nyheten om attentatet mot Falcone. Han satt i sin pansrade bil med eskorten före och efter sig. På radion fick de höra nyheten om attentatet. 500 kg trotyl hade detonerat i en tunnel under motorvägen från flygplatsen. Falcone, hans hustru och fem man i hans livvakt dödades nästan omedelbart.
57 dagar senare hände alltså samma sak med Paolo Borsellino. Rai sände den här dagen en ny dramadokumentär med Luca Zingaretti, TV-seriernas kommissarie Montalbano. Han gör ett intensivt och skakande dokument som Paolo Borsellino. Så medveten om att hans tid är uträknad och att han skall dö precis som vännen Falcone. Att vara åklagare i Palermo är mer än ett kall.
– Klicka här för att se den italienska filmen om Andreotti, Il Divo (Youtube)
– Se en intervju med Ingroia här: