Nervo – Diogo Vaz Pinto

Av HENRIK NILSSON
Jag gick ett tag i de sluttande gatorna i närheten av parken Príncipe Real innan jag hittade ”Poesia incompleta” – den enda bokhandeln i Lissabon som uteslutande hade poesi i sitt sortiment. Nog kunde dess undanskymda läge spegla det vanskliga i affärsidén. Men kostnaderna var låga och särskilt många böcker behövde de inte sälja varje månad för att det skulle gå runt. Dessutom jämförde man stolt med liknande boklådor som fanns i världsstäder som New York och Paris – och som inte heller de släppte in den kommersiellt mer gångbara prosan.

Jag vet inte om det var den ekonomiska krisen i Portugal som till slut slog till även mot ”Poesia incompleta” – men nyligen hörde jag att man stod utan lokal. Jag mindes då hyllorna där med allt från latinamerikanska antologier till en portugisisk översättning av Gunnar Ekelöf.

En tidig höjdpunkt i portugisisk poesi var nationalskalden Luís de Camões epos ”Lusiaderna” som besjöng portugisernas upptäcktsresor. Att Gonçalo M. Tavares – landets mest uppmärksammade yngre författare – för ett par år sedan skrev en sorts samtida uppföljare till denna klassiker från 1500-talet, under titeln ”Uma viagem à Índia” (En resa till Indien), är ett bevis på hur levande ”Lusiaderna” ännu är i sydvästra Europas hörn.

Mellan Camões och Tavares har den portugisiska poesin haft en lång och rik historia. Nittonhundratalets viktigaste diktare var utan tvivel Fernando Pessoa, som med sina heteronymer skapade ett av den europeiska modernismens allra främsta och mest mångfacetterade verk. Bland senare nittonhundratalspoeter som tolkats till svenska finns Eugénio de Andrade och Vasco Graça Moura. För den som vill orientera sig i centrala delar av den portugisiska poesin under det förra seklet rekommenderas Marianne Sandels antologi ”Smaken av oceanerna” (FIB:s Lyrikklubb, 1982).

Men sedan dess har det gått trettio år och under senare tid har översättningarna av portugisisk poesi till svenska minskat rejält. Av de nya röster som trätt fram efter millennieskiftet finns praktiskt taget ingenting på vårt språk.

Att den unga portugisiska poesin är högst livaktig, låt vara att den nu ofta kommer ut på mindre förlag, blev jag påmind om av en av de nya diktsamlingar jag fick med mig hem från bokhandeln ”Poesia incompleta”.

Nervo (Nerv) är en ovanligt stark debut av Diogo Vaz Pinto (född 1985 i Lissabon) och en av redaktörerna för poesitidskriften Criatura (Varelse). Boken kom ut på förlaget Averno förra året. Omslaget ser ut att vara ett svartvitt foto av en snårig samling rötter – men för också tankarna till en samling nervtrådar som bildar en komplex härva, i samklang med titeln. Och tråden är en återkommande metafor i boken. Själva diktraderna kan ses som nervtrådar som binds samman av vardagliga scener; i den första dikten färdas till exempel jaget i en tunnelbanevagn på väg till Juridiska fakulteten (Vaz Pinto har studerat juridik), i en annan dikt vaknar ett ”vi” i sängen en sommarmorgon, och i ytterligare en annan dikt slås bilmotorn av bredvid ett öppet fält ute på landet, medan strålkastarna fortsätter lysa.

Kopplingarna till andra poeter är talrika, både till portugisiska samtida röster – exempelvis Nuno Júdice och A. M. Pires Cabral – och till äldre, utländska diktare som argentinskan Alejandra Pizarnik och nordamerikanen Walt Whitman. Platsen är, i den mån någon sådan överhuvudtaget nämns, oftast Lissabon eller någon gång en semesterort i de södra delarna av landet.

Redan i sin första bok förfogar Vaz Pinto över ett moget och känsligt språk. Men inte bara har han redan kalibrerat sina poetiska verktyg, också själva livskänslan för tanken till en betydligt mer erfaren poet. Ofta befinner vi oss i ett existentiellt ”efteråt”, exempelvis i skuggan av ett kärleksförhållande som dragit förbi. Här finns en uppgivenhet som gränsar till visdom. Ibland i form av en generationserfarenhet, av att vara ung i södra Europa i en tid då de ekonomiska kriserna avlöser varandra och förmörkar framtidsutsikterna. ”Det var söndag och vi gick inte och röstade”, heter det typiskt på ett ställe. ”Vilken satans generation jag föddes i!” utbrister poeten i en annan dikt.

Men uppgivenheten avbryts emellanåt av plötsliga hugg av förälskelse, skimmer av ljus som tar sig in i poetens nervsystem. Därför är Diogo Vaz Pinto en på samma gång mycket ung och mycket gammal poet, och inom honom tycks hopp och resignation, förundran och trötthet väga lika. Denna dubbelhet mynnar gång på gång ut i sublima slutsatser:

Nu bara en frånvaro
lika stor som natten
ett par svarta ögon
svåra att glömma.

Världen tycks på samma gång genomskådad och oupptäckt. Poeten använder sig av trådmetaforen också för metapoetiska syften, i något som närmar sig upptäckten av poesin, där allt är sagt och ändå återstår att sägas:

Detta är fortfarande en känslig akt.
Om jag kallar på dem
kommer sakerna av sig själva. Som om
varje namn hade en tråd
jag bara drar i.

Naturligtvis går ingenting av allt det här jämnt ut. Systemet av nervtrådar mynnar inte ut i något annat än oro. Som här, i dikten ”En lös tråd”:

Att finna den precis där, liksom hängande
i tomma intet. Långsamt nysta upp den
och dra, söka punkten där den spänns, utan
att finna den. Att ivrigt dra mer och mer.
Med ens verkar det istället vara tråden som
drar i dig.
Och den drar, medan du skräckslaget föreställer
dig hur sömmen i din värld
nu går upp.

Diogo Vaz Pintos rika poetiska nervsystem kastar ett dovt ljus över det väldiga och osynliga nätet av trådar som tillvaron består av – och som binder samman oss med de andra, med tiden vi lever i, med våra minnen och förluster.. Sköra trådar som när som helst kan brista. ”Allt tycks mig så hotat”, skriver Diogo Vaz Pinto. Jag förstår honom. Det mesta är verkligen hotat. Poesins återväxt i Portugal tycks dock inte höra dit.