Kan man skriva ännu en bok om William Shakespeare om man inte kan presentera några sensationella fynd? Varför inte? Neil MacGregor är en museiman från Glasgow, som nyligen gjorde succé med sin BBC-serie A History of the World in 100 Objects, därefter utgiven i bokform. I en ny serie har MacGegor på samma sätt skildrat den elisabetanska och jakobinska epok, då Shakespeare var verksam. Bok och serie heter Shakespeare’s Restless World. An Unexpected History in Twenty Objects.
Genom åren har man kunnat plöja mången bok i ämnet WS, från Stephen Greenblatts örnperspektiv på ”Will in the World” till Leslie Hotsons försök att fastställa ”The First Night of The Twelfth Night”. Stort som smått. Ändå blir denna generöst illustrerade volym faktiskt en ”oväntad” historia om Barden och hans tid, mycket tack vare att författaren är varken teater- eller litteraturforskare. Perspektiven är fräscha.
Populärhistoria, visst. Men kuratorns grepp med sina tjugo enskilda föremål ger faktiskt nya infallsvinklar på denna genomtröskade tid. Genom att växla mellan livets artefakter i denna ”oroliga värld” och gestaltningarna av den på teatern ger författaren en levande bild av scenen inte som samhällets spegel – denna utnötta metafor – utan som dess medspelare.
Objekten skiftar från ett litet etui med ett människoöga, en pietetsfullt bevarad relik från en avrättad katolsk martyr, till de ståtliga portaler som restes längs Jakob I:s ”entry” 1604 som nyvald regent längs Londons gator. Från en kortbladig kniv som någon tappat på väg ner i en båt över Themsen till förslagen till flagga för det under den nye regenten förenade England och Skottland. Försöken att få St George-korset och St Andreas-korset att samsas på samma yta ser ut som färgglada barnteckningar, ett decennium senare syntes resultatet, Union Jack, här på en bevarad målning från 1616 – vi nordbor kan ju tänka tillbaka på den svensk-norska unionsflaggan, ”Sillsallaten”.
Det är museimannens blick som skapar sambanden. Då han citerar Oberon och Puck när de talar om att ”We the globe can compasse soon / Swifter than the wandering moon” och ”I’ll put a girdle round about the earth / In forty minutes” påminner MacGregor om att En midsommanattsdröm skrevs drygt tio år efter Francis Drakes världsomsegling, vilken gett samtiden en helt ny uppfattning om såväl jordklotets beskaffenhet som Englands plats i världen. I Whitehall kunde man se de nya världskartorna som hyllade Drakes ”girdle round about the earth”. Och snart skulle teatertruppen Lordkanslers Män döpa sitt nya bygge till – The Globe.

Utifrån en liten silverbägare bevarad i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon, och slutscenen i Hamlet, där det förgiftade vinet spelar sin ödesdigra roll, funderar MacGregor över hur det kunde varit att dricka ur en bägare med vin som räcktes fram av en potentat. Få hamnade givetvis i en sådan situation, där ”the stakes were high”. Men alla gick i kyrkan och tog nattvarden, vilken nu fick en helt annan innebörd med den anglikanska läran. Alla drack Jesu blod ”för dig utgjutet”, kommunionen skapade en ny gemenskap, ”a team-building exercise”. Att avstå kunde vara farligt, var man kanske en ”recusant” som vägrat överge den gamla tron?
Bokens vandring längs de ”utställda” objekten, påminner oss om tidens våldsamma osäkerhet. England var en nymornad stormakt och Elisabeth en framgångsrik regent med oantastlig stamtavla. Men hon saknade arvinge, ett minst sagt känsligt ämne som inte fick diskuteras öppet, möjligen kunde det kommenteras i symboliska bilder, av vilka några presenteras. Där står Elisabeth omgiven av möjliga pretendenter.
Vem skulle ta över, det gällde att till varje pris hindra Filip II av Spanien, som ändå kunde ange legitima skäl för tronen. Bättre då att satsa på skottarnas Jakob, även om han var son till Maria Stuart. Shakespeare ger perspektiv på denna ständiga oro genom sin gestaltning, i krönikespelen och de romerska tragedierna,
av maktens legitimitet och upprorens realitet.
En annan talande detalj från denna religiösa övergångstid: Hamlets faders vålnad talar om att han
”Doomed for a certain time to walk the night
And for the day confined to fast in fires”.
Han brinner alltså i den katolska skärselden. Alltmedan Hamlet studerat i Lutherstadt Wittenberg.
Vardagens och det politiska livets våld hade sin självklara motsvarighet på scenen. ”Grymhetens teater” är ett slagord från 1900-talet. Men åskådarna på Bankside gavs ständiga uppvisningar av illustrerat barbari på en scen som även den kallades ”the scaffold”. I kungadramerna gjorde förlorarnas kapade huvuden entré uppsatta på segrarnas lansar. På vägen hem kunde publiken sedan gå förbi de nyligen avrättades huvuden, förevisade på liknande spjut längs London Bridge.
Teatern var inte bara en vital del av samhället. Den kunde också effektivt bidra till att historiens exempel behöll sin aktualitet. Englands obestridde hjälte på den tiden var kung Henrik V, ”the scourge of France” vid Agincourt 1415. Krönikespelet om honom är också Bardens mest patriotiska. Samtidigt kunde Westminster Abbey bjuda på en likartad föreställning: hjältekungens grav, rustning och vapen utställda. Redan vid den tiden var The Abbey ett turistmål av första rangen. Där kunde besökarna för en penny köpa sig guidade turer genom de historiska minnenas skattkammare, där ett besök vid Harrys grav var en självklar höjdpunkt.
Därefter kunde den som ville ta båten över floden och för samma pris lyssna till Prologen i Henry V, med dess underbara rader om teaterns fantasifulla förmåga:
”Can this cockpit hold
The wasty fields of France? Or may we cram
Within this wooden O the very casques
That did afraight the air at Agincourt?
Piece out our imperfections with your thoughts:
Into a thousand parts divide one man”.
Kort sagt, en vacker och levande bok om en sällsynt vital epok, återskapad av den störste av dramatiker.
 
– Läs Martin Lagerhom om MacGregors bok A History of the World in 100 Objects här
– Se några klipp här om de föremål som tas upp i boken
– Henriks tal inför slaget vid Agincourt