”Alla de där…” – Om periferins arrogans

Alla och var och en

Flyktingar


Av MARGARETA FLYGT

”Mamma, was ist ein Nazischwein?” Jag var sju, åtta år och ringde hem från skolans mynttelefon. Bakom mig stod en av de där långa killarna med smala ben och långt flottigt sjuttiotalshår och väntade. Han hade hört att jag pratade tyska och kallade mig det han lärt sig att tyskar var.

Jag minns fortfarande hur tyst det blev i luren. Min mamma som inte var mer än tretton när kriget tog slut och vars far mist sitt jobb som journalist 1933 för att han kritiserat Hitler.

När vi såg dokumentärfilmer från Auschwitz i skolan var det jag som var den skyldiga. För hur ska vi annars reagera när vi ser det grymmaste, om vi inte får en förklaring, en skyldig att peka finger på?

Idag skriver jag ofta om tysk kultur. Intresset har ökat markant de senaste åren. Från att ha genomlidit många middagar med närmast rasistiska kommentarer och skämt om Hitlermentalitet och ett käckt ”Auf Wienerschnitzel!” som avsked, får jag nu kommentarer som: ”Ja, jag har träffat flera riktigt trevliga tyskar”, ”Alla var ju inte nazister” och ”Det finns ju så mycket att se”. Att Tyskland är inne igen märks inte minst på alla författare och konstnärer som bosatt sig i Berlin.

Nyhavn

Nyhavn

Nu kan vi i stället demonisera Österrike, med sitt obearbetade naziförflutna, eller Danmark med sin protektionistiska politik.

Idag reser färre till det som en gång var hyggets högborg. Med ett martyrskap har vi i årtionden lidit oss igenom danska kommentarer om svensk stelhet, fylleri och byråkrati. Vi svalde allt, bara vi fick hygge oss i Nyhamn.

Revanschen kommer nu. Det är nästan rumsrent att säga att danskar är rasister, att deras politik är ett tecken på utbredd inskränkthet och att gemytet bara är en fasad. Det har lett till att turistande danskar säger att de kommer från Sverige, ja t.o.m. Tyskland, för att slippa stå till svars, skriver Lena Sundström i sin nu aktuella bok om Danmark. Och hur var det med motståndsrörelsen egentligen? Var inte fler medlemmar i nazistpartiet?

Än en gång generaliseringar och svartmålning. Nyanseringar är ansträngande och som så ofta blandas dagspolitik ihop med föreställningen om en nationalkaraktär. Empatin verkar vara ändlig.

Det har alltid varit accepterat att ta avstånd från vissa länder och dess invånare i olika tider. I Sverige har den självbelåtna periferins arrogans ofta fördömt andra. Hannah Arendts ord har inte gällt här: ”Det onda som mitt folk har gjort, gör mig alltid ledsnare, än det onda andra folk har gjort.”

Men mest undrar jag om avståndstagandet varit lika tydligt om danska kronan inte stått i en och femtio?

__________

  • Se en intervju – på tyska – med Hannah Arendt här

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    Mycket intressant! Otrevligt bemötande kan man dock råka ut för redan inom ett lands gränser – beteckningen nollåttor på Österlen är inte vänligt menad, och ett bra danskt ord för grannosämja i prydliga villakvarter är ”ligusterfascisme”. Om påstått skilda nationalkaraktärer har skrivits spaltmil och hekatomber av böcker: Carl G. Laurin (”Folklynnen”), Herbert Tingsten (genomgången av olika länders nationellt sinnade läroböcker i ”Gud och fosterlandet”), Gustaf Sundbärg (”Det svenska folklynnet”), Harald Nielsen (”Svensk og dansk”), Jytte Bonnier (”Inblandning”), Marianne Alopaeus (”Drabbad av Sverige”), osv. Något av det myckna som påståtts där kan möjligen fortfarande ha viss revelans, men redan kan man se mängder av exempel på hur Öresundsbron som gjort pendlingen från och till Köpenhamn snab och lätt brutit ner onödiga mentala gränshinder (unga svenskar som jobbar i Danmark växlar obesvärat mellan språken) , en utveckling man hoppas fortsätter i samma snabba takt, liksom att ungas internationella rörlighet under studietiden tilltar än mer. Och den taskiga växelkursen skadar inte svensk självrannsakan, tvärtom…

  2. snowflake says:

    Åh, Hanna Arendt! Varför valde jag inte tyska i högstadiet?
    Hon är så smart.
    Det är inte jag.

Kommentera: