Något om Rolandssångens tillkomsthistoria

Angoulême - Cathédrale

Av LARS LINDVALL

Denna essä tillägnas minnet av Birger Bergh, professor i latin vid Lunds universitet, saknad mentor och vän.

I sin självbiografi (Dörrar till främmande rum, 2009) berättar Lars Lönnroth om hur han som ung medeltidsforskare för första gången besökte Färöarna. Han kom till Tórshavn en dag då man där begick ”grinddråp”, alltså slaktade grindvalar:

”Runt dem dansade starkt berusade och blodbestänkta män i röda toppluvor medan de i triumf sjöng, nej snarare skränade, omkvädet till en medeltida ballad med motiv ur Rolandssången:

Rið teir út af Franklandi
við dýrum dros i sal.
Blás i horni Ólivant
við Runseval
(De rider ut från Frankrike med dyrbar last vid sadeln. Blås i hornet Olifant vid Roncevaux)”.

Och Lönnroth kände sig som förflyttad tillbaka till de norröna sagornas värld och såg i denna gamla ballad en möjlig bekräftelse på sin tes om det kontinentaleuropeiska inflytandet på fornnordisk kultur.

Dockor från Opera dei Pupi

Minnet av denne Roland lever kvar på många andra platser i Europa. I Bremen står en stor Rolandsstaty och längre söderut i Europa, i Dubrovnik, ses han igen, även där med sköld och draget svärd. På båda ställena vakar han symboliskt över fria handelsstäder. Nere i Syditalien uppträder Roland i den sicilianska dockteatern (Teatro dei Pupi) som bygger på gamla folkliga berättelser om Karl den Store och hans paladiner (I Reali di Francia). Där har han blivit skelögd som resultat av en väldig vrede som en gång fyllde honom – minns Ariostos Orlando Furioso ’Den Rasande Roland’! (Det berättas i Syditalien även om hjältegestalter som levt i en mycket senare tid än den karolingiska, president John F. Kennedy till exempel). Och på svenska Drottningholmsteatern har man givit Joseph Haydns ”heroiskt-komiska” Orlando paladino, en av alla operor som bygger på berättelserna om den rasande Roland.
Roland (Hruodland) var en historisk person, en av Karl den Stores krigare, kanske rentav en nära släkting till härskaren själv. Vi vet att han stupade i en strid då han i augusti år 778 ledde en frankisk eftertrupp genom ett bergspass i Pyreneerna. Så mycket mer än så vet vi inte – i Rolandssången som vi nu känner den har historia blivit till dikt och myt.

Den fornfranska berättelsen finns i flera olika versioner. Man tror att den mest kända nedtecknades i början av 1100-talet (en mera exakt datering är inte möjlig) av en anglo-normandisk skrivare; handskriften finns bevarad i Bodleian Library i Oxford (klicka här för att se texten). Svenska läsare känner i första hand berättelsen genom den ofullständiga översättning som Frans G. Bengtsson gav ut 1929. Men skånediktarens rimmade och välljudande dikt återger inte kongenialt det kärva, parataktiska och repetitiva språk som kännetecknar denna och andra gamla franska hjältesånger.

Rolandssången Nordenhök

För några år sedan kom så, nästan samtidigt, två nya svenska översättningar som är tänkta att bättre låta oss ana hur den sjungna berättelsen en gång lät i det Frank(er)land som skulle bli Frankrike – Rolandsången. Översättning från fornfranskan, med inledning och kommentarer av Jens Nordenhök. Med förord av Dick Harrison (2009) samt Rolandssången.Tolkad av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt (2010). De två översättningsvolymerna är i vissa avseenden ganska olika varandra.För varje teori om den franska hjälteepikens ursprung och natur har Oxfordhandskriften till Rolandssången en särställning. Det faktum att så många forskare är speciellt fästa vid Rolandssången har komplicerat debatten mellan ”traditionalister” och ”individualister”. Vad som är möjligt att påstå om andra episka berättelser (att de är muntligt traderade) går inte riktigt för sig ifråga om Rolandssången. Frågan är alltså om den är typisk eller atypisk för den genre den tillhör. Vi skulle behöva svenska översättningar av andra franska hjältesånger (t ex någon om Guillaume d’Orange) för att bättre kunna jämföra och se likheter och olikheter. Översättaren Jens Nordenhök är ”individualist”. Han skriver i kommentarerna till sin översättning: ”Den som läser Rolandsången på fornfranska idag blir snart övertygad om att urtexten tillkom vid ett tillfälle och av en författare […]”. Duprez & Carlstedt uttrycker sig mycket försiktigare vad gäller Rolandssångens tillkomst: ”Att påstå att Rolandssången är ett verk av en viss författare är lika orimligt som att utpeka en författare till Rödluvan eller Snövit.” Därmed framstår dessa översättare som ”traditionalister”.

Rolandssången Duprez

Tack vare en munk vid namn E(g)inhard kan vi läsa en samtida biografi över Karl den Store, dessutom skriven av en man som stått härskaren nära (Karl den Stores liv. En text på latin med svensk översättning. Översatt av Birger Bergh med inledning av Birgitta Kurtén-Lindberg). Den tillkom omkring 820. I en av handskrifterna finns ett tillägg gällande Roland: de hoc nostri cantores multa in carminibus cantant, dicentes eum fuisse filium sororis Karoli regis vilket översättaren återgivit med ’han besjungs ofta av våra sångare, som menar att han var systerson till kung Karl’. Det kan ju bara innebära att sjungna berättelser om Roland kunde höras långt innan Oxford-handskriften tillkom ungefär tre århundraden senare.

De gamla hjältedikterna framfördes alltså som sånger. Några melodier från franskt (frankiskt) område är inte kända. Men på Balkan finns gamla serbiska hjältesånger (pesme) som kan höras än idag. I nobelpristagaren Ivo Andrićs mästerliga roman Bron över Drina finns en dramatisk scen som kan ge oss en föreställning om hur också de gamla franska hjältesångerna framfördes en gång för länge sedan. För bygget av bron över Drina på 1500-talet vid Višegrad tvångsrekryterade turkarna kristna bönder i trakten. En kväll, då de under bevakning stängts in i ett stall, tar en man från Montenegro fram ett litet stränginstrument:

en gusle, ett litet primitivt ensträngat instrument, oansenligt och stort som en handflata, jämte en stråke. En av bönderna gick utanför stallet och ställde sig på vakt ifall någon av turkarna skulle komma. Alla tittade på montenegrinen som om de såg honom för första gången och på guslen som försvann i hans stora händer. Han böjde sig framåt med guslen i knät och pressade dess huvud under hakan, strök strängen med kåda och andades häftigt på stråken. […] Till slut kom de första klagande ljuden, skärande och ojämna. Upphetsningen växte. Montenegrinen hittade tonen och började sjunga genom näsan så att hans röst fyllde ut tonerna från guslen. Allt harmonierade och allt förebådade en underbar berättelse. […] Bönderna makade sig allt närmare sångaren men utan att göra det minsta ljud; man kunde inte ens höra dem andas. De slöt ögonen till hälften, hänförda och tjusade. […] Montenegrinen varierade sin melodi med utsmyckningar, den blev snabbare och snabbare, vackrare och djärvare, medan de våta och klarvakna arbetarna, fängslade och okänsliga för allt annat, följde berättelsen som om det varit deras eget härligare och mera ärofulla öde.

Montenegrinen skapar sin berättelse i den stund han sjunger den, men av sina åhörare förväntas han vara trogen motiv och former som bestäms av en gammal muntlig tradition av berättande. Det är mycket troligt att han inte ens var läskunnig. Den mest kände av folkets hjältar var Kraljević Marko, en serbisk motsvarighet till Roland om man så vill. Den frankiske härskarens eget namn, Karl, har i slaviska språk lånats in som själva ordet för ’kung’ (kralj). Marko är alltså ’kungason’. (En drottning är en kraljitsa.) Som han beskrivs i hjälteepiken har Marko föga likhet med den historiskt kända person som bar hans namn. Han fick bli bärare de egenskaper som serberna värderade högst, såsom Roland blev bärare av frankiska dygder.

Rolands död

De muntligt traderade serbiska hjältesångerna dokumenterades och studerades en gång av Milman Parry vars forskning egentligen i första hand var inriktad på de homeriska sångerna. Hans elev A. B. Lord har lämnat betydelsefulla forskningsresultat rörande episk diktning i The Singer of Tales, ett standardverk som ganska nyligen kommit i ny upplaga som även innehåller en CD med material från Parrys och Lords forskningar på 1930-talet. När vi läser Rolandssången kan vi mycket väl tänka oss att den en gång sjöngs i framföranden som liknar det Andrić beskriver i sin roman om 1500-talets Balkan och sådana som Parry och Lord fick bevittna i modern tid. I början av 1970-talet kom en djuplodande studie som deras efterföljare J. J. Duggan ägnat Rolandssången (The Song of Roland. Formulaic Style and Poetic Craft, 1973).

Muntligt berättande innebär inte memorering av en skriven förlaga. Det muntliga och det skriftliga är två skilda uttrycksformer. För Duggan, liksom hans föregångare Parry och Lord, är ”formel” (återkommande fraser och uttryck) ett nyckelbegrepp. Duggan har genomfört en kvantitativ analys av medeltida textmaterial utifrån hypotesen att det muntliga berättandet avslöjas i graden av formeltäthet. För Rolandssången anger Duggan totalt 2814 formler, dvs ca en tredjedel av totalt 8004 halvverser. Det ger en klart repetitiv karaktär åt texten. Denna formeltäthet gör Rolandssången naturligt hemmahörande i en muntligt traderad epik.

Vilken beredskap finns idag för receptionen av Rolandssången, i original eller översättning? De språkhistoriska studierna vid universitet och högskolor har utarmats till den totala glömskans gräns. Men de som trodde att studiet av gamla hjältesånger tillhörde ett bortglömt förflutet bör vid det här laget ha insett att det är viktigt att kunna läsa, rätt tolka och kontextualisera de gamla hjältesångerna i ljuset, eller snarare skuggan, av de etniska, kulturella och politiska spänningar som finns i dagens Europa.

_____________

– Vivaldis Orlando furioso:

Kommentera: