Internationellt fordras i klimatkrisens spår numera ofta en hållbarhetskalkyl för att få riva ett hus. Så inte här. En av de senaste uppmärksammade och kontroversiella rivningarna gällde gamla Flickläroverket i Göteborg. Att en rivning inte bara innebär en förlust av själva byggnaden, utan också av de materiella och rumsliga förutsättningarna för våra egna och våra gemensamma minnen, påpekar här Ola Sigurdson.
Jag vet inte hur många hundra gånger jag promenerat mellan Näckrosdammen och Götaplatsen i Göteborg, på väg mot Avenyn och då passerat det tidigare Flickläroverket. Jag har varit en sällsynt besökare i byggnaden, men dess fasad har under mer än trettio år varit ett lågmält landmärke längs ett vardagligt promenadstråk.
Nu är byggnaden förvandlad till spillror och skärvor, halvt dolda bakom en presenning som fladdrar för vinden. Flickläroverket är rivet, inte för att få luft och ljus, men för att bygga vad man anser är mer ändamålsenliga lokaler. Det var länge sedan flickläroverket var läroverk; sedan 1992 har byggnaden varit en del av Konstnärliga fakulteten vid universitetet. Också den nya byggnaden ska bli en del av Högskolan för scen och musik.
Skolor är intressanta byggnader och Flickskoleläroverket i synnerhet. Läroverk eller gymnasier är inte bara lokaler för undervisning, utan också, och kanske framför allt, den plats där vi på något sätt förvandlas från barn till vuxna. Här gör vi erfarenheter av att lära oss saker, av att skapa vänskapsband, kanske också av att klippa sådana och av att börja orientera oss i livet på ett självständigt sätt. När jag själv steg in genom dörrarna på min gymnasieskola – någon helt annanstans – var jag ett barn med sikte på en ingenjörsexamen, när jag tre år senare steg ut, en ung man med intresse för filosofi, litteratur och teologi.
Jag är inte ensam om att konstatera att tiden i gymnasieskolan blev en erfarenhet för livet, en erfarenhet som inte bara handlar om lärare och elever utan också är intimt förknippad med den materiella strukturen hos skolan: den taktila erfarenheten av skolbänkens trä; klassrummets akustiska och visuella egenskaper; doften av lärarinnans krita eller spritpenna; aulans rymd. Hit hör också tidigare elevers erfarenheter som så att säga har sedimenterats i väggarna. En ny skola, en skola där ingen ännu lärt sig någonting, framstår nästan som en anomali, åtminstone som ett oskrivet blad.
Så är det också med Flickläroverket i Göteborg. När insikten om dess nära förestående rivning spred sig samlades flera av dess forna elever till ett seminarium och en dansande passagerit för att ta farväl. Författaren Viveca Lärn och dansaren Gun Lund berättade om sina minnen. Man lyckades i sista stund rädda fresken ”Dansen” av Göteborgskoloristen Nils Nilsson från att förstöras vid rivningen. En sorgevandring med begravningsceremoni organiserades. Konstnären Monica Sand har dokumenterat allt detta i boken En båge genom tiden: Ritualer kring en Göteborgshistoria. Med tanke på den roll byggnader spelar i våra liv för vår rumsliga orientering och våra minnen låter det helt rimligt att skapa en särskild rit. Det förvånande är snarare den påfallande frånvaron av riter för att ta farväl av hus som snart ska rivas.
Själv har jag sällan haft anledning att besöka Flickläroverket. För mig har det i stället varit en del av det stadslandskap som under decennier kantat min väg från arbetet till Avenyn eller från Avenyn till arbetet. Genom mina promenader fogas byggnad till byggnad längs de gator jag färdas per fot: Universitetsbiblioteket, Gamla hovrätten, Artisten, Flickläroverket, Göteborgs konstmuseum, Stadsteatern, Stadsbiblioteket och så vidare. Den väg som många tar från Näckrosdammen till Avenyn blir därmed också min väg.
Egentligen spelar det ingen roll att det är signifikanta kulturbyggnader som dessa. Det kan lika gärna vara Lorensbergs P-hus, Svenska mässan, Focus Gårda eller någon annan av de generiska byggnader som kantar mina vardagligaste promenader. Eller någon av alla de bostadshus som så småningom omger min väg hem. Poängen är att de byggnader, gator och platser vi bebor, besöker och färdas genom införlivar minnen i kroppen. Och de gör det inte bara i min kropp utan i andras kroppar som också rör sig där.
Det den franske sociologen Maurice Halbwachs kallar för det kollektiva minnet i sin postuma bok med samma namn – La mémoire collective från 1950 – är en rumslig och repetitiv praktik. Genom att jag gång på gång promenerar samma väg från eller till mitt arbete vänjer jag mig vid denna väg, inklusive dess byggnader. Jag gör den väg jag delar med många andra också till min. Halbwachs påminner oss även om att minnen kan väckas till liv när vi återbesöker en plats som tidigare varit viktig för oss.
För Halbwachs del handlade det kollektiva minnet främst om ett socialt minne. Vi tillhör olika minneskollektiv där erfarenheter och minnen hör till gruppen och odlas genom samtal. Skulle vi en gång lämna ett specifikt minneskollektiv, kommer också den horisont som är en viktig förutsättning för våra individuella minnen att blekna bort och försvinna.
Men minnena är inte bara förankrade i den sociala gruppen utan också i platsen. Städerna, kvarteren och deras byggnader ger kollektivet en sinnebild för sin egen stabilitet. Det handlar då inte om särskilda minnesplatser: ett namn, en plakett eller en staty. Som en annan fransk minnesforskare och historiker, Pierre Nora, påpekat är sådana snarare ett tecken på att det gemensamma minnet håller på att blekna bort: ”Det finns minnesplatser för att det inte längre finns någon omgivning för minnet”. 1
Det platsens minne som det här är fråga om är ett levande minne som alltjämt odlas och som Henri Bergson kallade för ett vaneminne till skillnad från ett hågkomstminne. Det senare handlar om en erinringsakt, att vi aktivt drar oss något till minnes, men för det förra är det upprepningen som är det centrala.
Vaneminnet är kroppsligt, affektivt och habituellt, det är det minne som gör det möjligt för oss att promenera vår väg hem från arbetet utan att ägna särskilt många tankar åt vägen och i stället tänka på annat. Om hågkomstminnet bygger på uppmärksamhet – vilken kung är det som rider på hästen vid Kungsportsplatsen? – är vaneminnet snarare beroende av ouppmärksamheten, att jag känner igen mig utan att behöva tänka på det.
Platsens minne är som den brittiske socialantropologen Paul Connerton skriver i How Modernity Forgets något som är bekant för oss på ett icke iögonenfallande sätt”. Vår gamla skola skulle kunna vara ett exempel, men också alla de andra platserna som jag kan ha svårt att självständigt återkalla i minnet, men som framstår som ovedersägligt familjära så snart jag besöker dem.
Om dessa minnesforskare och historiker har rätt – och det tror jag de har – innebär vårt samtida fokus på individuella minnen en frontförkortning. Det finns en allmänt utbredd uppfattning om att minnen är något som hör till det individuella subjektet och som vi kan väcka till liv genom olika yttre hjälpmedel. Men om nu minnen inte bara är hågkomstminnen, och om de yttre förutsättningarna, inte minst stadens kvarter, byggnader och gator, inte bara spelar en passiv roll utan i någon mening aktivt uppväcker våra minnen, då innebär denna frontförkortning också en alldeles specifik form av glömska.
Samme Connerton, som ovan, menar att modernitetens typiska form av glömska har att göra med den hastighet med vilken byggnader, gator och stadsbilder rivs och byts ut. Därmed försvinner också förutsättningarna för vaneminnet. Jag måste åter bli uppmärksam på var jag befinner mig. Men inte bara på grund av hastigheten utan också som en konsekvens av att föreställningen om att det inte finns något särskilt med vissa platser, att de egentligen bara är utbytbara orter, kommer moderniteten att kännetecknas av en utbredd kulturell amnesi. Alla samhällen och kulturer glömmer, så måste det vara. Men modernitetens särskilda form av glömska, som både har med acceleration och frånvaron av sinne för signifikanta platser att göra, leder till att vi hänvisas tillbaka till vår egen privata existens, men också att vår individuella förmåga att minnas krymper.
Varken hos Halbwachs, Nora eller Connerton handlar det om något slags nostalgi eller konservatism. Inte heller om man vänder blicken till andra minnesforskare i samma problemgemenskap, som Paul Ricœur, Aleida Assmann och Jan Assmann. I vid mening är det en fråga om vad som gör oss till människor, hur minnen liksom förhoppningar gör oss till dem vi är och inte bara upplevelsen av nuet, och vad som händer om de kollektiva och materiella förutsättningarna för våra gemensamma minnen systematiskt blir mindre.
Hannah Arendt påminner oss i Människans villkor om hur ”gemensamma platser” – loci communes – är en förutsättning för ett ”delat förnuft” – sensus communis. I mer konkret mening handlar det också om hur vi gestaltar våra städer, kvarter och bostäder på ett sätt som gör det möjligt att orientera oss i dem, såväl geografiskt som existentiellt. Att jag verkligen bor i en stad är något mycket mer betydelsefullt än att jag befinner mig i den som ett ting i en container. Om Pierre Nora med flera har rätt, kan den samtida vurmen för historia åtminstone till dels förklaras av att förutsättningarna för att minnas blir allt mer begränsade.
Det kollektiva minnet lagras alltså inte bara i dokument, det lagras också i monument. Därför kan återbesöket på en plats, till exempel en skola, bli så känslosamt. Minnena sitter bokstavligen i väggarna och lösgörs av våra besök. Plötsligt färdas vi i minnet tillbaka till vår skoltid och upplever dess atmosfär, även om vi trodde oss befinna oss på ett betryggande tidsavstånd.
Att riva en byggnad är därför också att riva själva den materiella förutsättningen för våra minnen: åsynen av det forna klassrummet kommer aldrig mer väcka minnet av skoltiden. Staden har ofta använts som en levande bild för hur minnet fungerar: nya erfarenheter fogas in och somligt försvinner. Men staden är inte bara en bild utan också, genom sina byggnader, gator och platser, själv en form för minnet.
Det hör till stadens oundvikliga villkor att byggnader rivs, även sådana som varit viktiga för oss. Minne och glömska hör samman. Kanske hade det varit rimligt ur hållbarhetssynpunkt att bygga om Flickläroverket i stället för att riva. Men sådant är jag inte tvärsäker på, eftersom jag inte har detta slags sakkunskap. Däremot menar jag att vi behöver bli mer medvetna om vad vi gör när vi river, nämligen mixtrar med de rumsliga förutsättningarna för våra minnen.
När jag passerar de spillror och skärvor som en gång var Flickläroverket tänker jag på alla dem som en gång varit elever eller studenter där. Frånvaron måste te sig som en rent rumslig fantomsmärta som snart ska skylas över av en ny byggnad. Här bryts en kollektiv minneskedja. Det finns inte längre någon byggnad som samlar erfarenheter och minnen till gemensamma erfarenheter och minnen. Din saknad och din glömska är hädanefter bara din.
- Klicka här för att läsa Claes Caldenby, professor i arkitekturens teori och historia, om Traditionens arkitektur, Äldre kulturers hållbara byggande
- Klicka här för att läsa Claes Caldenby om Ombyggnad eller nybyggnad
- ”Om man går här på natten, så hör man människorna som har bott här…” Se en youtube-film om rivningarna i stadsdelen Haga i Göteborg