Must you go? – Antonia Fraser om Harold Pinter

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Man kunde kanske tycka att Nobelpriset i litteratur 2005 till Harold Pinter, som enligt den koncisa prismotiveringen ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”, hade dröjt lovligt länge.

Den invändningen tog Per Wästberg udden av i sitt pristal när han hävdade att Pinters pjäser ”tolkas ständigt på nytt någonstans i världen, av en ny generation regissörer och skådespelare.”

Pinter var gravt sjuk redan när meddelandet om priset kom, och lades in på intensiven tre veckor senare. Han var inte på plats i Stockholm den tionde december det året, men tacktalet som han höll på distans på storskärm var både bra och fränt. Han dog tre år senare.

Lägg inga blommor på min grav” sade han till sin hustru Antonia Fraser efter att ha sett de vissna blåklinten på Philip Larkins. Nu har han fått en vackrare och varaktigare minnesgärd än så, i hennes minnen från deras trettiotre år samman, ”Must you go? My Life with Harold Pinter” (Weidenfeld & Nicolson).

Pinter som var född i Londons East End var länge evakuerad under kriget. Det satte sina spår, liksom det faktum att antisemitismen i Storbritannien inte tog slut fast kriget gjorde det (familjen har östjudiska rötter, men han värjde sig mot att sorteras undan i ett judiskt fack). Hans politiska hållning långt ut på vänsterkanten hängde med sedan han var vapenvägrare i ungdomen, hans radikalitet var inget påfund från senare år.

Jag ordade om hans verk och dagar i Nationalencyklopedins årsbok när priset var aktuellt (sedan dess får man ändra tempus):

”Han har skaffat sig grundliga teatererfarenheter och hör liksom Molière och Ibsen till dem som kan hantverket som såväl författare som regissör och skådespelare. Ords verkan på scen liksom pausernas och tystnadens betydelse har han demonstrerat i sina 29 dramer. Pinter gifte sig med skådespelarkollegan Vivien Merchant 1956. Hon blev allt mera alkoholiserad, och och det olyckliga äktenskapet upplöstes 1980, under stor mediebevakning (sedan dess älskar han inte brittisk skvallerpress).

Samma år gifte han om sig med författaren Lady Antonia Fraser, lika vänsterradikal som den första hustrun varit opolitisk. I offentliga sammanhang är Pinter ofta kärv, med respektingivande stål i blicken. De flesta etiketter som satts på honom innebär förstås förenklingar. Han må ha varit en arg ung man – och är nu en ilsken sjuttiofemåring – men knappast en absurdist. John Osborne var en vän, liksom Samuel Beckett, men Ionescos dramer var han länge obekant med.”

Så kom jag in på hans dramatik:

”Till valfrändskaperna hör Kafka, vars ”Processen” han adapterat för scen och film. Många motiv återkommer: instängdhet, triangelkonflikter – ofta två män och en kvinna – spelet om positioner och territorier, makt, sex och skuld. ”The Birthday Party” (1957), om mannen som resignerat inväntar sina mördare, är ’som en film av Hitchcock där sista rullen saknas…’ har det sagts. Också i ”The Dumb Waiter” från samma år handlar det om hyrda mördare, med ett obehagligt slut.

”The Hothouse” (1958) utspelar sig i ett byråkratiskt verk där människor behandlas som själlösa ting, som i Ingmar Bergmans film ”Ormens ägg”, med anspelningar på nazistiska kliniska experiment. För att tjäna lite pengar ställde en ung Pinter själv en gång upp som försökskanin vid snarlika fysiologiska experiment – av Michael Billingtons biografi från 1996 framgår att de flesta pjäserna vilar på faktisk grund. Genombrottet ”The Caretaker” (1959), om udda och utslagna existenser, hade sin upprinnelse i en snabb blick in i en sjabbig lägenhet.

Slutakten i ”The Homecoming” (1964) har tolkats på skilda vis: är kvinnan ett offer för svårartad manschauvinism eller tvärtom den som tar hem spelet med sina manipulationer?

Triangeldramat ”Old Times” (1970) berättar historien om återupplevda möten, ”Betrayal” (1978) frilägger i omvänd kronologisk ordning flerfaldiga svek (också där med självbiografiska inslag). På senare år har de politiska inslagen blivit allt tydligare. I ”Mountain Language” (1988) handlar det om ett land vars ockupanter förbjuder befolkningen att använda det inhemska språket, och i ”Ashes to Ashes” (1996) öppnar sig förintelsens bråddjup i några av replikerna även om det hela lokaliserats till England.

Många betydande filmer har Pinter som manusförfattare, som Joseph Loseys ”The Go-between” (1971; efter L.P. Hartleys roman) och Karel Reiszs ”The French Lieutenant´s Woman” (1981; på John Fowles berättartekniskt intrikata berättelse). Däremot har hans ambitiösa överflyttning av Marcel Proust ännu inte filmatiserats. Pinter, vars pjäser ofta rör minnets roll och minnenas betydelse, har med gillande citerat just Proust: ”Det sanna paradiset är det som gått förlorat.”

Det handlar också om den nödvändiga självinsikten, som ses av slutraderna i hans nobeltal: ”När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.”

Så långt artikeln för fem år sedan. När jag nu läser Antonia Frasers gripande bok, baserad på hennes egna dagboksanteckningar, förmänskligas bilden av Pinter. De båda är, som någon recensent skrev, ett par som man gärna hade velat vara god vän med.

Många sådana nämns i boken, särskilt dramatikerkolleger som Beckett, Tom Stoppard och Simon Gray. Antonia Fraser, känd för sina många välskrivna biografier, är mycket taktfull till och med när hon kommer in på Pinters segslitna skilsmässa (hennes egen från en parlamentsledamot gick lättare), och hon undviker nästan helt och hållet att låta de många barnen figurera.

Boktitelns fråga var Pinters vid deras första möte – nej, hon stannade, trots alla plikter gentemot barn, man, arbete, i en ömsesdig ögonblicklig blixtförälskelse som blev varaktig kärlek och tät arbetsgemenskap. Man får veta en hel del intressant om framväxten av hans verk (och lite mindre om hennes), deras arbetsrutiner, och deras politiska diskussioner där båda var häftigt engagerade men hon höll huvudet kallare. Efter hans död hittade hon på hans skrivbord en lapp hon skjutit över till honom när han orerade som värst vid en offentlig middag: ”Darling you are right – so SHUT UP!

Boken är full av intressanta inblickar i detta mycket aktiva pars kontakter och engagemang, deras deltagande i kongresser, om de många uppsättningarna på all världens teatrar av hans egna och andras pjäser där han var regissör, och om det vilda kaos som utbröt när Nobelpriset offentliggjorts. Någon dag innan hade han trillat i trappan, därav plåsterlappen och kepsen när han tog emot världspressen.

En del vackra dikter som han skrev till henne publiceras här för första gången, bland dem en skriven drygt ett år innan han dog, med en djupt känd inledningsrad: ”I shall miss you so much when I´m dead…

Hon brast i gråt, men han var nöjd med formuleringen: ”Isn´t it an original idea, the dead missing the live?” Pinter kände nog till den fyndiga titeln på Chateaubriands posthumt publicerade självbiografi ”Mémoires d´outre-tombe”, och svenska läsare vet ju att tanken inte är särskilt originell, både Tegnér (i den lätt sentimentala dikten ”Den döde”) och Birger Sjöberg (i den underbara ”Bleka Dödens minut”) har varit inne på samma tema. Men det förminskar ju inte Pinters vackra dikt, tvärtom.

Ivo Holmqvist

_____________

– Se Pinter´s Apart from that här:

– Klicka här för att se Pinters Nobelföreläsning introducerad av hans författarkollega David Hare:

1 kommentar

  1. Mona says:

    Måste bestämt beställa boken! Minns Pinters nobeltal, som uppskattades mycket av min man och mej. Som dedicerad Fowles-fan har det undgått mej, att Pinter skrev manuset till The French Lieutenant-s Woman. Filmen fann jag bitvis bra (oj, Meryl Streep på piren! och Jeremy Irons motsvarade nog den bild jag hade i huvudet av Charles), men det moderna inslaget var lite onödigt. Såg dessutom filmen med en sällsynt enfaldig väninna, som förstås inte hade en aning om att jag läst boken minst tre gånger…Långt senare läste jag Fowles’ självbiografi, baserad på hans dagböcker, bl.a med reminescenser från Grekland som blev bakgrund till The Magus. Oj, vilken otrevlig person han visade sej ´vara! Men jag var helt tagen av Fowles alla böcker för 20-30 år sedan, särskilt The Aristos, hans pseudofilosofiska manifest. Fast man var kanske mindre kritisk då.
    Förlåt nu, att jag kom bort från Pinter, men, som sagt, ska gärna läsa boken!

Kommentera: