Mona 
Roman av Pola Oloixarac

Den argentinska författaren Pola Oloixarac har med sina hittills tre romaner fått ett brett erkännande hos den internationella kritikerkåren. Roza Ghaleh Dar presenterar här hennes senaste roman, Mona, där författaren Mona och ett antal andra internationella författare är inbjudna till Sverige för prisutdelning i en stor litteraturtävling till minne av Alfred Nobels – bästa vän.
 

Den argentinska författaren Pola Oloixarac tillhör den nya vågen av uppmärksammade latinamerikanska författare. Hennes två första böcker Las teorías salvajes (2008) och Las constelaciones oscuras (2015) finns översatta på flera språk och har gett henne ett brett erkännande hos den internationella kritikerkåren. I hemlandet deltar hon i politiska debatter och tv-program, och den status hon har i egenskap av romanförfattare är något annat än vad vi är vana vid här i Sverige. Hon har en air av på samma gång betydande intellektuell och superstjärna. Ändå är det många gånger i Väst och inte minst i Sverige som litteraturens villkor ritas upp. Här är författaren tillbakadragen, tystlåten och obskyr, samtidigt som det är härifrån som litteraturvärlden sätts i gungning varje år vid utnämnandet av nobelpriset.

Allt högljuddare krav ställs på att detta pris ska täcka in andra språkområden än de europeiska. Samtidigt har drömmen om det alternativa och icke-europeiska kommit att likna en fetisch. Vilka roller förväntas egentligen länderna utanför Europa spela för att bli uppmärksammade och belönade? Vad gör detta med själva skrivandet?

Oloixarac tredje, nyligen utkomna roman Mona skildrar mötet mellan det ekonomiskt flashiga Norden och den latinamerikanska litteraturen, liksom de spel och identiteter som detta skapar. Ramberättelsen utgörs av en skara nominerade författare som samlas i Stockholm inför ett litteraturpris som ska delas ut till minnet av Alfred Nobels bästa vän. Dagarna som föregår prisutdelningen deltar de inbjudna författarna från världens alla hörn i olika konferenser och samtal, och däremellan roar de sig med att citera Bob Dylan på latin eller försöka ta sig ett dopp i iskalla sjöar. Den natursköna idyllen omger dem, och så gör deras dröm om äkthet och den eviga förvandling som priset tänks kunna garantera.

Särskilt huvudpersonen Mona är en favorit i idyllen. Förutom sin generations blick för det digitala, som bränner och pixlar sig in i hennes hjärta, bär hon också på ett inka-arv från Peru, som kvoterat in henne på det högt ansedda Universitetet Stanford i Silicon Valley. Hon har därmed lyckats synliggöra sig i den flyktingvåg av latinos som annars sveper fram över den amerikanska gränsen.

Hennes unga och postkoloniala kropp är en magnet för både akademin och hennes författarkollegor. Hon är ett premierat exemplar av sin art i Stanfords  zoologiska trädgård i USA, liksom en unik medlem av Noaks besättning i Stockholm där vi bland de nominerade också återfinner den feministiska barnboksförfattaren, den eremitiske islänningen, den tyskvänliga judinnan, den självgode iraniern, den opportunistiske colombianen, den alkoholsugne dansken etc. Mot denna fond av mångfald kretsar samtalen kring hur det är att vara invandrare och skriva, att vara kvinna och skriva, och att vara robot och skriva.

Diskussionerna om litteratur härleds hela tiden tillbaka till den egna berättelsen. Och lyckas Mona hålla sig tillräckligt vaken under sina kollegors anföranden inser hon att när samtalet går som mest på tomgång så är det Beckett som citeras, att när samtalen inte kretsar kring den egna personligheten så sker det genom en jag-upplösning som tycks förunnade de europeiska författarna. Ingen går säker i Oloixaracs roman och jakten på originalitet tycks urvattnad. Yttervärlden framstår i det slutna universumet som en performance, och är främst intressant som en originell historia som kan slussas tillbaka ut i världen på marknadens livbojar. Berättelsen blir ett kapital som ska fylla marknadens krav på konkurrens och synlighet, och ska på samma gång vara unik och representativ för ett större kollektiv.

Romanen lyckas syna detta spel bäst i skvallret om tidigare pristagare, varför Borges inte fick Nobelpriset till skillnad från Vargas Llosa, hur akademin belönar den som för närvarande är outsider i den litterära svängen, eller hur politiska ideologier blandas samman i kulturens slutna rum där vänstern framstår som norm och högern ses som alternativ, trots att det är högern som faktiskt har makten i många av de länder det rör sig om.

I festivalområdets ”Selma’s Open mic”, uppkallad efter vår svenska nobelpristagare konstaterar Mona att tävlingens deltagare, som kommit dit i tron att de är författare, lämnar platsen som karaktärer. Detta skulle också kunna sammanfatta romanen som helhet. Mona är en kritisk redogörelse av en litteraturvärld präglad av identitetspolitikens fantasier, där den som tror sig tillfälligt kunna gå på dess upptrampade stigar inte längre vet var marknaden börjar och det egna jaget slutar. Som när doktorandtjänsten för Mona också blir en möjlighet för henne att ”lära känna sig själv”. Hon älskar ju Amazonas, så varför inte genom sitt ”inka-arv” låta sig inkvoteras spå Stanford i Silicon Valley?

Mona fångar upp den absurda stämning som tycks råda i ett kulturlandskap som vill se sig som utpräglat humanistiskt och socialistiskt men som ändå fortsätter att cirkulera runt på marknadens premisser. Och redan på Arlanda får läsaren intrycket av att Monas resa är en flykt. Bakom hennes solglasögon döljer sig en blick hög på ambien, valium och cannabis. Och snart uppenbarar sig också mystiska blåmärken över hennes kropp vars ursprung hon inte kan minnas. Satir blandas med thriller och Mona fortsätter fly ute i den svenska skogen.

Dessa mörka tongångar bryter av mot det komiska händelseförloppet på ett befriande sätt. Kanske på grund av att de är en spegling av den sanna berättelsen som Mona bär inombords men som hon inte kan dela med sig av just för att hon står för nära sanningen, för nära våldet och berättelserna om försvinnanden som når henne ända från Peru. Ett hat som växer, förgrenar sig vidare in i det prestigefyllda campuset på den amerikanska östkusten. Också under västvärldens tillrättalagda fasad framträder i blixtbelysningar ett undanträngt sexuellt våld.

Men vad innebär då skrivandet under dessa litteraturpolitiska villkor? Finns dess paradis? Mona tycks komma fram till att det trots allt handlar om att antingen undersöka avgrunden där hatet uppstår, eller om att dra sig tillbaka till sin egen vrå för att tala om något annat. Det är också där romanen blir som mest intressant, i dialogerna som vill undersöka de ögonblick då Mona vänder blicken inåt och lyssnar på vad som kan uppstå i henne själv, eller när hon ger upp och stirrar in i datorn i väntan på att något ska hända. För resten av vistelsen blir nämligen lika långrandig och banal som om man upplevt den i verkligheten. Ibland lyckas Oloixarac alltför väl i sin uppgift. Författarna blir inte bara karaktärer utan karikatyrer, händelseförloppet alltför disparat och distanserat. Den sanna njutningen finns istället att finna hos Mona, den vårdslösa flickan, och i de ögonblick hon får släppa loss vid sidan av den litterära offentligheten, när den prestigefyllda vistelsen får skalas ner till en tillvaro präglad av skvaller och köttsliga lustar.

I sin väntan på att återförenas med sitt Amazonas betraktar Mona den svenska naturidyllen med en blick som är lika exotifierande som mörk av cynism.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).