Dixikon visste inte hur rätt det var att illustrera mitt blogginlägg Back to keyboard! med ett foto av Södra Råda gamla kyrka i sydöstra hörnet av Värmland, mellan sjöarna Vänern och Skagern. Denna röda träkyrka, med oersättliga medeltidsmålningar, som brann ner till grunden i november 2001 till följd av ett pyromandåd, låg inte långt från den stuga där jag varje år tillbringar ett par lugna semesterveckor.
Före branden var det målningarna som lockade till besök. Dels den franskinspirerade, graciösa, utsmyckningen av koret, signerad av en anonym svensk konstnär 1323, med Jungfru Maria som viktigaste motiv. Dels Mäster Amunds mer robusta målningar i långhuset från 1494, illustrerande bl.a. skapelseberättelsen, trosbekännelsen, Jesu lidandes historia och berättelsen om Den förlorade sonen.
Om man befann sig i trakten i juni kunde man dessutom delta i midsommardagens gudstjänst, den enda kyrkliga förrättning på hela året som ägde rum i denna gamla övergivna kyrka. Församlingen hade nämligen på 1800-talet blivit så stor att man inte längre fick plats i träkyrkan. Då byggdes i stället en stor vit stenkyrka, en s.k. Tegnérlada, utan målningar och andra saker som förde tankarna till medeltiden.
Den gamla kyrkan övertogs av Riksantikvarieämbetet och på grund av brandrisken tilläts inga levande ljus eller elektriska installationer. Jag minns fortfarande den speciella stämningen på midsommardagens morgon. Det var rått och skumt inne i kyrkan och psalmerna sjöngs till ackompanjemang av en gammal tramporgel. Men kyrkan var varje år proppfull och många hade filtar med sig för att hålla värmen.
Första sommaren efter branden tog det emot att bege sig till den plats där träkyrkan stått. När man kom cyklande på vägen dit var det som ett öppet sår i landskapet. Ingen röd byggnad som hälsade välkommen på långt håll, bara svarta förkolnade brandrester och svedda buskar och träd. Det rådde allmän förstämning i bygden och alla man talade med sade att kyrkan måste byggas upp igen. Själv blev jag illa berörd av allt prat i den vägen. Det gick väl inte att ersätta den gamla kyrkan med en ny! Det kunde väl aldrig bli samma sak! Och målningarna, som var det värdefullaste av allt, skulle man ju ändå aldrig kunna återskapa!
När sedan dessa önskemål tog konkret gestalt i Södra Rådaprojektet smälte mitt motstånd. När man beslöt att på samma plats uppföra en rekonstruktion av den ursprungliga byggnaden från 1300-talets början, med den tidens metoder och verktyg, fick jag så småningom lov att medge att jag nog haft fel ändå.
Den gamla kyrkan går inte att få tillbaka, men det kommer att uppföras en byggnad som läker såret i landskapet. Och, viktigast av allt, bygget är ett sätt att bedriva historisk forskning, ett sätt att praktiskt, med händer och verktyg, utforska hur man gick till väga på 1300-talet när man byggde, allt från trädfällning i skogen och beredning av stockar till beläggning av fasaden med träspån.
Till saken hör att bygget går mycket långsamt, eftersom det är bara en kort tid på sommaren som man kan bygga. I år reste sig ytterväggarna ett par meter upp från stengrunden. Men man kunde redan gå omkring inne kyrkan, från långhuset fram till koret och sakristian. Och om man nu var bekant med den gamla kyrkan fyllde ögat omedvetet i de delar som ännu saknades.
Själva byggplatsen har redan blivit en stor turistattraktion. Timmermännen och hantverkarna som bygger kyrkan fungerar också som guider, berättar om sitt arbete och svarar tjänstvilligt på frågor.
Själv tyckte jag i början att det kändes bittert att detta bygge nu kanske t.o.m. drog fler besökare än den gamla kyrkan. Före branden var kyrkan Riksantikvarieämbetets angelägenhet och även om Södra Råda-borna själva tyckte mycket om sin gamla kyrka, så var intresset från kommunalt håll närmast obefintligt. Nu däremot stöder Gullspångs kommun Södra Rådaprojektet och ser det som en värdefull turistmagnet.
Jag kände också agg mot Riksantikvarieämbetet som inte kunnat skydda den konsthistoriska pärla man var satt att skydda. Det sägs att man, när branden inträffade, höll på att installera automatiskt brandlarm med sprinklersystem men att detta ännu inte var taget i bruk.
Mitt agg och min bitterhet försvinner dock i samma takt som det nya bygget framskrider. Vi får aldrig den gamla kyrkan åter men vi får i stället ny kunskap och en modern medeltidsbyggnad ägnad minnet av den gamla konstklenoden. Det talas rentav om att låta moderna konstnärer rekonstruera de gamla 1300-talsmålningarna i koret. Men där är ännu ingenting bestämt. Oenighet råder bland experterna.
Det nya bygget har också initierat en livaktig folkbildningsrörelse i trakten. Varje sommar hålls föreläsningar i Södra Råda bygdegård av inbjudna experter på olika ämnesområden som har anknytning till kyrkan, bygden och medeltiden i allmänhet. I år föreläste bl.a. konsthistorikern Jan Svanberg om Södra Rådas Mäster Amund och dennes samtida kollega Albertus Pictor.
Föreläsningssalen var fylld till sista plats. 120 personer som alla lyssnade andäktigt till en intressant jämförelse mellan dessa konstnärer, allt illustrerat med gammaldags diabilder. Ett aktivt kulturintresse som visar att det finns ett egenvärde i att dela sitt intresse med andra människor. Att sitta ensam hemma vid sin dator och söka kunskap är inte riktigt samma sak. Dessutom avslutas alltid föreläsningarna med kaffe.
Jag rekommenderar gärna ett besök i Södra Råda nästa sommar. Kyrkobygget har öppet varje dag mellan 10 och 17 och där finns alltid kunnig personal att fråga till råds — om den för evigt försvunna kyrkan och om den nya byggnad som nu tar form.