Minzolini och Lodo Alfano

Minzolini

Minzolini

Av ÅKE MALM

Rom, måndag 5 oktober – Ännu har vi bilden av den festliga folkmassan på Piazza del Popolo på näthinnan. Och nu har polemiken blommat ut för fullt. Italien är på väg in i ett nytt prermanent kristillstånd. Som alltid saknas det verkligen inte argument att diskutera. Problemet är väl närmast att Dixikons redigerare får svårt att hantera ett alltför omfångsrikt material.

Men låt oss ta allt från början. Lördagen avslutades med en ny stridsfackla. Efter demonstrationen gjorde TG1 i Rai1 ett avsteg från en gammal regel. Under den viktigaste kvällssändningen uppenbarade sig landets viktigaste nyhetsprogram kl 20 med en egen ledare. Tänk dig vad som skulle hända om Rapport eller TV-aktuellts ansvarige redaktör gick ut i etern med en egen ledare och tog ställning i en grundläggande yrkesetisk och politisk strid. Det minsta vore väl att konstatera att public service förlorat sitt drag av opartiskhet, objektivitet och fullständighet – normala krav på aktuelltprogram.

Nåväl, Augusto Minzolini var parlamentskorrespondent för Fiattidningen La Stampa. Hans specialitet var att bjuda någon intet ont anande (sade efteråt) deputerad på en kaffe i riksdagskafeet. Med försåtliga frågor, i välkänd journalistisk anda, fick han föremålet att prata bredvid mun. Resultatet hamnade förstås i tidningen dagen därpå. På högerregeringens uppdrag nominerades han till chef för TG1. Det dröjde inte många veckor innan man kunde se resultatet. För Berlusconiregeringen otrevliga fakta doldes mellan oviktiga nyheter, sandwichtekniken byggdes ut ytterligare. Den innebär, som jag någon gång förklarat, att en nyhet bereds från studion, sedan lägger man ett varv regeringstrogna kommentarer med ett varv oppositionstrogna, och avslutar med några salvor från regeringens eget språkrör. På lördagkvällen tonade plötsligt Minzolinis nakna skalle fram i TV-rutan, naturligtvis mot bakgrund av imponerande gamla uppslagsverket Treccani – det ger en massiv tyngd i bilden av vederhäftighet.

– Utan att vilja vara polemisk, började han försiktigt, måste jag hävda att dagens demonstration för pressfriheten är för mig helt oförståelig. Att demonstrera och manifestera är alltid en nyttig verksamhet i en demokrati. I ett land där under de tre senaste månaderna regeringschefen Berlusconi, advokaten Agnelli, ingenjören De Benedetti, chefredaktören för Avvenire, Boffa, chefredaktören för La Repubblica och många andra, hamnat i den mediala köttkvarnen, och hävda att pressfriheten är i fara, är en absurditet. En helt annan fara ligger närmare till hands, nämligen att nyhetsförmedlingen blivit en fråga om maktkamp mellan olika ekonomiska och politiska intressen.

Manifestationen idag är en episod av denna maktkamp för den (demonstrationen) organiserades i protest mot att Berlusconi stämt La Repubblica och l’Unità. Dessa tidningar protesterar inte mot stämningar av andra tidningar med en annan politisk linje. Under de senaste 10 åren har det i genomsnitt förekommit 430 stämningar från politiker mot olika tidningar. 68 procent av stämningarna har presenterats av vänsterpolitiker. Nu frågar jag mig: är det möjligt att pressfriheten satts i fara enbart av Berlusconis två stämningar? Låt oss se vad som händer i utlandet. 2004 lyckades Tony Blair, efter en hård kamp som nästan förde till domstol, tvinga BBC:s ledning att avgå, sedan Blair anklagats för att ha förfalskat dokumenten som ledde till interventionen i Irak. Man kan inte påstå att tidningar alltid har rätt. Ett korporativt försvar är inte till fördel för medias auktoritet. Särskilt inte i Italien där det finns en märklig uppfattning om medias auktoritet. Det finns tidningar som uppfattar sig själva som att de begåvats med att endast de känner till den fullständiga sanningen. Som framhåller dem som inte är av deras uppfattning som fiender eller som (maktens) tjänare.  Den som har en sådan uppfattning (om sig själv) demonstrerar mot en hypotetisk politisk regim i avsikt att installera en oacceptabel mediaregim.

Slut Minzolini. Jag har försökt göra min översättning av hans fullständiga anförande, så troget originalet som möjligt. Orden inom parentes är mina egna tillägg för att göra texten så förståelig som möjligt. Den omedelbara reaktionen på denna ”ledare” som Minzolini vill kalla inlägget, blev att redaktionsklubben gick i taket och fick en egen kommunike’ uppläst i samma nyhetssändning. Den förnyades sedan under söndagen och säger i korthet:

TG1 har alltid försökt vara en så neutral och objektiv nyhetssändning som det är möjligt. När den ansvarige redaktören tar en sådan här ställning, undermineras decenniers arbete för att hålla denna neutrala linje. Redaktionen kommer även framgent att arbeta efter kraven från principerna i ett public serviceföretag.

Rai:s nyligen tillsatte ordförande, Paolo Garimberti, som var en av La Repubblicas mest kända och uppskattade journalister, hävdade att Minzolinis inlägg var minst sagt ”irrituellt”. Nu kanske man kan säga att redaktionsklubbens påstående att TG1 aldrig följt någon politisk linje, är ett svagt argument. Så länge Democrazia cristiana totalt dominerade Rai och framför allt dess första kanal, var det DC:s partihögkvarter som bestämde vad som skulle berättas och på vilket sätt. Men det kanske är historia…

Mitt i denna uppslitande politiska strid faller 300 mm regn på några timmar över området öster om Messina, på Sicilien. Situationen utvecklar sig snabbt till en naturkatastrofs dimensioner. Väldiga jordskred och floder av lera välde ner över byar och städer. Till idag har 24 döda konstaterats men 39 personer har ännu inte återfunnits.

Nästan 600 har blivit hemlösa, järnväg och motorvägar har skurits av. Det tog mindre än en halvtimme efter att larmet gått innan anklagelserna duggade över myndigheter, från det lokala kommunstyret, via landsting och region till regeringen i Rom. Desperata och chockade invånare ropade mördare efter politikerna. Räddningstjänstens ledare, Guido Bertolaso, fick än en gång dra igång stora räddningsapparaten med helikoptrar, frivilliga från Protezione civile och utkommenderade förband från försvaret.

Anklagelserna: i åratal har det varit känt att hela området var rasbetingat. Så sent som för två år sedan inträffade en liknande, om dock inte full så allvarlig, händelse. Den gången turligt nog utan döda. Ändå har myndigheterna sett genom fingrarna och beviljat byggnadstillstånd i områden som alla visste var livsfarliga. Det finns exempel på hus som byggts i flodfårorna där störtfloderna traditionellt dragit fram när regnovädren slår till. I och för sig ingenting märkligt: På Sicilien finns 154.000 svartbyggen.

Som vanligt utbröt stora kriget, lo scaricabarile –alla skyllde på varandra. Till slut anlände Berlusconi som i direktsändning kunde lugna alla drabbade:

–    Vi skall använda oss av modell l’Aquila. Alla ska få nya hem, fullt fungerande och med alla husgeråd. Vi skall på 110 dagar bygga  nya städer, alla avbetalningar på lån blockeras, inga skatter tas ut den närmaste tiden från detta område. Vi är världsbäst på att lösa katastrofsituationer.

Och som alltid hör man gråtande människor tala om ”dom”. Dom har övergett oss, ingen har lyssnat på varningarna, politikerna tänker bara på sig själva. Detta har jag hört sedan jag för första gången kom till Belicedalen 1968 efter jordbävningen.

Medan räddningsmanskapet kämpar vidare kommer svaret från Berlusconihållet på den lyckade demonstrationen på Piazza del Popolo. Vi skall organisera en ännu större demonstration som protest mot ”poteri forte”, lovade Fabrizio Cicchitto, nu språkrör för deputeradegruppen men en gång uppskattad ung ekonom hos socialisten Bettino Craxi. När han försvann efter att hans namn hittades på listan över P2-medlemmar, fångades han så småningom upp av Berlusconi och har i åratal varit ett av partiets språkrör.

Nåväl. Hunna så här långt kan man konstatera att situationen utan tvekan redan är tämligen komplicerad, eller hur? Lugn bara! Vi är bara i början!

För nu börjar stämningen stiga kring den väntande domen från Corte Costituzionale, Författningsdomstolen. Det handlar om Lodo Alfano. – Vad är det, frågade Luther.

Jo, detta är namnet på en lag som trummades igenom, trots väldiga protester från oppositionen och som skall rädda Berlusconi från rättegång och möjligen dom. Lagen heter egentligen 124/2008 men presenterades som förslag av justitieministern Angelino Alfano. Därav namnet (en ”lodo” är en skiljedom).

Enligt lagtexten undanhålls landets fyra högsta ämbeten från straffrättsligt ansvar under den tid de är i tjänst. Det gäller statschefen, regeringschefen och de båda kamrarnas talmän. Detta är normalt i all demokratiska länder, brukar det heta. Dock har jag för mig att ett sådant undantag mest gäller för handlingar begångna under ämbetstiden, inte för eventuella brott begångna innan utnämningen. Korrigera mig gärna om jag har fel. Lodo Alfano kom till efter att Författningsdomstolen underkänt en tidigare text som nu i historien kallas Lodo Schifano, efter senatens talman. Den underkändes av det enkla faktum att den inte överensstämde med konstitutionen, som helt enkelt säger det som står att läsa i varje italiensk domstolslokal: att alla är lika inför lagen.

Nu har alltså lagen skrivits om, enligt illasinnade påståenden direkt av Berlusconis viktigaste advokat, Niccolò Ghedini (som för säkerhets skull också är medlem i deputeradekammarens justitieutskott). Men enligt mångas uppfattning kvarstår konflikten med författningsprincipen från den första skrivningen. Problemet nu är detta: om Lodo Alfano underkänns, har Milanodomstolen skyldighet att omedelbart inleda rättegången mot Berlusconi i Millsfallet.

Jag erkänner att det här är komplicerat men så är det. David Mills var Berlusconis advokat i London, specialist på skatteparadis, som nyligen dömdes till fyra år och sex månaders fängelse för korruption (corruzione in atti legali). Han fick 600.000 dollar av Berlusconi för att vittna falskt. Alltså: brottet är belagt, en av de skyldiga är dömd, men Berlusconi har hittills inte fått svara i detta mål eftersom först Lodo Schifani och sedan Lodo Alfano, har sänkt sina skyddande livbojar omkring honom.

Vad händer om Berlusconi ställs inför rätta? Då faller regeringen och nyval utlyses, har han själv lovat. För enligt hans uppfattning har folket redan frikänt honom från alla anklagelser. Han har folkets mandat att regera till valperiodens slut, hävdar han. Sedan må politiserade domare och åklagare i Milano ha hur mycket bevis som helst.

Nu kommer nästa problem in i bilden, Lodo Mondadori. Mer om det i nästa blogg!

Åke Malm

____________

  • Se Minzolinis ”ledare” här:
  • Se bilder från översvämningen i Messina här:
  • Kommentera: