Minne, väggar, tystnader
Ett minnesmärke i Berlin

Jag står vid en blå glasvägg och ser genom den. Träd. Gator. Människor. En buss stannar vid en busshållplats. Den närmaste fasaden är randad nertill i vita och svarta fält, upptill är den gul, formad i vågor. Det är Philharmonie, den stora konserthallen i Berlin. Jag går längs den blå väggen och ser mer av gatan, mer av träden, mer av människor som går förbi. Den sida jag själv befinner mig på, och som jag vänder ryggen till, skymtar hela tiden inne i det som befinner sig på andra sidan väggen. Blir det jag ser verkligare då, overkligare? Bakom de träd jag ser reser sig en annan, väldigare, blågrå krona. Ett ljusblått moln svävar intill som inte fortsätter på himlen där den blå väggen tar slut.

Jag ser tätt sammanvuxna träd på andra sidan gatan, det är Tiergarten. Vad är det för blå färg? Inte madonnans mantelblå, inte nattens mörker, inte himlens klarhet, inte det veka blå hos förgätmigej. Vergissmeinnicht. Det är en mulen dag. Jag går alldeles intill väggen. Den är uppdelad i inramade fält intill varandra, och mellan varje fält finns en springa där man kan se på världen glaslöst. Jag kan se ett yttersta stycke av den gula bakfasaden av Philharmonie. Där inne inleder Berlinerfilharmonikerna höstsäsongen om en vecka med Britten och Sjostakovitj. Jag ser vita baktrappor, längre bort ett parkeringshus och bakom det en skyskrapa och lite av Sony Center på Potsdamer Platz.

Om världen är blå, vilken färg har då det jag ser genom springan i väggen? I Marlen Haushofers roman Die Wand (Väggen) från 1960-talet, upptäcker huvudpersonen plötsligt en glasvägg genom landskapet. Hon stöter emot den, den är plötsligt bara där, klart glas. Efter en plågsam kamp förstår hon att hon måste inrätta sig på den sida av väggen där hon råkat hamna. Hon kommer inte igenom. På den andra sidan om väggen tycks allt liv ha dött.

I springan lyser gräset varmare grönt. Ser jag nu genom ett osynligt gult glas? Vill människor tänka genom en vägg? Uppför de en blå glasvägg för att man ska kunna tänka över till den andra sidan? Jag sätter mig på den långa, låga bänken intill och ser. En blå glasvägg, två och en halv meter hög, tjugofyra meter lång, och bakom den ännu en lång, lite högre bänk. Det är den 22 augusti 2015. Minnesplatsen för offren för nazisternas ”eutanasi”-program under andra världskriget är knappt ett år gammal. Glasväggen är ännu nästan ny. Bänken under mig är slät under handen, det ser ut som diabas men är antagligen mörkfärgad betong. Den finns här för att man ska kunna sitta och låta tankarna komma. Kanske också för att kunna se väggen på ett visst avstånd.

Det var här, på Tiergartenstraße 4, som stadsvillan låg varifrån den så kallade T4-aktionen styrdes, det hemliga mordprogram på psykiskt sjuka och funktionshindrade som Hitler satte i verket samma dag som tyska soldater marscherade in i Polen och andra världskriget bröt ut. Psykiatripatienter och funktionshindrade gasmördades på anstalter i Tyskland och det ockuperade Österrike inom ramen för T4-aktionen. Sedan protesterna blivit allt fler och gasmorden stoppats sommaren 1941 tog ett utvidgat, decentraliserat dödande vid på anstalterna med systematisk svältkost och överdoser av medicin under resten av kriget.

Sammanlagt rör det sig om uppemot 300 000 offer inklusive dem som mördades i polska och ryska ockuperade områden, enligt de forskare som tagit fram informationen för den officiella hemsidan för minnesplatsen. Hemsidan är länkad till Stiftung Denkmal für die ermordeten Juden Europas (Stiftelsen för minnesmärket för Europas mördade judar), som sedan 2009 har ett utvidgat minnesuppdrag. Peter Eisenmans fält av stelar nära Brandenburger Tor ligger inte långt härifrån. Jag tänker på att en del av personalen från T4-centralen och gasmordanstalterna i Tyskland efter 1941 återanställdes längre österut i förintelselägren Belzec, Sobibór och Treblinka.

Ett antal kvarter av Berlin och en bit av Tiergarten bildar en ny karta. Minnesmärket för de förföljda homosexuella som invigdes 2008 ligger inne i Tiergarten, ett stenkast härifrån. Minnesmärket för Europas mördade romer ligger söder om Riksdagshuset. Det invigdes för tre år sedan. Topographie des Terrors på området för Gestapos och SS forna centraler ligger på andra sidan Potsdamer Platz.

Nu stannar en buss intill på gatan och en skolklass är på väg hit. Jag reser mig och går fram mot glasväggen igen. Stenbeläggningen sluttar från alla håll lätt ner mot den platta där väggen står. Att gå fram till den är att gå nedåt, som en akt av ödmjukhet, tänker jag, som konstnärerna bakom minnesplatsen vill uppmärksamma oss på. De heter Ursula Wilms, Heinz Hallmann och Nikolaus Koliusis. Verket bär namnet Gegenüber, som kan översättas med ”mittemot”, men också ”gentemot”, ”inför” eller ”ansikte mot ansikte med”.

”Genom den transparenta färgen kan man både se och se igenom: det blir möjligt att uppleva medmänniskornas mittemot i det ögonblick de besöker platsen. Samtidigt står glasväggen i minnets ögonblick för förbindelsen mellan platsens besökare och de genom NS-´eutanasin´ dödade respektive tvångssteriliserade människorna: i glasväggens visavi står de mittemot oss, men också mellan oss”

skriver arkitekten Ursula Wilms, som också ritat det nya dokumentationscentret på Topographie des Terrors, i pressmaterialet om verket.

I mitten av 1980-talet började medborgargrupper uppmärksamma platsen för den forna stadsvillan, som bombskadades under kriget och revs på 1950-talet, och begära ett minnesmärke. På tomten för den gamla villan, delvis direkt över den grund där huset stod, befann sig nu Philharmonie. Visste arkitekten Hans Scharoun att hans prestigebyggnad uppfördes på en historiskt svart adress? Tänkte någon då, vid invigningen av Philharmonie 1963, samma år som Haushofers roman utkom, på vad som hade utspelats på tyska anstalter under kriget till följd av aktiviteten i högkvarteret på Tiergartenstraße 4? I Västberlin byggde man upp ett Kulturforum där Filharmonin och Kammarmusiksalen ingick, som ett svar på den berömda musei-ö med bland annat Pergamonmuseet som hamnat på andra sidan om den nybyggda muren några kvarter bort, genom det Potsdamer Platz som då var ett öde gränslandskap. Först ett år före Berlinmurens fall sänktes en minnesplatta över ”eutanasi”-offren ned i trottoaren på Tiergartenstraße 4, och Richard Serras nyinköpta skulptur Berlin Curves utanför Philharmonies entré omfunktionaliserades (med konstnärens godkännande) till en minnesskulptur. Det övertygade inte många.

Jag går runt glasväggen fram till den långa informationsbänken mittemot. På skärmar infattade i samma mörka, släta betong kan man läsa om bakgrunden till ”eutanasi”-programmet, hur det utvecklades under loppet av kriget, att många av läkarna gick fria efteråt och kunde bygga upp nya karriärer på båda sidor av muren, medan offren inte fick någon upprättelse och deras anhöriga ingen gottgörelse, inte heller de hundratusentals tvångssteriliserade som överlevt, eftersom de inte ansågs som specifikt nationalsocialistiskt förföljda. Man kan tänka på tiden det tagit att kunna minnas det som skett.

Man kan läsa om några av offren, om Wilhelmine Haußner och Anna Lehnkering och Wilhelm Werner, och om förövarna, Philipp Bouhler och Karl Brandt och Hermann Paul Nitsche och andra läkare, sjuksköterskor, kontorister och chaufförer, om biskop Clemens August von Galen som protesterade öppet mot massmorden i en predikan som fick stor spridning. Man kan också välja att läsa i blindskrift eller att höra texterna uppläsas.

Man förflyttar sig sakta utmed den långa informationsbänken som är parallell med vilobänken och som följer en liten bit av grundplanen till T4-villan. Men den blå väggen mellan dem är snett placerad. En pojke och en flicka står på var sin sida om glasväggen och tittar in mot varandra genom en av springorna. Jag stannar, blundar, tänker på den människa jag inte har några minnen av, för att jag aldrig träffade henne. Min mammas faster är en av alla dem vars namn inte ryms på informationsbänken. För femton år sen råkade jag få veta att hon funnits. Efter flera resor, samtal och arkivbesök hittade jag hennes samlade dokument. Hon hette Ilse.

I dag upptäcker barnbarn och barnbarnsbarn, systerdöttrar och brorsöner, systersonsöner och brorsdotterdöttrar ofta genom en ren slump att det en gång funnits ytterligare någon i familjen. Ofta måste de först rekonstruera dennas historia genom samtal med släktingar och efterforskningar i arkiv. Så hämtas offren tillbaka in i familjehistorien

Citatet är från katalogen till vandringsutställningen Erfasst, verfolgt, vernichtet. Kranke und behinderte Menschen im Nationalsozialismus från 2014. Där står också att det tyska sällskapet för psykiatri och psykoterapi, DGPPN, som arbetat fram utställningen i samarbete med Stiftung Denkmal für die ermordeten Juden Europas och Stiftung Topographie des Terrors, för sex år sedan inledde en systematisk och bred utforskning av sitt eget och sina föregångarorganisationers förflutna.

Inte bara inom familjerna, utan också inom psykiatrin, rättsväsendet och den offentliga minneskulturen hämtas nu offren för den nazistiska ”eutanasin” tillbaka. I år är det sjuttio år sedan andra världskrigets slut. Vad betyder tillbaka? När det tar så lång tid att öppet minnas vad som skett, hur minns vi då, vi som föddes långt senare? Vad betyder minnas? Här?