Av PER ARNE TJÄDER
Man kunde trott att han lagt av, en bra bit över de åttio som han är. Men det är ju ingen ålder, inte ens ett kortspel. Nu kommer Milan Kundera med romanen La fête de l’insignifiance. Knappt hundrafyrtio sidor lång, fylld av den sorgsna munterhet som sedan länge är författarens kännemärke. Den har hyllats av den franska kritiken och omedelbart hamnat högt på topplistorna.
I sina essäer har ju Kundera alltid pläderat för romanen som den öppna, mångstämmiga, vinglande formen par préference, den som kryssar mellan historier, anekdoter och funderingar, som alltid försvarat individen mot de stora systemens krav på allvar, uppställning, inordning. Här vill han visa hur långt man kan gå i det avseendet.
Kunderas första roman, på svenska ”Skämtet”, som nådde Sverige 1968, handlade om vad ett uppsluppet skämt kan leda till i ett samhälle styrt av människor övertygade om att de har en odödlig uppgift i historiens namn. Hans nyutkomna hyllning till obetydligheten är också fylld av ”blagues”, fast nu snarare melankoliska och stundtals grymma. Och bakom dem lurar en stor ensamhet. Det gäller nog även för Josef Stalin, vars bisarra skämt om rapphönor och Kant mest är härskarteknik för att förnedra de närmaste medarbetarna, allt enligt den apokryfiska textsamling som brukar kallas ”Krustjevs memoarer”.
Romanens fyra vänner i samtidens Paris är alla i den ålder, då man tycker att man inte bör ta livet på så stort allvar längre. De träffas och pratar, de lyssnar till Charles historier om den store skämtaren Stalin som han valt för sin stundande marionetteater. Vännerna kretsar kring det höga allvaret och den oskyldiga dumheten. Ändå kan de inte låta bli att söka något, som ingen vet vad det kunde kallas. Alain som plågas av att vara en som alltid ber alla om ursäkt, och som sätter den hållningen i samband med att han tror sig kommit oönskad till livet. Hans fantasier kring det tillhör bokens bästa partier. Och Caliban, aktören som inte fått några roller efter Stormen, han tror sig kunna utöva sitt yrke genom att spela servitör med ett påhittat språk som ingen kan förstå. Men han inser snart att denna roll knappast kan nå sin publik.
Kundera har ju alltid haft en släng av nostalgia. Klart är att han tycker världen har blivit tråkigare. Så vad göra? Ramon för sin del förespråkar ändå det goda humöret och hänvisar till Hegel och hans ”unendliche Wohlgemutheit”! Bara med gott humör förmår man att liksom från ovan betrakta mänsklighetens eviga dumhet.
Milan Kundera har dock hört det mesta förut. Hans svar har alltid varit det milda löjet, en tjeckisk nationaldygd som har sin främste företrädare i en föga tapper soldat Svejk och som för inte så länge sedan sveptes i sammet. Hans nya roman är på samma gång ung och gammal, alla skall med i dansen, även de stora tänkarna. Men att fånga dess mening, inriktning eller något liknande, är lönlöst. Det är som när Cheshirekatten löses upp, bara leendet finns kvar.
Edward Said intresserade sig för konstnärernas ”late style”. Blir de med åren friare och mer obekymrade? Kanske har Kundera alltid haft en sen stil. Här närmar han sig gränsen för dess möjligheter. Det vore fel att säga att hyllningen till obetydligheten är ojämn, ordet lämpar sig inte riktigt. Men den är verkligen skriven med fingertopparnas fjäderlätta beröring.