Den 18 september dog Marcel Reich-Ranicki, en intellektuell legend i Tyskland, en underhållare av högsta rang och omstridd som få. Det har skrivits mycket om honom redan i höst, vilket inte gör honom mindre aktuell. För mig betydde han mycket när jag studerade litteratur. Han var den befriande motvikten till stränga professorer, torra avhandlingar, när han med sin entusiasm och breda kunskaper hyllade och sågade om vartannat.
Hans eget liv var som en roman och exempel på centraleuropeisk 1900-talshistoria. Han föddes 1920 i Polen. Hans polske far (kulturintresserad men tyvärr helt misslyckad som affärsman) och hans tyska mor skickade Marcel till Berlin. Trots alla svårigheter det innebar att vara jude i Tyskland, lyckades Marcel Reich-Ranicki ta sin studentexamen 1938, innan han utvisades och tvingades flytta till Warszawa och placerades i ghettot. Där hankade han sig fram utan familj och utan att längre riktigt kunna polska. Genom en rad lyckliga omständigheter lyckades han rädda sig och sitt livs kärlek Teofila från förintelsen. Allt detta och om åren därefter går att läsa i hans självbiografi ”Mein Leben” ( DVA 1999).
Efter kriget flyttade Marcel och Teofila Reich-Ranicki till Tyskland och han blev litteraturkritiker på Frankfurter Allgemeine Zeitung och snart medlem i Gruppe 47 (med bland andra Günther Grass, Heinrich Böll, Walter Jens och Siegfried Lenz). Reich-Ranicki blev ett namn inom tysk litteratur och få kritiker har lyckats nått ut till så många och få har vågat inta så obekväma ståndpunkter i dagsaktuella debatter som han.
För de flesta är han mest känd för att mellan 1988 och 2001 ha varit programledare för tv-programmet ”Das literarische Quartett” som framför allt visade tittarna att ett samtal kan vara lika spännande som vilken action-rulle som helst. Han var passionerad i sin läsning och några år rent av avgörande för en författares framgång eller fall i det tyskspråkiga språkområdet och gavs därför inte oförtjänt öknamnet ”Literatur-Pabst”, litteraturpåven.
Han stod för intelligent underhållning och kunde få miljontals tittare att sitta naglade framför rutan för att se fyra, egentligen inte alls medialt gångbara, personer sitta och prata i var sin fåtölj i mer än en timme. Därför förvånade det inte när tysk tv ville hedra Marcel Reich-Ranicki med det stora tyska tv-priset 2008. En utnämning herr Reich-Ranicki vägrade ta emot i direktsändning. Även hans protester blev underhållning, om än ofrivillig sådan. Tysk tv hade blivit alldeles för dålig för att Reich-Ranicki skulle vilja bli hedrad av den och han hänvisade till hur undermåligt också den kvällens program var.
Nej, Marcel Reich-Ranicki strök aldrig medhårs. Det gjorde han inte heller när han besökte tyska institutionen i Lund någon gång för 40 år sedan. Han var oerhört upprörd när han stegade in i mina föräldrars lägenhet efter föreläsningen. De kände honom inte, men hade bjudit in honom eftersom min mamma jobbade på Goethe-Institutet. I Lund hade han träffat ”halvt lobotomerade tyskstudenter”, okritiskt tänkande unga människor som var så rädda för säga ett grammatiskt fel att de inte vågade föra ett samtal, än mindre öppna munnen, men som Marcel Reich-Ranicki sammanfattade: ”Am trübsten aller trübsten Tassen, das war der Herr Professor” (”Den tråkigaste av alla tråkiga, det var professorn själv”).
Nej, flirtade med akademien gjorde Marcel Reich-Ranicki aldrig. Han tyckte alldeles för mycket om litteratur och livet självt för att förskansa sig i ett finkulturellt elfenbenstorn. Passion ska delas, inte kvävas. Han framhöll, att bara för att man älskar ett ämne och är riktigt bra på det, så behöver detta inte innebära exklusivitet och snobberi.
Hans gärning handlar om att viktiga budskap ska nå ut, även om det är högljutt, obekvämt och kritiskt – man behöver inte ens tycka om eller hålla med om allt. Och han visade att det var mångfalden inom tysk kultur som gör den till vad den är – som att en invandrad, polsk jude, kunde tolka den tyska litteraturen bättre än de flesta.