Mathieu Terence – La Belle

Hans Memling - Triptyk (Bild: Wikipedia Commons)
Klicka på oms

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ERIK BERGQVIST

”Den vackra” i Mathieu Terences La Belle är ingen mindre än döden: författarens eller berättarens egen död eller snarare det liv som omger den död han hela sitt liv varit upptagen av. I tolv avsnitt, som glider mellan essä och självbiografi, tillkomna under en vistelse i Granada, skriver Terence dels i dialog med en dödens väldiga, mytologiska och symboliska diskurs, dels – och framförallt – i en strävan att vara en personlig erfarenhet trogen. Mathieu Terence är född 1972 och mycket produktiv; La Belle är hans fjortonde bok; han har tidigare publicerat fem romaner, sex essäböcker, en volym med noveller och en diktsamling.

Det finns en urscen till La Belle. När Mathieu Terence – om vi utgår från att textens jag också är författaren – var nio år drabbades han av en svår lungsjukdom och måste ligga på sjukhus i sex månader (och här kan vi påminna oss hur långt ett halvår kändes när vi var barn, och hur skrämmande bara en timme på ett sjukhus kunde te sig). Det är under denna tid, halvsovande och kanske medicinerad, pojken Mathieu gradvis förnimmer närvaron av ”en annan varelse” – ”Något högtidligt, distingerat, och samtidigt märkligt bekant”.

Denna bekantskap med många (kvinnliga) namn ska sedan följa Terence under hela hans uppväxt och tidvis utgöra en alldeles exklusiv relation vid vilken alla andra relationer (sociala, erotiska, professionella) på något vis ter sig sekunda och utbytbara. Kanske rör det sig om en form av psykisk sjukdom, denna dödsbesatthet, men Terence framhåller också litteraturens roll: en rad författare – Keats, Novalis, Kleist, Cioran – slöt så att säga upp och skänkte ett slags legitimitet åt fantasierna, på samma gång som de faktiskt höll honom, Mathieu Terence, vid liv – eftersom en död ung man varken kan läsa, skriva eller kontemplera över döden.

Terence berättar om några episoder som fått La Belle att skifta karaktär. När han var femton träffade han en flicka – med det för en svensk läsare i sammanhanget iögonfallande namnet Liv – som lovar att hon tänker dö med honom, den dag han bestämmer sig. Plötsligt tycks han ha ansvar också för en annan människas existens, vilket vänder hela den solitära kulten upp och ned. Men kanske är det en annan händelse, knappt tio år därpå, som innebär den stora förändringen: författarens syster, som alltid varit en mycket skör varelse, försöker ta livet av sig. Det blir en katarsis, inte så att döden försvinner, men den upptas så att säga i omvärlden, istället för att vara en privat, oberoende idé. ”Den vackra”, konstaterar Terence, ”refererade med tiden alltmer sällan till ’henne’, den definitiva reträtten” – den tysta bekantskapen från sjukhuset – ”och allt oftare till sådant som kunde föra mig långt bort: litteraturen, resorna, eller helt enkelt allt det som förde mig på omvägar.” Det vill säga livet.

Trots detta läser man längre fram att författaren under sin andalusiska vistelse, som ömsom är fond och ömsom träder i förgrunden med många fint fångade detaljer ur ”det våldsamma ljuset”, bär med sig en revolver. Eller är det bildligt menat? Det lite koketterande och självupptagna i La Belle borde kanske ha tonats ned. Under läsningen är jag emellertid mer tagen av den allvarsamma ansatsen och framförallt av språket. Terences prosa är på samma gång sökande och oerhört rik (jag får ideligen slå upp ord). Kanske finns ibland ett lite överarbetat drag, men det beror i så fall också på en observans hos författaren mot falska förenklingar.

____________

Kommentera: