Av MERETE MAZZARELLA
Återigen har jag gått och tänkt på essän – just nu den historiska essän.
Häromdagen träffade jag nämligen en av mina i alla bemärkelser äldsta vänner, Johannes Salminen, väl den person som genom åren mer än någon annan stimulerat – och också disciplinerat – mig intellektuellt: det är han som lärt mig vikten av att kontinuerligt hålla igång en läsning bortom recensionsböckerna, en läsning som inte är instrumentell.
Under några år har han ingenting skrivit och har sagt att han inte kommer att skriva heller, att skrivandet egentligen aldrig känts annat än betungande, men nu berättade han att han börjat på nytt eller rättare sagt, att han återvänt till ett av sina gamla ämnen, islam.
Glad blev jag ju och inte bara därför att ämnet naturligtvis är mer aktuellt än nånsin men också därför att jag innerst inne omöjligt kan tro att en skrivande människa inte vill skriva. (Har jag fel? – Självfallet är det möjligt att jag har fel.)
Lite på måfå tog jag fram en av hans böcker, och det blev Gränsland från 1984. Som ofta förut konstaterade jag att han smickrar sin läsare genom att med retoriska finter föreställa sig honom som lika lärd som han själv: ”tanken går osökt till Tacitus” kan han skriva. För honom är historien ett högstämt om också ofta sorgesamt skådespel som han genomgående estetiserar. Den första meningen i essän ”Finland mellan öst och väst” lyder:
”Som en skåra tvärs genom mörkt susande skogar öppnar sig Finlands långa östgräns, en ödemarkens egen förbjudna zon som bara älgar och vargar kan forcera utan visum.”
Esteticerar, säger jag, men är det inte i själva verket snarare erotiserar han gör? I en essä om Capri i samma volym skriver han:
”Lyssnar du neråt de dunkla stupen hör du bränningen slå mot hällarna med ett ljud som /—/ har något spökligt oregerligt över sig. Vad är det som studsar mellan klippväggarna om inte skriet från alla dem som Tiberius lät knuffa över branten, för nöjes skull?
Men det gäller att se upp för myten Tiberius sådan Tacitus och Suetonius byggt upp den.”
Här låter författaren först läsaren vällustigt frossa i myten som han aktualiserar med en effektiv retorisk fråga, sedan axlar han rollen som källkritisk forskare och tillrättavisar både sig själv och läsaren.
Jodå, genom åren har jag ju polemiserat en del med Johannes. Jag har ifrågasatt just det genomgående esteticerandet som präglar också boktitlarna: Minnet av Alexandria heter en essäsamling, Sjunger ännu näktergalen i Dorpat? heter en annan som är en brevväxling med författaren Jaan Kaplinski. Närmast på pin kiv har jag kallat en av mina egna essäsamlingar Tanten och krokodilen.
Men framförallt har jag tyckt att det är synd att vardagen så fullständigt lyser med sin frånvaro. Jovisst, till esteticerandet hör att författarblicken kan söka sig ut genom ett fönster och då falla på ett blommande fruktträd eller på röda höstlöv men träden är påtagligt abstrakta, de är kammarretorik. Särskilt tydligt blir det här problemet på ett ställe i Sjunger näktergalen ännu i Dorpat?
Både Kaplinskis och Johannes’ brev är en lärd örnflykt i tid och rum med tyngdpunkten på Finlands och Estlands historia och deras förhållande till Ryssland men på ett ställe landar Kaplinski faktiskt i vardagen och suckar över att han har så fruktansvärt mycket äpplen i sin trädgård. Jag lystrar, jag blir ivrig, jag bläddrar fram till Johannes svar, jag vill se vad han för sin del har att säga om dessa äpplen. Men han har ingenting alls att säga, han flyger bara vidare på samma höga höjd som förut.
Det tycker jag för min del är synd, jag önskar att han hade stannat upp ett ögonblick.