AFP rapporterar att Thomas Hagan som den 21 februari 1965 sköt ihjäl Malcolm X med ett hagelgevär i New Yorks Audubon Ballrooms, på 135e gatan strax norr om Harlem, snart är en fri man.
Visserligen avslogs samtliga sexton nådeansökningar som han sänt in under årens lopp. Men på senare tid tycks straffet har varit lindrigt, med frigång större delen av veckan och plikt att tillbringa bara två nätter bakom lås och bom.
Nyhetsnotisen skisserar snabbt vad som låg bakom mordet: Malcolm X hade brutit sig ur Elijah Mohammeds Nation of Islam och bildat sin egen konkurrerande Organisation for the Afro-American Unity, med tanke på vad som strax därpå hände ett lika ironiskt som utopiskt namn.
Jag råkade se och höra honom i en omgivning där han var en mycket främmande fågel. Dartmouth College i New Hampshire, på gränsen till Vermont, hör till de anrika amerikanska ivy league-universiteten, med murgrönsklädda väggar och en stolt devis från 1769: “Vox clamantis in deserto”, fast rösten ropar mindre i öknen än ekar mellan träden i New Englands barrskogar. Ett emblem visar kunskapstörstande indianer på skolbänken under en gran, vägledda av en pedagogisk 1700-talsliberal.
Mot slutet av 1930-talet radikaliserades studentkåren, man inbjöd den röde Sinclair Lewis att föreläsa. Han drack dock mer än han talade. Sedan återgick studenterna till den traditionella liberala ordningen, med inbjudna gäster av varierande politisk och kulturell schattering.
Robert Frost, betydligt nyktrare än Sinclair Lewis och Scott Fitzgerald som också kom dit, blev poet in residence på femtiotalet, en äldre vithårig herre som skrev kärva dikter, inte olik en romersk senator. Han hörde hemma i grannskapet där han hade sin farm.
Jag fick stipendium till Dartmouth 1964, året efter Robert Frosts död och mordet på Kennedy men före de stora Vietnamdemonstrationerna och den andra och häftigare radikaliseringsvågen. Men alldeles lugnt var det inte ens den hösten, när republikanen Barry Goldwater just slagits ut av demokraten Lyndon B. Johnson.
Malcolm X talar på Audobon Ballroom 1964
Malcolm X bjöds i den vevan in att föreläsa på Dartmouth – det var säkert fullpackat i salen fast det har jag inget minne av – och han bodde sedan över på Cutter Hall, det internationella studenthus där jag delade ett gavelrum längst upp.
Jag hade turen att få vara med runt det ovala bordet under den lunch som bestods honom på morgonen efter hans framträdande. Han var en mager man med glasögon, vältalig och snabbtänkt, och påfallande välklädd i svart kostym med smala byxben, vit skjorta och smal svart slips som var på modet den gången (jag var tjugo, jag inser nu att han var dubbelt så gammal).
Vad han sade har fallit mig ur minnet, men inte stämningen runt bordet som blev allt mera irriterad och eldfängd ju längre frukosten framskred. I gruppen fanns förutom den storögde studenten från det neutrala Sverige som mest bara satt och gapade också amerikanska seniors som läste på sista året. De i gruppen som kom från sydstaterna härsknade till alltmer och häcklade den militante muslimske ledaren som dock var överlägset snabb i repliken och behöll ett iskallt lugn, han hade vanan inne från stormiga möten.
Ett halvår senare sköts han alltså ihjäl, och blev en legend. För knappt tjugo år sedan gjorde Spike Lee en film om honom som länge gick för fulla hus, inte bara i USA. Under de båda sista åren av sitt liv skrev Malcolm X sin ”Autobiography” med hjälp av Alex Haley som senare gjorde succé med sin roman ”Roots”, en släktsaga om afrikanen Kunta Kinte som togs till fånga och blev slav i Amerika, och hans många ättlingar. Med tanke på att Malcolm X reste långt och länge i både Afrika och Europa under sin sista tid var det nog Haley som gjorde grovjobbet.
Hursomhelst är det en bok som står sig bra bland andra liknande klassiker som Booker T. Washingtons ”Up from Slavery”, Richard Wrights romaner, och Billie Holidays memoarer ”Lady sings the Blues” (henne kände Malcolm X, liksom han var nära bekant med boxaren Cassius Clay, särskilt sedan denne ändrat sitt namn till Mohammed Ali).
Jag borde kanske leta fram de aerogram som jag skickade över Atlanten det året, i ett av dem står säkert mycket mer om mina intryck av Malcolm X den gången han var en ropande röst på Dartmouth…
Ivo Holmqvist