Efter 50 år av mord och annan terror har separatisterna i ETA nu själva överlämnat sina vapen till fransk och spansk polis. Med utgångspunkt i utställningen Luces en la Memoria i San Sebastián redogör Erik Tängerstad för hur ETAs terror riktats inte bara mot nationalregeringen i Madrid utan också inåt mot oskyldiga i Baskien, och hur man på olika sätt nu söker bearbeta det förflutna och den tystnadskultur som tidigare rått kring de interna motsättningarna i Baskien.
För nu ett år sedan, i april 2017, överlämnade terroristgruppen ETA sina vapen till spansk och fransk polis. Det skedde på gruppens eget initiativ och var ett led i dess pågående strävan till självupplösning efter knappt sextio års underjordisk verksamhet och precis femtio år efter dess första i en lång rad mord.
Att ETA sagt sig verka för baskisk separatism är väl känt, men däremot kanske inte hela den komplicerade situationen i Baskien, där det också funnits en stark baskisk nationalism med rötter i 1890-talets allmäneuropeiska nationalism. Denna, som utvecklades i riktning mot en ytterst exkluderande, konservativ och kristdemokratisk borgerlighet, företräddes av det högerkonservativa ”Det baskiska nationalistparitet” (PNV), som är verksamt än idag och som styrt Baskien alltsedan demokratin återinfördes under sent 1970-tal.
Det var mot denna baskiska högernationalism, och inte bara mot Madrid, som det redan under 1950-talet utvecklades en alltmer vänsterextrem och klassbaserad separatism, vars syfte var att skapa en socialistisk/kommunistisk klassbaserad statsbildning utanför och oberoende av Francos Spanien. En sådan skulle kunna inkludera också alla de arbetare som flyttat från andra delar av Spanien till Baskien. Det var för detta mål ETA verkade under 1950- till 1970-talen. Denna hållning stod i bjärt kontrast mot högernationalisternas krav på att enbart basker som kunde härleda sitt ursprung åtminstone tre generationer tillbaka i tiden skulle räknas som fullvärdiga medborgare i en kommande, självständig baskisk stat.
I samband med den parlamentariska demokratins återinförande i Spanien blev motsättningarna mellan de båda synsätten tydligare och utvecklades till en höger-vänsterkonflikt i vilken de baskiska fabriksägarna som var hemmahörande i PNV hamnade i konflikt med fabriksarbetarna inom ETA, en konflikt som tidigare legat dold under den då gemensamma, nationalistiska strävan.
Den terror som ETA kom att utveckla under hela sex decennier och som innefattade en lång rad mord och andra terrorattentat, riktades således inte enbart mot den spanska staten, utan även mot den baskiska borgerligheten och dess företrädare. Baskiska fabriksägare utpressades eller till och med mördades av ETA, något som ledde till ett oförsonligt hat gentemot ETA från den baskiska borgerligheten inom PNV och till att det uppstod en djup klyfta också inom Baskien. Om dessa motsättningar också inom det baskiska samhället har det på det stora hela varit tyst. Efter att ETA nu upplöst sig själv kvarstår därför ett kollektivtrauma och en omfattande tystnadskultur, som förkvävt generationer inom och utanför både spanska och franska Baskien.
Den nödvändiga bearbetningen av denna tystnadskultur utgör utgångspunkt för den utställning som under våren visats i San Sebastián, i spanska Baskien: Luces en la Memoria. Arte y conversacionens frente a la barbarie de ETA (”Oroimen Izpiak. Artea eta hitzak ETArean basakeriari aurre) – eller på svenska ung. ”Ljus över historien. Konst och samtal om ETA:s barbari”.
Det kan vara värt att understryka att det är ETA som nu aktivt och unilateralt upplöser sig självt. Uppenbarligen har terroristerna själva uppfattat att våld som medel är kontraproduktivt i förhållande till gruppens målsättningar att uppnå en självständig baskisk stat. Självupplösningen vänds på detta sätt till en form av strategisk seger: genom att självmant övergå till partipolitisk parlamentarism söker (de forna) terroristerna övertyga den baskiska lokalbefolkningen och sina egna anhängare (kommande väljare) om sitt ärliga uppsåt, samtidigt som de visar offensiv handlingskraft genom att själva ta initiativet och genomföra något som ingen extern, repressiv makt tvingat dem att göra. Men frågan vad man nu ska göra av alla förträngda och stumma minnen, alla förlorade år och liv och alla förlorade generationer kvarstår därmed obesvarad. Det är den frågeställningen som utställningen vill tackla.
Det jag uppfattar som utställningens mest drabbande bild är José Ibarrolas Donde mueren las miradas (”Där blickarna dör”). Målningen föreställer fem unga människor som inte tycks kommunicera med varandra. På golvet ses en orm slingra sig fram. Ibarrola (född 1955 i Gipuzkoa, Baskien och Francos Spanien) har också bristande kontakt och kommunikationslöshet som ett bärande tema i sitt konstnärskap. Temat hänger nära ihop med det traumatiserade samhälle i vilket han fötts och vuxit upp.
Utställningen domineras dock av en annan konstnärs, Eduardo Nave, omfattande installation. Under fem år, 2008-13, reste Nave (född 1976 i Valencia, alltså utanför Baskien och efter Francos död) runt och dokumenterade platser där ETA utfört sina mord under åren 1968 till 2010 (alltså även efter det han påbörjat sitt dokumentationsprojekt). Resultatet har blivit en omfattande fotodokumentation, som ackompanjeras av videoupptagningar av själva fotograferingsprocessen, och av dåtida radio- och tidningsreferat om själva morden. Installationen kallas A la hora, en este lugar (”Då, på denna plats”) och varje foto är taget på exakt den tidpunkt och årsdag då respektive mord utfördes. Det bilderna återger är vanliga stadsmiljöer, gator, barer, parkeringsplatser, parker och så vidare i ett ljusförhållande som antagligen motsvarar det som gällde då terrorn slog till. Naturligtvis har dessa bilder i sig inget förklaringsvärde. Men de föreställer lätt igenkännliga platser – några närbelägna centret Koldo Mitxelena, där utställningen äger rum – så möjligen kan de locka fram obearbetade minnen och skapa utgångspunkter för samtal mellan besökarna. På liknande sätt skulle möjligen de olika inspelade intervjuerna med människor som på ett eller annat sätt direkt drabbats av terrorn kunna fungera.
En del av utställningslokalen är utformad som ett litet bibliotek med samtida verk som kan underlätta reflektion och samtal. Där finns verk av bland andra Bernardo Atxaga, Ramón Saizarbitoria och Fernando Aramburus, inte minst den senares prisbelönta roman Patria (”Fosterland”) som tidigare anmälts här i Dixikon (15/2 2017). I anslutning till utställningen har även kopplats ett antal mötesplatser och diskussionsfora, såväl i det fysiska rummet som på nätet. Ett omfattande dokumentationsarbete utförs just nu för att följa upp våldets följdverkningar, även efter det att freden vunnits.
Konstnärligt är detta kanske inte en betydande utställning. Dess syfte är inte heller att ge svar eller förklaringar till det som skett. Men som del av en påbörjad läkningsprocess inom ett traumatiserat samhälle är den inte bara vällovlig utan kanske till och med föredömlig.
- På nätet kan man – också på engelska – se ytterligare exempel på det pågående kollektiva minnesarbetet, bl.a. här på Arovite och här på Gogora
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Atxaga
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om romanen Patria