Dostojevskijs hatt

Det kan aldrig ha blivit särskilt ljust härinne. Lägenheten är inredd med dystert mörkbruna möbler, och de grönbruna tapeterna gör resten av jobbet: de dödar allt ljus tills man mår som om det var kväll trots att det är mitt på dagen. Mot 1880-talets inredningsideal kämpade fönstren förgäves. Tänd en lampa, tänker man, men något elektriskt ljus fanns ännu inte; fotogenlampornas begränsade, gulaktiga ljuskretsar bidrog förmodligen bara till att förstärka dunklet. En lägenhet där jag skulle skriva och tänka skulle jag aldrig inreda på det här sättet, men kanske gjorde det inte så mycket: Dostojevskij arbetade helst på nätterna, upplyser en skylt.

Några få, unga besökare går vördnadsfullt omkring medan audioguiderna viskar i deras hörlurar. Det är tystare och högtidligare än i Kazankatedralen, där de troende köar med sina vaxljus. Det här var Dostojevskijs sista lägenhet. Han flyttade in med sin familj i de sex rummen på Kuznetjnij pereulok 1878; bland annat skrevs Bröderna Karamazov här. Almanackan i hans arbetsrum har ställts på hans dödsdag, den 28 januari 1881.

Och sedan fylldes lägenheten av andra familjer. Jag undrar vad de hade kunnat berätta. Dostojevskij passade inte riktigt in i den sovjetiska ideologin. Därför var man inte överdrivet angelägen om att göra honom till monument – och han klarade sig lika bra ändå. Det dröjde till 150-årsminnet av hans födelse, 1971, innan lägenheten renoverades och gjordes till museum.

Det vi ser är alltså en rekonstruktion, gjord med hjälp av fotografier och de anhörigas nedtecknade minnen. Lägenheten skulle behöva skaka av sig alltihop, hitta tillbaka till sin ursprungliga smuts och instängdhet om den ska kunna berätta något om hans liv, berätta de små, ordlösa detaljer som ett rum efteråt kan berätta om sina invånare.

Dostojevskij_petersburg_Dixikon.se
Foto: Håkan Lindgren

Skrivbordet ser ut att vara detsamma som på det foto som togs efter hans död, men en hel del av inredningen, misstänker jag, har plockats ihop från antikvitetsaffärer. Tapeterna är nytillverkade – men vänta lite, säger jag till mig själv när overklighetskänslan börjar växa, hur tror du att det såg ut när Dostojevskij flyttade in här? Tror du att han flyttade in i en lägenhet med 150 år gamla tapeter?

Vad tittade han på medan han arbetade? När jag står i hans rekonstruerade arbetsrum är det mer spännande att titta ut än att begrunda bläckhornet och den alltför prydliga pappershögen. Gatan är smal, fönstren fylls av hyreshuset mittemot. Längst ner ligger nu ett litet bageri, Bulotjnaja Nr 15.

Finns det ingenting kvar från hans liv? Jodå. I hallen kan man se Dostojevskijs hatt. Den ligger under en glaskupa, på ett litet träbord med komplicerade, korsande ben, specialgjort för att bära upp glaskupan. Det är ett av de mest bisarra utställningsföremål jag har sett. Hattens innehåll finns däremot inte kvar i kupan. Det har lyckligtvis spritts över hela världen.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!