”Livet upphör när det inte levs”

fogh_nato_flicka Av MERETE MAZZARELLA

Efter dryga tre månader i Ekenäs är jag nu – motvilligt – tillbaka i Helsingfors. Jag går och förundrar mig över att här är så mycket människor, så många man inte känner, så många som inte hälsar. I Ekenäs hälsar så gott som alla på alla. De som inte hälsar är turister.

Just de här dagarna är det mycket jag förundrar mig över. I fredags förundrade jag mig över att i TV se Anders Fogh Rasmussen i egenskap av NATOs generalsekreterare försvara ytterligare en NATO-bombning av Afghanistan: det kändes mycket obehagligt att se en nordisk f.d. statsminister kommentera de många civila offren med ett ”misstag sker.”

Nu, söndag morgon, har jag funderat på hur  tidningar numera prioriterar nyheter. Huvudnyheten i Hufvudstadsbladet är idag ”Slut på sötsaker i skolan”. Tydligen är det nu det vardagsnära som gäller. Men framförallt har jag förundrat mig över att jag inte – som förr om åren så här i början av september – befinner mig på vad en god vän kallat ”rutinens brant”, på väg in i det snabba tempo som en ny universitetstermin kräver av en professor. Skönt känns det att inte vara där.

I stället har jag funderat på  – och: jo, också förundrat mig över – reklamer för pensionsförsäkringar. Sen jag gick i pension har jag nämligen samlat på sådana. ”Något du kanske helst inte tänker på –”  kan de börja som om pensionering är att jämföra med ett allvarligt olycksfall. Eller döden.

nordea_elakelaskuri_200

En affisch som var aktuell för något halvår sen här i Finland visade en ung ansiktshalva sammanfogad med en äldre, en annan en halv tallrik med mat på. Exakt hur den förras budskap ska förstås är jag osäker på: att tidens gång är obönhörlig, att det gäller att vara redo? För mig blir budskapet att den unga och den gamla självklart är samma människa och jag tycker de äldre ansiktshalvorna är vackra men jag tänker mig att den som är ung kan finna dem djupt oroande.

Hur gamla är de där äldre ansiktshalvorna, förresten?  De borde ju vara över sextio men jag har lärt mig att man i reklamen gärna använder modeller som är yngre än de ska föreställa att vara.  Man vill ju inte skrämmas på allvar.

Texten till den senare reklamen är långt mer entydig och konkret: den låter helt enkelt förstå att pensioner kan visa sig vara knappa, att det gäller att spara om man också som pensionär vill få äta en hel portion.

op_pension_200Just nu är Helsingfors fullt av affischer på vilka äldre människor står där tonårsklädda med förvånad uppsyn. Texten lyder: ”Tiden går överraskande fort.” Jag undrar om det inte är en misslyckad reklam. Under inga omständigheter tror jag den lockar yngre människor att betänka sin framtid, jag tror den får dem att skratta.

En vän som nyligen semestrat i Spanien berättade om  den långa stranden från Playa les Ingles till Faro de Maspalomas där påklädda och nudister rör sig om varandra i en salig blandning. De flesta av nudisterna är mellan femtio och åttio och det slog mig att det ligger något symboliskt i detta: idag är det den äldre generationen som representerar en programmatisk ungdomlighet och frigjordhet som en yngre generation väl ofta förhåller sig till med en blandning av överseende och löje.

svenrobert_runeberg_borga_200

Svenrobert Lundqvist, Runeberg i Borgå med hatt och käpp

Ett tecken i den riktningen är ett uttalande av framtidsforskaren Henrik Mattsson i Aftonbladet för ett par år sen:

”Det är ett stort problem när en hel generation inte vill bli vuxen. Vad häftigt det vore om 40-talisterna skulle kunna göra som på 1960-talet när de revolterade, fast tvärtom. De kunde revoltera genom att bli gamla, det vore urballt om de köpte hatt och käpp. De som nu går i pension köper motorcykel och har hårpiska i stället för att acceptera att de är gubbe och snart ska dö.”

Som åldrande kvinna reagerar man också på  att Henrik Mattsson så ung han är ser mannen som norm. Det är trots allt inte alla fyrtiotalister som är – eller blir – ”gubbe”.

Förresten:
 Den bästa reklam jag sett är dansk och börjar: ”Livet upphör när det inte levs.

3 kommentarer

  1. Lennart says:

    ”Livet upphör när det inte levs.” Visst är det så! Tänk om fler ville inse detta.

  2. Björn Carneholm says:

    Tack för att du beskrev din känsla när du kom till Helsingfors och ingen hälsade. Det som jag minns härör sig från 70-talet när jag hade varit i Brändö en längre tid och sedan for till Helsingfors och steg av tåget och gick ut på gatan utanför och plötsligt kände mig så ensam; ingen hälsade på mig! Ingen brydde sig om att jag fanns!
    Det var en ny upplevelse av levandet i glesbygd kontra storstad.

  3. Päivi says:

    Hej!

    Jag har precis läst klart din bok ”När vi spelade Afrikas stjärna” och den berörde mig mycket. Jag är varken farmor eller mormor utan en småbarnsmamma men jag kände igen mycket av det du beskrev. Barnbarn är jag ju i vilket fall som helst och förhoppningsvis kommer jag att bli farmor och/eller mormor någon dag.

    Att ha sin plats både geografiskt och i släkthistorien är viktigt för mig och jag önskar att kunna förmedla det till mina barn och eventuella barnbarn också. Särskilt tydligt har jag upplevt det nu när familjen står inför ett svårt val: ska vi bosätta oss (slå oss ner) i mitt hemland Finland eller i mannens hemland Sverige? Vilka i den äldre generationen kommer vi att göra till ”semesterfarmor/-mormor” och vilka får bli ”vardagsfarfar/-morfar”? Vilka band kommer våra barn att ha till respektive land? Hur påverkar våra val barnen och deras barn?

    Svåra frågor, få svar… Tack i alla fall att du har gett mig nya synvinkar till dessa frågor.

    Hälsningar,
    Päivi
    (Ekenäs/Eskilstuna)

Kommentera: