Av MERETE MAZZARELLA
Efter dryga tre månader i Ekenäs är jag nu – motvilligt – tillbaka i Helsingfors. Jag går och förundrar mig över att här är så mycket människor, så många man inte känner, så många som inte hälsar. I Ekenäs hälsar så gott som alla på alla. De som inte hälsar är turister.
Just de här dagarna är det mycket jag förundrar mig över. I fredags förundrade jag mig över att i TV se Anders Fogh Rasmussen i egenskap av NATOs generalsekreterare försvara ytterligare en NATO-bombning av Afghanistan: det kändes mycket obehagligt att se en nordisk f.d. statsminister kommentera de många civila offren med ett ”misstag sker.”
Nu, söndag morgon, har jag funderat på hur tidningar numera prioriterar nyheter. Huvudnyheten i Hufvudstadsbladet är idag ”Slut på sötsaker i skolan”. Tydligen är det nu det vardagsnära som gäller. Men framförallt har jag förundrat mig över att jag inte – som förr om åren så här i början av september – befinner mig på vad en god vän kallat ”rutinens brant”, på väg in i det snabba tempo som en ny universitetstermin kräver av en professor. Skönt känns det att inte vara där.
I stället har jag funderat på – och: jo, också förundrat mig över – reklamer för pensionsförsäkringar. Sen jag gick i pension har jag nämligen samlat på sådana. ”Något du kanske helst inte tänker på –” kan de börja som om pensionering är att jämföra med ett allvarligt olycksfall. Eller döden.
En affisch som var aktuell för något halvår sen här i Finland visade en ung ansiktshalva sammanfogad med en äldre, en annan en halv tallrik med mat på. Exakt hur den förras budskap ska förstås är jag osäker på: att tidens gång är obönhörlig, att det gäller att vara redo? För mig blir budskapet att den unga och den gamla självklart är samma människa och jag tycker de äldre ansiktshalvorna är vackra men jag tänker mig att den som är ung kan finna dem djupt oroande.
Hur gamla är de där äldre ansiktshalvorna, förresten? De borde ju vara över sextio men jag har lärt mig att man i reklamen gärna använder modeller som är yngre än de ska föreställa att vara. Man vill ju inte skrämmas på allvar.
Texten till den senare reklamen är långt mer entydig och konkret: den låter helt enkelt förstå att pensioner kan visa sig vara knappa, att det gäller att spara om man också som pensionär vill få äta en hel portion.
Just nu är Helsingfors fullt av affischer på vilka äldre människor står där tonårsklädda med förvånad uppsyn. Texten lyder: ”Tiden går överraskande fort.” Jag undrar om det inte är en misslyckad reklam. Under inga omständigheter tror jag den lockar yngre människor att betänka sin framtid, jag tror den får dem att skratta.
En vän som nyligen semestrat i Spanien berättade om den långa stranden från Playa les Ingles till Faro de Maspalomas där påklädda och nudister rör sig om varandra i en salig blandning. De flesta av nudisterna är mellan femtio och åttio och det slog mig att det ligger något symboliskt i detta: idag är det den äldre generationen som representerar en programmatisk ungdomlighet och frigjordhet som en yngre generation väl ofta förhåller sig till med en blandning av överseende och löje.
Ett tecken i den riktningen är ett uttalande av framtidsforskaren Henrik Mattsson i Aftonbladet för ett par år sen:
”Det är ett stort problem när en hel generation inte vill bli vuxen. Vad häftigt det vore om 40-talisterna skulle kunna göra som på 1960-talet när de revolterade, fast tvärtom. De kunde revoltera genom att bli gamla, det vore urballt om de köpte hatt och käpp. De som nu går i pension köper motorcykel och har hårpiska i stället för att acceptera att de är gubbe och snart ska dö.”
Som åldrande kvinna reagerar man också på att Henrik Mattsson så ung han är ser mannen som norm. Det är trots allt inte alla fyrtiotalister som är – eller blir – ”gubbe”.
Förresten: Den bästa reklam jag sett är dansk och börjar: ”Livet upphör när det inte levs.”