Inför julhelgen skriver Tommy Andersson om två franska böcker som båda diskuterar en fråga, som är minst lika aktuell här som i resten av Europa: är det kristna kulturarvet på väg att helt gå förlorat med den tilltagande sekulariseringen? Ännu vet väl alla att julen – egentligen – firas till åminnelse av Jesu födelse, men allt annat som hör till det kristna arvet och vår kulturhistoria, till litteraturen och konsten, vad händer med det?
När Jonas Gardell tidigare i höstas tilldelades Pär Lagerkvist-priset behandlade han i sitt tacktal, ”Kunskapen om Bibeln håller på att gå förlorad”, en av de stora kulturella förändringarna i Sverige sedan hans egen barndom under sjuttiotalet. På Lagerkvists tid var bibelberättelserna ännu allmängods och kunde utan vidare förklaring fogas in i litterära texter. För Gardell, som själv växte upp i den kristna traditionen, var kopplingen till trosfrågorna hos Lagerkvist uppenbar och läsningen av Barabbas och Bödeln blev tidiga och livsavgörande upplevelser, men vid hans egen debut med romanen Passionsspelet 1985 kunde inget längre tas för givet, även om de flesta kunde förväntas se den bibliska kopplingen. I dag är läget ett helt annat eftersom läsarna nästan helt tappat greppet om Bibelns tankegods, skriver Gardell, som upplever att hans texter börjar förstummas när referenserna nu är okända för så många.
Det som Gardell berör är inget mindre än risken för att våra gemensamma kulturella referenser slutgiltigt håller på att förskingras och, indirekt antytt, att kristendomen som länge varit central är på väg att helt marginaliseras. Därmed skriver han in sig i en internationell diskussion om sekulariseringens följder. Frågan diskuteras inte minst i Frankrike, som genom sin lagstiftning om förhållandet mellan stat och religion har lång erfarenhet av detta ämne. En säregenhet med Frankrike är att katolska kyrkan, trots 1905 års lag om separation mellan kyrka och stat, länge hade en stark ställning som medgav politiska påtryckningar i moral- och familjefrågor. Under sextiotalet ändrades dock situationen radikalt och sedan dess har kyrkans position i samhället eroderats.
Det är ämnet för sociologen Guillaume Cuchets nya långessä Le catholicisme a-t-il encore de l’avenir en France? (Har katolicismen fortfarande en framtid i Frankrike?), som med fördel kan läsas parallellt med statsvetaren Olivier Roys Europe est-elle chrétienne? (Är Europa kristet?), där han kopplar ett övergripande europeiskt grepp i frågan, om än med tydlig förankring i den franska miljön.
Båda böckerna anlägger ett historiskt perspektiv på den ”avkristningsprocess” som började ta fart i mitten av 1960-talet. Cuchet framhåller i sin text att många av de franska katoliker som hade hoppats att andra Vatikankonciliet (1962–1965) skulle modernisera kyrkans lära i bl.a. familjefrågor blev modfällda när i själva verket väldigt lite ändrades. Många tappade engagemanget, och förhoppningen att den förnyade liturgi som godkänts av konciliet skulle få kyrkorna att fyllas på nytt kom därför också på skam. Kyrksamheten i Frankrike hade fluktuerat sedan revolutionen 1789, som inte riktade sig mot den kristna tron i sig utan mot kyrkan som institution, och nått en topp under efterkrigsåren, då också de politiska rörelserna hade sina egna kristna underorganisationer, inte minst den franska arbetarrörelsen där ledande politiker som Jacques Delors och François Mitterrand var uttalat kristna. Men under sextiotalet tycks luften ha gått ur kyrkans kontakt med folket och de 20 % som regelbundet gick i mässan 1963 hade krympt till 2 % i början av sjuttiotalet, vilket både Cuchet och Roy förklarar med tidens starka sekulariseringsvåg.
I dagens Frankrike är de regionala variationerna stora, med allt från en omfattande kyrklig aktivitet i vissa församlingar i de större städerna till många landsbygdskyrkor som i princip står tomma. Men de breda linjerna i den sociala omvälvningen är tydliga. Antalet familjer som väljer dopet utgör en minoritet, varför allt färre barn får kontakt med den kristna tron och i förlängningen det kristna kulturarvet. Många blir därför också personer utan religiös hemvist. Vid en mätning 2018 var deras andel 64 % i gruppen 16–29-åringar, vilket Cuchet kallar en tyst revolution.
Här syns för övrigt en direkt koppling till Gardells tal, för när traderingen av arvet väl är bruten kan den inte så lätt återupprättas. De européer som växer upp utan all kontakt med kristendomen utestängs alltså från delar av den egna kulturen, och till sist lär det krävas rena specialkunskaper för att förstå de enklaste referenser.
Gardell menar att man i dag inte lär sig avkoda ett viktigt språk som omger oss, och Olivier Roy betonar att det enda som många får höra av detta språk är den förvanskade variant som talas av de högerextrema rörelser som missbrukar kristna symboler för sina politiska syften. Roy visar övertygande att kyrkans marginalisering i väst främst beror på en starkt sekulariserande samhällsutveckling, som hyllar en närmast hedonistisk individualism, och inte på närvaron av islam, vilket högerpopulister gärna hävdar. Ofta har ju katolska kyrkan, islam och judendomen gemensamma intressen i fråga om religionens utrymme i samhället. När symbolerna dräneras på sitt egentliga innehåll av extremister som påstår sig försvara kristendomen påskyndas snarast den sekularisering som de påstår sig vilja motverka.
Trots Roys europeiska anspråk behandlas de ortodoxa kyrkorna knappt alls och de protestantiska väl ytligt i en diskussion som främst rör deras ”självsekularisering”, dvs. godtagandet av den världsliga lagstiftningen på familjerättens område. Där tycks katolska kyrkan lida av betydande fantomsmärtor till följd av sitt förlorade inflytande, medan protestanterna har lättare att hantera detta. Roy reder inte ut varför, men det kan förklaras med ett citat av den svenske teologen Gustaf Wingren, som på sin tid framhöll det som ett svek mot Bibeln att använda den mot de icke-troende i rättighetsfrågor och att de kristna i debatten om samhällets lagar bör delta som medborgare: ”När det gäller dylika lagstiftningsfrågor skall man inte använda bibelordet. Ty den lag som stiftas gäller alla, hedningar och kristna.” De troende kan ju ändå välja vilka lagliga rättigheter de vill utnyttja. I sin diskussion om de protestantiska kyrkorna betonar Roy vidare att de tack vare de kvinnliga prästerna inte lider av samma akuta prästbrist som katolska kyrkan. Trots att allt fler utomeuropeiska präster tjänstgör i Frankrike är det ett svårlöst dilemma på grund av det sjunkande antalet inhemska präster, och Cuchet visar att i många församlingar förrättas numera endast var tionde kyrkobegravning av en präst, medan resten sköts av betrodda församlingsbor.
Rafael, Tiepolo och Botticelli. Jesus är avbildad i alla målningarna – men vilka är de övriga?
Svar längst ner.
Hur besvarar då författarna sina egna frågor? Roy betonar att europisk kultur har många kristna kopplingar, men att dagens Europa ändå främst är en sekulär kontinent där kyrkan riskerar att trängas undan på ett liknande sätt som Mellanösterns kyrkor. Cuchet däremot ser en lite ljusare framtid för kyrkan i Frankrike, om bara den kristna kulturella identiteten kan upprätthållas i väntan på en ny vår, möjligen med utomeuropeisk inspiration.
Även om tron är en privatsak, är kulturarvet något gemensamt som mot bakgrund av Gardells tal och Cuchets försiktiga hopp verkar värt att engagera sig i. Varför göra sig kulturellt urarva och samtidigt förlora ett precist språk för mänsklig erfarenhet genom något som liknar ett rent förbiseende? Ingen kan ju påstå att detta arv är ointressant och referenserna finns överallt, särskilt tydligt inför julhelgen som därför också kan utnyttjas som ett första steg mot fördjupad kunskap och medvetenhet om den kultur som omger oss alla.
- På Rafaels målning av den heliga familjen – Josef, Maria och Jesus – sitter också Elisabeth med sin son Johannes Döparen i knät;
- På målningen av Tiepolo står Josef med Jesus placerad på en pelare, nere till vänster syns Francesco av Paola (instiftare av en klosterorden) och mittemot honom Anna (jungfru Marias mor) , medan de tämligen okända helgonen Antonio och Pietro från Alcántara syns i bakgrunden
- I den korsformade kompositionen på Botticellis målning av den döde Jesus framför graven står överst Josef från Arimataia och skakar förtvivlat med pinoredskapen mot himlen (det var han som fick tillåtelse av Pontius Pilatus att ta ned den döda kroppen från korset så den kunde begravas innan sabbaten började), under honom syns Johannes (”den lärjunge Jesus älskade”) stötta jungfru Maria, som har den döde Jesus i sitt knä. Den rödhåriga Maria Magdalena håller ömt om hans fötter nederst till vänster, medan en annan Maria (?), hustru till Klopas och syster till Maria , lika ömt stöttar hans huvud.