RÖTT!
Om ett museum och en utställning i Paris

På ett av Paris kanske mindre kända museer, Le musée national Jean-Jacques Henner, pågår utställningen Roux! De Jean-Jacques Henner à Sonia Rykiel  där Henners förkärlek för rödhåriga modeller ställs mot modeskaparen Sonia Rykiels verk. Lena Kåreland har sett utställningen och reflekterar här över den och, med bidragen i utställningskatalogen, om rödhåriga inom konsten.
 

Till Paris mer dolda museer får man nog räkna ”Le musée national Jean-Jacques Henner”, beläget på avenue Villiers nära Parc Monceau. Att museet inte hör till dem utanför vilka köerna ringlar sig långa beror förstås på att Jean Jacques Henner (1829 – 1905), den konstnär som ägnas detta museum inte hör till dagens mest namnkunniga. Men under sin livstid betraktades han som en av sin tids främsta målare och hans konst, som har en ytterst praktfull inramning i ett stilfullt palats (hôtel particulier), är väl värd att studera närmare.

Bild på Hennermuseets fasad
Musée national Jean-Jacques-Henner

Museet var först bostad för konstnären Guillaume Dubufe (1843 – 1909) som bodde där från 1878 fram till sin död. Inte heller han hör till de i dag mer omtalade konstnärerna men är känd bland annat för sina takmålningar i foajén till Comédie Francaise. Hur kom då Henners konst att hamna i denna palatsliknande byggnad? Jo, änkan efter en brorson till Jean-Jacques Henner köpte byggnaden 1921, mån om att hennes svågers konst skulle få en värdig miljö. Efter något år skänkte Madame Henner den magnifika bostaden med alla möbler, föremål och dokument som tillhört konstnären till den franska staten, och 1923 kunde museet öppnas för allmänheten. En omfattande renovering av byggnaden blev klar 2016, och tack vare en rad donationer har samlingarna kunnat utökas med ytterligare verk av Henner. De omfattar nu över femhundra målningar samt en stor mängd teckningar, gravyrer och fotografier.

Henner föddes i en bondfamilj i byn Bernwiller i södra Alsace och var hela livet starkt knuten till sin hembygd och dess historia. En av hans mest omtalade och kända tavlor är den symboliskt laddade målningen Alsace. Elle attend som tillkom 1871 i samband med att Alsace hade erövrats av tyskarna. Den unga kvinna som målningen visar är sorgklädd, helt i svart, och blickar allvarligt mot betraktaren. Hennes vemodiga hållning ger uttryck för en hel bygds förstämning inför krigsnederlaget men gestaltar också en längtan efter förändring.

Jean-Jacques Henner – L´Alsace. Elle attend (Wikipedia)

Flera andra av Henners tavlor har motiv från livet i Alsace. De är delvis inspirerade av tyska konstnärer, särskilt Hans Holbein (1497 – 1543), och präglas av en stark realism, som fortsatte att vara utmärkande för Henners måleri. Han var även påverkad av det italienska renässansmåleriet samt av de franska 1800-tals-konstnärerna Ingres och Corot.

Henner började sina konststudier i Strasbourg, men kunde tack vare ett stipendium 1846 komma till l’Ecole des Beaux Arts i Paris. År 1858 belönades han med det prestigefyllda Grand Prix de Rome för en målning som visar hur Adam och Eva finner Abels döda kropp. Bestörta och förtvivlade lutar sig föräldrarna över sin döde son som ligger utsträckt på marken.

Döden är för övrigt ett återkommande motiv i Henners konst. Under fem års tid kunde konstnären vistas i Rom på Villa Medici, där han bland andra träffade kompositören Georges Bizet. Han trivdes i Italiens huvudstad, vilket framgår av hänförda brev till dem därhemma.

”Här i Rom finner man förenat allt det som kan glädja en konstnär: landskapet, bergen, växtligheten, himlen, invånarna, klädedräkterna, kort sagt allt.”

I Rom besökte Henner olika konstmuseer, gjorde resor till andra städer och regioner i Italien, utvecklade sin teknik och lade grunden till sin karriär som konstnär.

Efter hemkomsten från Italien blev hans realism under en period mer naturalistiskt präglad. Så småningom övergick han även från att hämta sina motiv från samtiden för att att istället vända sig till antika ideal. Titlar som Idylle och Églogue är signifikativa för några tavlor från 1870-talet. Det var under detta decennium som Henner fick sitt genombrott, och med tiden kom han att bli en mycket uppskattad och anlitad porträttmålare. Han gjorde också historiska och religiösa målningar, men det är svårt att placera in hans konst i någon av de dominerande konstriktningarna under de senare decennierna av 1800-talet.

Vad som frapperar när man studerar Henners måleri är konstnärens faiblesse för rödhåriga personer. Det röda håret tycks vara en signatur för hans verk. Både kvinnor och män som han avbildar har påfallande ofta rött hår, något som ibland betonas i konstverkets titel såsom Femme rousse, en tavla från 1900. I La liseuse som visades på Salongen 1883, ser vi en naken rödhårig kvinna som vilar på ett slags skinnfäll, helt försjunken i sin läsning. Det finns i denna tavla en påtaglig erotisk underton, och man undrar vad slags litteratur som så totalt fångar kvinnans uppmärksamhet. Är det en kärleksroman som får henne att glömma omgivningen? La liseuse är beträffande kompositionen typisk för Henners konstnärliga stil med den starka koncentrationen på den person eller det föremål han avbildar. Kvinnan i fråga ställs helt i förgrunden och placeras inte in i någon markerad miljö eller något särskilt sammanhang. Det ger bilden en tidlöshet som tydliggörs också av att kvinnan är naken. Inga kläder finns som ger någon tidsmarkering. Henners manliga gestalter är även de ofta rödhåriga. När han gjorde ett Kristusporträtt 1883 bad han uttryckligen modellen att skaffa sig en rödhårig peruk.

Klicka på bilden för att bläddra i och läsa ur katalogen

Varför denna förkärlek för det röda håret? Den frågan är den centrala för vårens utställning på Musée Henner, Roux! De Jean-Jacques Henner à Sonia Rykiel (den pågår till och med maj månads slut). Var det enbart för att uppnå vissa estetiska effekter som Henner så gärna valde den röda hårfärgen? Att det röda håret har många innebörder och tolkningsmöjligheter framgår av den aktuella utställningen och inte minst av den innehållsrika katalogen med titeln Roux! L’obsession de la rousseur. Där behandlas i ett antal innehållsrika artiklar olika aspekter av det rödhåriga, och skribenterna ger exempel både från litteraturen och modet. Baudelaire skrev en dikt om en rödhårig tiggerska, A une mendiante rousse. Kvinnans röda hår blir en kontrast till hennes vita hy, och Baudelaire beskriver hur den trasiga klänningen röjer tiggerskans fattigdom men också visar hennes skönhet.

Blanche fille aux cheveux roux,
Dont la robe par ses trous
Laisse voir la pauvreté
Et la beauté,
/…/

En intressant översikt över den orangeröda färgen och dess betydelse i den västerländska konsten ges i ett av katalogens bidrag. Rött hår har ofta setts som något negativt. Så var det i den grekisk-romerska traditionen, där ett rött hår i teatern innebar att personen i fråga var en slav eller en narr. Rödhåriga var falska, listiga och grymma. I den kristna traditionen kan man notera att till exempel Judas anses ha varit rödhårig. Även i den nordiska mytologin hade rödhåriga personer ett tvivelaktigt rykte. Den häftigaste och mest fruktade guden Tor var rödhårig liksom den ondskefulle och svekfulle Loke. Under medeltiden betraktades den rödhårige som avvikande. Han var den andre, den exkluderade och förknippades ofta med fulhet, lögn och bedrägeri.

Liknande fördomar om rödhåriga har visat sig vara livskraftiga. Samtidigt kan man se att den oranga färgen på 1400-talet kom på modet, framför allt i de furstliga kretsarna. I Holland blev det oranga kungahusets färg. I katalogen ingår även ett spännande avsnitt om den indianska kulturen och det röda. På utställningen kan man studera flera indianska masker från Nya Guinea, inlånade från Musée Branly i Paris. Ambivalensen i synen på rödhåriga behandlas i en annan text i katalogen med exempel hämtade från bland annat franska 1800-talsromaner av Balzac, Maupassant och Zola. Utställningen tar också upp tecknade serier och barn- och ungdomsböcker. Där kan vi se vår egen Pippi Långstrump med sina ilsket röda flätor. Här står det röda för antikonformism och en protest mot vuxenvärlden.

Modeskaparen Sonia Rykiel var rödhårig, och Andy Warhols porträtt av henne kan beskådas på utställningen. Rykiel är avbildad i profil och hennes lysande röda hår smälter ihop med den lika röda bakgrunden. Endast hennes öga lyser grönt. I en text med titeln Rouge som ingår i utställningskatalogen beskriver Rykiel sina upplevelser av att vara rödhårig. ”Jag är född rödhårig. Rödhårig som det inte är tillåtet att vara.” När hon var liten trodde hon att hennes hår lyste på natten precis som kattens ögon. Men rött kan stå för mycket, skriver Rykiel. Det indikerar glädje, frihet och måttlöshet. Det kan vara den yttersta provokationen. Och givetvis är den röda färgen symbol för erotiken och sexualiteten. Som modeskapare gjorde Rykiel något extra med det röda. Det blev ett plus, en skillnad som också kunde innebära makt.

Henri de Toulouse-Lautrecs ”A Montrouge” – Rosa La Rouge (beskuren, klicka på bilden för att se hela)

Men för att återgå till Henner var han långt ifrån den ende konstnären i sin samtid som lät sina gestalter vara rödhåriga. När Toulouse-Lautrec porträtterade prostituerade kvinnor gav han dem ofta rött hår, och många av Edgar Degas kvinnor som avbildas sittande framför sitt toalettbord har också en rödaktig hårfärg. Men Henner skiljer sig från sina konstnärskolleger genom att han, skulle man kunna hävda, lyfter upp de rödhåriga på ett högre plan. Det tycks som han står fri från de klichéer som så ofta omgärdat det röda håret. Den rödhåriga kvinnan är för honom ingen femme fatale.

För honom tycks det röda håret framför allt fascinera, inte verka avskräckande eller frånstötande. Bibelns Maria Magdalena ger han till exempel rött hår. Likaså är nymferna i hans allegoriska målningar gärna rödhåriga, och i hans redan nämnda Kristusporträtt låter han Guds son få rött hår. Det kan nämnas att även Manet målade Kristus med rött hår. I Bibeln nämns det överhuvudtaget aldrig något om färgen på Jesus hår. Det röda håret har i Henners konst en viktig estetisk funktion genom att det ger lyster åt den mörka bakgrund som hans tavlor ofta har. Det bidrar således till den kontrastverkan som han ville åstadkomma. Hans egenart och speciella sätt att använda det röda blir extra tydligt i jämförelse med andra konstnärer.

 

– Ett videoklipp från Youtube med 69 av Henners målningar:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!