Lars Vargö presenterar den japanska författaren Hayashi Fumiko som trots att hon levde under en för kvinnliga författare svår tid lyckades ta sig förbi de traditionella hindren och kunde publicera sig och dessutom hade stor framgång redan med sin första roman. Ännu okänd här, är hennes böcker klassiker i Japan.
Världens första roman, Berättelsen om Genji, sägs ha skrivits av en kvinna, Murasaki Shikibu, år 1000. Ungefär samtidigt nedtecknade Sei Shōnagon sin berömda Anteckningsbok vid kudden. De två levde under Heianperioden (794-1185) som gjort sig känd för sin högtstående konst och litteratur inom det kejserliga hovet och de aristokratiska familjerna. Kvinnorna var så flitiga med sin penna att ett av de japanska fonetiska alfabeten, hiragana, sägs ha skapats av dem och därför även kallats onnade, ”kvinnans hand”.
Därefter tvingades kvinnorna ta ett steg tillbaka i den japanska litteraturhistorien. Enstaka kvinnliga poeter har haft stort inflytande, inte minst Chiyo-ni (1703-1775), med sina underfundiga haiku, och Yosano Akiko (1878-1942), som revolutionerade tanka-poesin med sin rättframhet. Men den japanska litteraturen har historiskt sett varit en manlig värld.
Förutsättningarna ändrades efter Meijirestaurationen 1868, då Japan övergav de lagar och principer som styrt landet under så många år, för att i stället moderniseras enligt västerländska modeller. Könsrollerna i samhället var emellertid så befästa att det dröjde långt in på 1900-talet innan kvinnor på allvar kunde börja göra sig kända för sin litteratur. Ett nästan oräkneligt antal litteraturtidskrifter såg dagens ljus under 1900-talets första tre decennier och dagstidningarna publicerade oupphörligen romaner som följetonger. Varje vecka innehöll tidningarna också helsidor med poesi. I denna miljö tog kvinnorna en allt större plats.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Militarismens framfart på 1930-talet gjorde ändå att utrymmet för oliktänkande och litterära uttryck begränsades. Åsikter som ifrågasatte den traditionella familjestrukturen eller tryckte för hårt på behovet av yttrandefrihet straffades, ibland mycket hårt. Kvinnliga författare tvingades nu inte bara förklara vad de hade skrivit, utan också varför de alls behövde skriva.
När det andra världskriget tog slut och Japan återigen stod inför radikala förändringar uppstod en veritabel flodvåg av ny japansk prosa och poesi. Idag är det nog inte många som skulle protestera om man påstod att japansk litteratur domineras av kvinnliga författare.
*
En författare som levde under den allra svåraste tiden, men ändå lyckades ta sig förbi de traditionella hinder som ställdes upp och som kunde publicera sig var Hayashi Fumiko (1903-1951). Hennes litterära produktion är omfattande, men hon är ändå relativt okänd utanför Japans gränser. På svenska finns ingenting.
Redan från födseln ställdes hon inför enorma utmaningar. Hon var utomäktenskaplig dotter till en mor och far som båda var kringvandrande försäljare. Fadern lämnade modern och dottern på ett tidigt stadium och en annan man, också försäljare, trädde in i hans ställe. Hayashi blev tvungen att ständigt byta skola, ibland flera gånger under samma termin. Under de ständigt nya miljöer hon befann sig i träffade hon också på de mest märkliga personer. I stället för att skrämmas av dem eller förtvivlas över de mycket fattiga förhållanden hon växte upp i, utvecklade hon ett positivt och medmänskligt perspektiv på sin livssituation. Inte sällan fann hon humor i eländet.
När hon till slut lyckats ta sig igenom gymnasieskolan med goda betyg lät hon sig lockas av storstaden Tokyo och alla dess frestelser. Hon flyttade ihop med en student vid ett av universiteten där och de levde tillsammans tills hans föräldrar tvingade honom att återvända till sin hemstad. Det blev det första i en lång rad förhållanden. Alla kraschade.
Hon försörjde sig som servitris på enkla kaféer eller som barnflicka hos välbeställda familjer. Men pengarna gick åt och ibland tvingades hon till och med att sova på offentliga toaletter eller i rivningsfastigheter. Hon prövade även själv på att arbeta som kringvandrande försäljare, men utan större framgång. Samtidigt använde hon ständigt sin penna och beskrev de miljöer och människor hon mötte. Ingenting kunde stå i vägen för hennes författarambitioner och med tiden kunde hon försörja sig på sina texter.
Hennes första bok, Hōrōki, ”En vagabonds anteckningar”, publicerades som följetong 1928 innan den kom ut i bokform 1930. Den blev en omedelbar succé. På två år såldes boken i 600 000 exemplar och den översattes snabbt till både kinesiska och koreanska. (En sammanhängande engelsk översättning kom först 1997). Hayashi fortsatte under flera år att revidera texten, oftast för att ta hänsyn till läsarnas kommentarer, och boken trycktes om över hundra gånger.
Hayashi såg inte sig själv, eller ville inte se sig själv, som en kvinnlig författare, utan endast som författare. Hon medgav att det fanns vissa uttryckssätt och ämnen som kvinnor hade lättare att dras till än män, men om man inte talade om manliga författare som en speciell kategori, varför skulle man göra det om kvinnliga? Hon ifrågasatte sin samtids japanska samhällsnormer där kvinnorna helst skulle vara lojala hemmafruar. Som konstnärer behövde de inte bara vara skickliga i sitt skapande för att accepteras, utan behövde också ständigt svara på frågan ”varför?” Varför ge sig in på ett område där det redan fanns så många framträdande män? Vilket perspektiv ville hon som kvinna tillföra parnassen? Hennes svar var ”inget”. Hon skrev därför att hon kände ett behov av och en lust att skriva, inte nödvändigtvis för att förmedla att så här tänker kvinnorna. Och hur ofta, undrade hon, ställdes frågan till en manlig författare, vilket manligt perspektiv han ville bidra med?
Om det var något Hayashi ville förmedla till sina läsare var det de fattigas och de utsattas situation, vare sig de var kvinnor eller män. Det hon beskrev var livet hos ”lumpenproletariatet”, en term som ofta användes i Japan på 1920- och 1930-talen, men som var mer uppskattande än den gängse nedsättande marxistiska definitionen, som avsåg de delar av samhället som inte tillhörde den produktiva ekonomin: till exempel arbetslösa, tiggare och kriminella. Hayashi beskrev inte minst de prostituerades villkor ur ett sympatiserande perspektiv.
Detta gjorde att hon kom att betraktas som upprorisk av myndigheterna och hon utsattes följaktligen för ständiga granskningar. 1933 arresterades hon och hölls inlåst i nio dagar för att ha prenumererat på det förbjudna kommunistpartiets tidning Akahata, ”Röda Fanan”. De som arresterades av liknande skäl på den tiden kunde ibland släppas fria om de undertecknade en deklaration där de tog avstånd från kommunistpartiet och dess ideologi. Det är oklart om Hayashi någonsin gjorde det, men hon släpptes ändå till slut.
Flera recensenter har pekat på verket Hōrōkis lyriska kvalitet och att dess struktur påminner om klassiska uta monogatari, ”diktberättelser”, vilka innehåller såväl dikter som citat ur brev och poetiska dagböcker. Hōrōki innehåller ett trettiotal dikter, inte bara hennes egna, och flera av dem är dessutom skrivna i klassisk stil.
Boken är utan tvekan självbiografisk, och det är uppenbart vems erfarenheter det rör sig om, men protagonisten är ändå av fiktiv karaktär. De män hon beskriver likaså. Ibland rör det sig om den man hon för tillfället lever med, ibland någon annan. Männen beskrivs som ”han”, ”den där mannen” eller ”min man”.
Hayashi nådde sin största popularitet direkt efter kriget, vilket inte var så konstigt med tanke på den stränga censur som den tidigare militärregimen hade infört. Hennes beskrivningar av de utsattas situation låg också nära den verklighet som många levde i efter kriget. Under sina sista fyra år i livet skrev hon med en enorm frenesi och publicerade elva romaner som följetonger i tidningar och mer än trettio noveller. 1949 tilldelades hon priset Joryū Bungakushō, ”Kvinnliga författares litteraturpris” (ett pris som första gången, 1946, förärades Hirabayashi Taiko, 1905-1972). Priset illustrerade dels hur uppskattad hennes litteratur var, men dels också att hon aldrig riktigt kunde bli av med epitetet ”kvinnlig” författare.
Hon höjdes emellertid inte bara till skyarna. En manlig kritiker menade att hennes tidiga verk inte var annat än sentimentalt tonårsdravel, medan hennes efterkrigsroman Bangiku, ”Sen krysantem”, var utmärkt eftersom den avspeglade en mer ”androgyn” sida hos henne.
Hon anklagades till och med för att ha samarbetat med militärregimen genom att bidra med propagandistiska texter under 1930- och 1940-talen. Tidningen Röda Fanan anklagade henne 1946 rent av för att ha varit kollaboratör. Hayashi reste onekligen runt i Manchuriet och Korea i början av 1940-talet på föreläsningsturnéer som organiserades av den då regeringstrogna tidningen Asahi Shimbun. Under de två följande åren var hon också utsänd reporter för tidningen i Singapore, Java, Borneo och ögruppen Andamanerna.
En annan kvinnlig författare som var med henne på reportageresorna var Sata Ineko (1904-1998) och hon bad senare om ursäkt för att ha gått i militärregimens ledband. Hayashi gjorde aldrig detsamma. Däremot vände hon sig upprepade gånger emot den död och det elände som kriget hade orsakat så många, i såväl Japan som i Asien i övrigt.
Hayashi dog av en hjärtattack 1951, endast 48 år gammal. Så hade hon också kedjerökt flera paket cigaretter per dag, ständigt arbetat och druckit en hel del. Vid sin död arbetade hon samtidigt på fyra romaner och tre noveller. Ett av verken, Shin Hōjōki, ”Den nya Hōjōki”, är särskilt intressant eftersom hennes Hōrōki i namn är nästan identiskt med 1200-talsverket Hōjōki, ”Anteckningar från en eremitstuga”, av munkpoeten Kamo no Chômei (1155-1216).
Både Kamo no Chōmei och Hayashi beskriver med ömhet samhällets fattiga och utstötta, men medan den förre väljer att dra sig tillbaka till en egenhändigt konstruerad stuga av minimal storlek och underhålla sig själv med sång och lutspel driver Hayashi ständigt runt på jakt efter alternativ till de miljöer hon för tillfället befinner sig i och de människor hon möter. Genom att alludera till Hōjōki antyder hon nog att hon längtar efter ensamheten, samtidigt som hon ständigt är på jakt efter sällskap. Hennes liv passar in på vad den lettisk-kanadensiske poeten och psykologen George Swede (Juris Śvēde, f. 1940) uttryckte i sin kortdikt: alone at last / i wonder / where everyone is.
Vid Hayashis begravning deltog omkring två tusen personer, bland dem den senare nobelpristagaren Kawabata Yasunari. De flesta var dock hemmafruar och arbetande kvinnor från Tokyos shitamachi, ”den nedre stadskärnan”, det vill säga kvarteren i närheten av och runt Asakusa, där även glädjekvarteren i stadsdelen Yoshiwara ligger. I sitt tal vid begravningen uttryckte Kawabata en förhoppning om att allt groll som fanns mellan Hayashi och andra kvinnliga författare skulle dö ut, men tydligen hade hon retat upp flera av sina kollegor till den grad att den uppdämda ilskan hos dem levde vidare.
Den framgångsrika Enchi Fumiko (1905-1986) anklagade Hayashi till exempel för att ha gjort allt vad hon kunde för att hindra författare hon bedömde som konkurrenter från att publiceras. Enligt Enchi sa Hayashi ja till i stort sett alla skrivuppdrag som tidskrifter bad henne om, för att därefter begära förlängningar av deadlines så mycket det bara gick. Detta för att andra inte skulle få uppdragen. Enchi menade också att när andra kvinnor i förtroende bad Hayashi hjälpa till att få texter publicerade lade hon bara alstren i sin byrålåda för att sedan, efter en tid, förklara att inget förlag verkade vilja ge ut dem.
De flesta har dock varit berömmande och pekat på hur skickligt hon beskrev kvinnors sorg och smärta, eller hur hon gav uttryck för den ”feminina känsligheten”. Vissa menade rent av att det just var hennes lyriska, feminina sentimentalism som också attraherade manliga läsare. Hennes sätt att rikligt använda det japanska skriftspråkets fonetiska tecken i stället för de mer komplicerade kinesiska tecknen kan ha varit en annan orsak till hennes popularitet bland de utsatta.
Källor
Ericson, Joan E., Be a woman. Hayashi Fumiko and Modern Japanese Women’s Literature. University of Hawai’i Press, 1997.
Kamo no Chōmei, Hōjōki. Anteckningar från en eremitstuga. Översättning, kommentarer & efterord: Lars Vargö. Bokförlaget Ymer, 2025.
Keene, Donald, Dawn to the West. Japanese Literature in the Modern Era. Holt, Rinehart and Winston, 1984.
Mizuta, Noriko, In Search of a Lost Paradise: The Wandering Woman in Hayashi Fumiko’s ‘Drifting Clouds’, i Paul Gordon Schalow & Janet A. Walker, The Woman’s Hand. Stanford University Press, 1996, s. 329-351.