Okakura Kakuzōs ”The Book of Tea”, sedan länge betraktad som en av världslitteraturens klassiker, där den japanske intellektuelle Kakuzō skriver om teismen eller chadō, teets väg. Boken skrevs först för en liten, privat läsekrets i Boston men har sedan kommit att bli en berömd och läst bok. Kakuzō har genom sitt tänkande påverkat en rad författare och filosofer i väst, bl a Ezra Pound och Martin Heidegger. Skribenten Tommy Gunnarsson har läst och reflekterar över storheten i denna upphettade dryck av bladen från kameliaväxten, vars påverkan i den japanska kulturen och andliga liv åtminstone sedan 1400-talet varit oomstridd och omfattande.
En av mina allra finaste och största kulturella, filosofiska och mystiska aha-bringande läsupplevelser är Boken om te (The Book of Tea, 1906) av Okakura Kakuzō. Denna till omfånget lilla anspråkslösa bok är ett under av intellektuell och poetisk spänst när det kommer till att lika kärnfullt, kortfattat som fundamentalt uttömmande beskriva teismen eller chadō, den så kallade teets väg, som är en viktig ceremoniellt omgärdad livsstil inom det japanska kulturella, filosofiska och andliga livet. Men vad är nu då så fantastiskt med något så anspråkslöst som te? Den som inte är insatt i teets väg kan verkligen fråga sig vad en bok om te kan förmedla kulturellt, filosofiskt och mystiskt bildande. Låt oss återkomma till detta.
Okakura Kakuzō (1862 – 1913) föddes i Yokohama i Japan i en kulturellt bevandrad högreståndsfamilj. Han kom tidigt i barndomen i kontakt med det engelska språket via skolgång hos kristna missionärer. Genom sina högre studier skulle Okakura Kakuzō senare i artonårsåldern ta en akademisk examen där engelska var ett av ämnena.
En av Okakura Kakuzō viktigaste insatser i kultur- och yrkeslivet skulle bli som förste dekanus av Tokyo Fine Arts School, en av Japans mest prestigefyllda konstskolor. En annan viktig insats i yrkes- och kulturlivet som Okakura Kakuzō gjorde var som intendent för Boston Museum of Fine Arts, till vilket han också bidrog med en ansenlig samling av asiatisk konst.
Trots sin nationalism och stränga kulturkonservatism, i essän The Awakening of Japan (1904) låter han bland annat gälla att det koloniala västs ära ligger i dess förödmjukelse av Asien, kom Okakura Kakuzō genom sina olika verksamheter och vida resor i både öst och väst forma sig själv en stark identitet som världsmedborgare. Samtliga av sina litterära verk kom Okakura Kakuzō också att skriva på engelska, ett språk han i bokform inte sällan bemästrade med stringent skärpa.
Okakura Kakuzō skrev flera essäistiska verk, alla med samma bildade patos som poetiska nerv, med målet att förmedla den japanska och österländska kulturen, filosofin och mystiken för en västerländsk läsekrets. Till några av hans viktigaste verk förutom The Awakening of Japan hör The Ideal of the East (1903), i vilken han redogör för sin syn på Asien som en andlig enhet skild från väst, men det var med den långa essän Boken om te han gjorde sig ett namn som författare för sin samtid. Boken om te är i dag en litterär, om än dock något bortglömd, klassiker.
Det är lätt att förstå tillkomsten av Boken om te genom att titta på den samtid i vilken boken kom till. Öst hade just öppnat sig för väst och de västliga influenserna i Japan började vid den här tiden bli allt påtagligare, ett förhållande som Okakura Kakuzō i sin författargärning strävade efter att åtminstone i det lilla utjämna. Ett citat i inledningen av The Book of Tea lyder:
”När kommer väst att förstå Österlandet, eller när ska ens väst göra ett försök att nå fram till en förståelse?”
Trots att öst och väst under långa perioder varit stängda mot varandra är det en sak som nästan alltid förenat dessa, nämligen te. Inte minst är te en särskilt stark beröringspunkt mellan öst och den anglosaxiska världen. I teet såg Okakura Kakuzō en kulturell bro, eller en ”gemenskap i tekoppen” som han själv uttrycker det i Boken om te, att förmedla det östliga till västerländska läsare.
Till en början var Boken om te bara tilltänkt för en privat inre läsekrets av kulturmänniskor i Boston, men lyckligtvis kommer denna lilla pärla till bok allmänheten till dels. Men här åter då till frågan vad det nu skulle vara så fantastiskt med te.
Tekulten har åtminstone vad man vet sedan 1400-talet varit ett viktigt inslag i det japanska kulturella och andliga livet. Tekultens teceremoni är en tillbedjan av det ofullkomliga och som Okakura Kakuzō i Boken om te utrycker det:
”en stilla strävan att nå fram till något möjligt i detta omöjliga, som vi kallar livet eller tillvaron.”
För den oinvigde kan den japanska teceremonin framstå som enbart något estetiskt, men i den ligger också hela den japanska kulturens filosofiska och religiösa uppfattning. Teceremonin är också ett uttryck för inre och yttre renlighet och att finna belåtenheten i det enkla. I teceremonin framhäver också Okakura Kakuzō en särskild demokratisk dimension, som enligt honom det östliga äger, då den tillåter alla, från slott till koja, att som han kallar det vara den utsökta smakens aristokrater.
Att förstå den japanska teceremonin är alltså ett sätt att också förstå något om själva anden i den japanska och östliga kulturen. Det stora i det lilla i form av en teceremoni är hos Okakura Kakuzō inte bara frågan om en egenskapad metafor han tar till när det kommer till att förmedla oss bildning om den japanska och östliga kulturen.
Hur saklig Okakura Kakuzō verkligen är alla gånger i Boken om te när det kommer till att ge oss bildning om den japanska och östliga kulturen via en beskrivning av teets väg är dock att ta med en nypa salt, men där det sakliga eventuellt brister får man låta den estetiska upplevelsen av läsningen vinna. Den som vill ha en genomgående saklig beskrivning av den japanska och östliga kulturen och filosofin väljer givetvis någon annan läsning än Boken om te.
En av de mest spännande, vackraste och mest givande passagerna i Boken om te är den förbundenhet som Okakura Kakuzō ser taoismen och zenbuddismen har med teets väg. När Boken om te skrevs var relativt litet skrivet på icke asiatiska språk om dessa båda österländska läror, och än i dag är den många gånger abstrakta zenbuddismen av logiskt naturliga skäl svårgripbar för den som inte är kulturellt marinerad i den. För att grundläggande beskriva taoismen och zenbuddismen är Boken om te tidlös som bildad och poetiskt sinnad essä.
I den japanska teceremonin och taoismen, eller ”konsten att umgås med tillvaron” som lärda inom den asiatiska andliga och filosofiska skolorna ofta talar om, ser Okakura Kakuzō en naturlig förbindelse. Okakura Kakuzō driver i Boken om te löst tesen att Lao Zi, taoismens grundare, hade en lärjunge vid namn Yinxi som var den förste att bjuda en gäst på te genom att räcka sin läromästare en kopp av den ädla drycken. Källan Okakura Kakuzō här hänvisar till i Boken om te är en urgammal sedelärande kinesisk skolbok. Oavsett sanningshalten blir poängen här i Boken om te att de första taoisterna med stor sannolikhet i vart fall var hängivna tedrickare.
Den stora förbindelse som Okakura Kakuzō dock ser mellan den japanska teceremonin och taoisterna rör sig dock mer i en andlig och filosofisk dimension än en historisk. I den japanska teceremonin är ägnandet av nuet, nuet som ”den rörliga oändligheten”, lika centralt som inom taoismen. Precis som taoismen innebär den japanska teceremonin introspektion. En introspektion som precis inom taoismen aldrig strävar bortom det värdsliga, utan snarare då mot en acceptans av det världsliga. Lagen om minsta möjliga motstånd omgärdar den japanska teceremonin lika mycket som den taoistiska praktiken.
Okakura Kakuzō gör i Boken om te inte bara direkta kopplingar mellan den japanska teceremonin och taoismen och zenbuddismen, utan beskriver också dessa läror i allmänna ordalag utanför teets väg. Den japanska teceremonin är för det mesta i Boken om te mer en vacker katalysator att beskriva och diskutera dessa läror. Som läsare förstår du dock den liknande inneboende storhet som finns i teets väg som i dessa läror.
Teets väg är precis som zen förståelsen och erkännandet av det lilla i det stora och uppmärksammar för tedrickaren som zenritualen för utövaren av zen insikten att det värdsliga och andliga har lika stor betydelse. Jag är nog när det kommer i kring själv betydligt mer av en självmedveten kaffedrickare än en självbetraktande tedrickare, men Boken om te är ingen direkt inbjudan att börja gå teets väg, och inte bara heller ett sällsamt underbart och lyckat försök att beskriva det östliga, utan själva den djupast liggande andemeningen i boken är mer som Okakura Kakuzō själv beskriver det i den när han talar om zen:
”Den som söker det fullkomliga måste i sitt eget liv upptäcka ett återsken av det inre ljuset.”