Av ULF ERIKSSON
Att spanska författare inte släpper inbördeskriget bekräftar att historieskrivning och skönlitterär gestaltning båda är nödvändiga förutsättningar för de levandes arbete med att begrunda och sinsemellan dela det förflutnas erfarenheter.
Ett särskilt läsvärt exempel är José María Merinos roman La sima (Avgrunden). Huvudpersonen, historikern Fidel, återvänder till den bergsby där han växte upp för att vara med om öppnandet av en massgrav. Han tar in på ett tomt hotell i den dimhöljda byn och minnena av barndomen kommer, då kamraterna sade att hans morfar var ansvarig för morden på människorna i massgraven.
La sima är också en kraftfull gestaltning av en ensam människas försök att hålla samman sin värld. Fidels reflexioner över historien, minnena av kärlek och förlusten av föräldrarna bildar en medvetandets ström, tätt intill bergets mångtydiga bild av det förflutnas svårtillgänglighet.
– Se Merino tala om boken här: