Det här är ingen stor bok. Inga omstörtande tankar förmedlas i den. Men La mia vita in bicicletta (Edicicloeditore) ger på sitt vis en bild av årtiondena som gick. Och hur den vanliga medborgaren kunde uppleva dem. Författarinnan heter Margherita Hack, 89, och är en av Italiens mest kända astronomer och astrofysiker. Hon är medias favorit när det gäller att få igång en diskussion om de stora frågorna och en medaljerad pedagog när det gäller att sprida kunskap i vetenskapliga frågor.
En ungdom trots sin ålder som ställer upp – och oftast blir vald – på någon vänsterlista. Medlem i italienska ateisters förbund och mycket annat.
I den här lilla boken berättar hon om sitt långa liv, från cykelsadelns horisont. Om hur hon blev en aktiv antifascist när hennes judiska klasskompisar kastades ut ur skolan med Mussolinis raslagar.
Hon skäms över hur hon kände sig tvingad att på kamraternas vägnar ändå svära en trohetsed till fascismens ideal vid en stor friidrottstävlan. Men också hur hon älskade friidrotten och blev italiensk mästare i höjd- och längdhopp.
Och så cyklarna. Hennes pappa var en enkel tjänsteman i ett statligt företag, som fick sparken för att han inte skrev in sig i fascistpartiet, så det dröjde länge innan familjen hade pengar att skaffa dottern en cykel. Långt senare, när hon var chef för observatoriet i Trieste, beskriver hon frihetskänslan och den sköna känslan när hon cykelmotionerar på småvägarna i Veneto.
Bland alla hennes specialintressen hör också katter och hundar, kanske som en ersättning i ett barnlöst äktenskap. Av detta följer att hon är vegetarian ”sedan alltid” men talar för en ökad forskning i kärnenergi, ”eftersom Italien inte kan klara sig utan”.
Det här är en bok för yngre, som i korta kapitel kan läsa om cykeltjejen som fick en egen asteroid uppkallad efter sig (8558 Hack).
– Se en intervju med Margherita Hack om boken här: