Hagar Olsson (Bild: Wikipedia)

Kritiken som konst
Om Hagar Olsson

Litteraturkritik skiljer sig, skriver Stina Otterberg här i en längre text om Hagar Olsson, från konstkritik eller musikrecensioner genom att den delar sitt arbetsmaterial och sina grepp med sitt objekt, litteraturen. Hagar Olsson ansåg, närmast föreskrev därför att litteraturkritiken själv måste kvalificera sig som litteratur för att kunna skapa sig en textuell auktoritet. Istället för att separera sig själv från diktverket, borde kritikern offensivt gå upp i det och skapa en kritik som inte bara är livgivande utan ”fruktbringande”, i sig ett stycke liv, en organisk skapelse igångsatt av en gnista evighet. Receptet är: Underkasta dig litteraturen. Förstå litteraturen. Älska litteraturen. Tillhör de utvalda.

__________

Det är en råkall marsdag 1978. Platsen ett kapell i Helsingfors. Sex män bär en kista. Två av männen är Jörn Donner och Olof Lagercrantz. I kistan ligger den döda Hagar Olsson.

När jag tänker på kritikern, författaren och dramatikern Hagar Olsson är det denna bild – eller kanske är det mer som ett filmklipp? – som återkommer till mig. Den dävna senvinterluften i kapellet, psalmböckerna med Runebergtexter, kyrkogården med sina finlandssvenska släktnamn: Topelius, Ruin, von Wright. Innan folk börjar samlas och klockorna ringer har Jörn Donner letat runt efter sina föräldrars grav, men inte funnit den.

Donner har beskrivit det här avskedet på flera ställen i sina böcker. Han stod Hagar Olsson nära, och med hennes död var den sista finlandssvenska modernisten borta. Men Jörn Donners beskrivning av begravningen blir inte så mycket stora ord eller darr på rösten utan tar sig mer lågmält praktiska vändningar. Defileringen går snabbt och Jörn måste småspringa fram med sina blommor. Sedan oron över att bära kistan. Det är lerigt på kyrkogården, det regnar. Utanför kapellet väntar en svart vagn. Men ”det var tydligen mindre bära än att skjuta vagnen. Hagar och kista vägde inte mycket. Vi lade henne på vagnen och började vandra.”

Hagar och kista vägde inte mycket.
Hur mycket väger Hagar i svenskspråkig kritik och litteratur? Desto mer. Ändå refereras det sällan till Hagar Olsson i egen rätt. Hör man talas om henne i dag dyker hon oftast upp i förhållande till Edith Södergran. Man brukar tala om de två som själssystrar. Men det har också ingått i eftervärldens bedömingar av Hagar att hon parasiterade på och drog fördelar av Ediths namn på olika sätt efter hennes död. Det är en för stor fråga att utreda inom ramarna för den här essän. Jag nöjer mig med att konstatera att Hagar Olsson ofta tycks ha fungerat som ett störningsmoment, eller en katalysator om man vill använda ett mer positivt laddat ord. Sådana exempel kan man hitta om man letar i material om den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad – den feministiska tankesmedja och skola som startades av Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Elin Wägner i det svenska tjugotalet då den kvinnliga rösträtten var helt ny. Där kom Hagar Olsson in som ett yrväder. Hon höll eldande föreläsningar som uppmanade till handling och framåtanda snarare än teoretiserande. Men också på ett privat plan skakade hon om Fogelstadsgruppen, på olika sätt. Elin Wägner ska ha upplevt henne som ett hot, en konkurrent i intellektuell bemärkelse. Honorine Hermelin, däremot, blev djupt förälskad, och ett triangelförhållande uppstod – åtminstone under en sommar – mellan henne, Hagar och Ada Nilsson. ”Hon attraherade eller stötte bort människor, både kvinnor och män”, skriver Ulrika Knutson om Hagar Olsson i sin bok om Fogelstadsgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott.

Bild från Siri Derkerts utsmyckning av tunnelbanestationen Östermalmstorg (Bild: Wikicommons)

Bild från Siri Derkerts utsmyckning av tunnelbanestationen Östermalmstorg (Bild: Wikicommons)

Vad finns i ett namn? Går man till den bibliska Hagar möter man den ”andra” kvinnan, hon som stör Ordningen, som ger upphov till något nytt. När jag tänker på Hagar Olsson föreställer jag mig henne som ett slags vägskäl. Många som mötte henne i liv eller text tog en annan väg än de först planerat. Eller så tog de i alla fall den väg de först tänkt, men lugnet uteblev från resan. Något var inte riktigt som tidigare efter mötet med Hagar.

Under många decennier var Hagar Olsson en flitig skribent i både svensk och finländsk press.
I sin kritik har hon öga för litteraturens stormsvalor – och jag föreställer mig att det beror på att hon var en sådan själv. Det blåser upp till storm kallade hon en av sina romaner. Också i kritik och debatt uppstår stormvindar kring henne. För att ta några rikssvenska exempel: så sent som på 1950-talet refuserades hon från Dagens Nyheter av chefredaktören Herbert Tingsten. Anledningen var att hon hade gått emot hans kärnvapenvänliga linje genom pacifistiskt färgade debattartiklar, uttryckligen kritiska till atomupprustning. Även om det för Hagar Olsson sedvanliga närmast krigsoffensiva språket möjligen kunde ha slagit an en ton hos den stridbara chefredaktören, var idéstoffet inte gångbart i DN på femtiotalet.
Bokomslag hagar_olsson_blaser_upp_till_storm_dixikon.se
Tre decennier tidigare, i slutet av 1920-talet, gick den då trettiofyraåriga Hagar Olsson till attack mot Svenska Dagbladets smakdomare Fredrik Böök i en legendarisk artikel i Stockholms Dagblad kallad ”Den ofelbare svenske kritikern”. Lundaprofessorn Böök var, som Tomas Forser karaktäriserar honom i Kritik av kritiken, tidens smakdomare och rikslikare vad gällde litterär värdering. En kritikertyp som, förvissad om sin egen auktoritet, förhållandevis oproblematiskt slår fast hur saker ligger till snarare än att utsätta sig för texten och bjuda in läsaren att dela sin egen läsupplevelse. Man kunde beskriva det som ett slags uppdragstjänstgöring som ligger fjärran från det ideal om kritik som konst som manifesterar sig då och då i kritikhistorien. Men för Hagar Olsson som var skolad i en unglitterär, radikal, expressionistiskt och avantgardistiskt infärgad krets kring de modernistiska tidskrifterna Ultra och Quosego i Helsingfors, var striden och traditionsbrottet självändamål. Traditionalistiska diktare som finländska Jarl Hemmer (tre år äldre än Hagar) raljerades det skoningslöst med i dessa tidskriftskretsar, och Fredrik Böök hamnade förstås i samma skottlinje. Men ”den stygga Hagar” – som DN:s signatur Henrik, det vill säga Alf Henrikson, kallar Olsson i ett referat – hade förstås allt att vinna på att bråka. Man behöver inte fördjupa sig i Pierre Bourdieus fältteorier för att inse det. Krigsåren är över, ”the roaring twenties” är här; Hagar Olsson äger framtiden och hon vet om det själv. Det är åtminstone den känsla jag får när jag läser hennes texter från de här åren. Hon representerar den nya kritikertypen. Inte en kritikerroll som ”Gud Faders egen ambassadör”, som hon elakt och roligt kallar Fredrik Böök, som i sin ”envåldshärskarmantel” står över den bok han bedömer – utan en som ställer sig i nivå med verket och har känsla för både stormen och stillheten. Den gamla ordningen, säger oss Hagar Olsson i vidräkningen med Böök, är på väg att rasa. Nu är det dags för en kritik som själv är litteratur. Som är värdig.

Hagar Olsson som student

Hagar Olsson som student

Inte bara i sitt verk och sitt yrkesliv utan också i sitt privata liv måste man beskriva Hagar Olsson som en person som gick en egen väg. Hon var prästdotter, yngsta barnet och enda flickan. Hon föddes 1893 i Gustafs några mil norr om Åbo, liten och sjuklig. Under Hagars tonårstid flyttar familjen till Räisälä i Karelen. Hon går i flickskola i Viborg och tar studenten som privatist. På eftermiddagar och kvällar sitter hon på Stadsbiblioteket och läser. Jag ser henne som genom en kikare där hon sitter hundra år bort i tiden böjd över en bok. Det kan vara olika årstider utanför fönstret men bilden av den läsande flickan träder fram tydligt i min dagdröm. Hon känns verkligare än den gränstrakt som omger henne. Karelen framstår som så mytomspunnet och liksom förvandlat till litterärt landskap att det nästan inte existerar utanför litteraturen för mig. Men desto starkare där.

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten

skriver Harry Martinson i sitt versepos Aniara där mänsklighetens resa går enkel väg ut i ett sterilt universum. Karelen som ett förlorat juniparadis… men hur lätt är det inte att halka in i exotiserande tankegångar kring centrum och periferi, hemma och borta? Jag måste nypa mig i armen och påminna mig att Karelen på 1910-talet inte är någon provins. Varken i i tid eller rum. Karelen ligger i mitten. I jämförelse hamnar Göteborg 2016, där jag sitter och skriver detta, i utkanten.

Tillbaka till Karelen alltså! När jag läser Roger Holmströms biografi om Hagar Olssons uppväxt är det särskilt en anekdot jag fastnar för. Det är den gången då Hagar och hennes älsklingsbror Armas utan lov åker den ganska korta biten från Viborg till världsstaden Sankt Petersburg. Vid den här tiden är Sankt Petersburg en smältpunkt för den ryska silverålderns författare med namn som Anna Achmatova, Andrej Belyj och Aleksandr Blok. Nittonåringen Hagar träffar aldrig dessa storheter; men det är som att hon seismografiskt omedelbart registrerar atmosfären i staden själv. ”Först där”, skriver hon i sin dagbok, ”känner man sig riktigt försatt mitt i det brusande livet”.

Liv. Det skulle komma bli det vägande kritieriet för den litteraturkritik Hagar Olsson skulle komma att utforma. Är texten levande eller död? Allt handlar – egentligen – bara om det. Hagar Olsson visste det. Var det därför hon blev så orädd i sitt skrivande?

Kanske det. Men möjligen också för att hon fått tillkämpa sig skrivarlivet. Stjäla till sig det, nästan. Det kunde lika gärna blivit något helt annat av Hagar Olsson. Åtminstone om hon gjort som hennes pappa sagt. Prästen Karl Olsson hade planerat för att hans dotter skulle ägna sig åt handel och kontor. Tanken var förstås att det skulle garantera Hagar en säker och trygg utkomst i framtiden. Hon påbörjar sina eftergymnasiala studier på ett handelsinstitut i Helsingfors, och efter ett par terminer ordnar fadern en tillfällig anställning – ett sommarjobb, skulle vi säga i dag – på en bank i Viborg åt henne. Rätt snart får hon en fråga om fast tjänst. Det vittnar om att hon gör ett gott arbete – men erbjudandet skapar bara ångest hos henne. I ett brev skriver hon att hon känner det som att en ordinarie tjänst på kontoret skulle innebära att hon måste inrätta sig på ett slags ordinarie plats i livet. Och kanske underförstått: det enda som hypotetiskt kunde ta henne bort från den fasta tjänsten vore väl äktenskapet – en ny ordinarie plats.

Hagar vill mer än en fast tjänst på kontor i en småstad. Hon är hungrig på helt andra saker och hon vill ut i världen. I sina brev till väninnan Karin Allardt skriver hon om konst och litteratur, om sina läsningar. Hon vill också höra Karin berätta om vilka böcker hon läst senast, och vad hon tänkt om dem? Hon skriver om vilka böcker hon själv ska skaffa och läsa härnäst. Julen 1914 och nyåret 1915 läser tjugoettåriga Hagar Olsson följande titlar: Marcus Aurelius Selbstbetrachtungen, Werner Söderhjelms biografi Oscar Levertin I–II samt Yrjö Hirns Konstens ursprung: en studie öfver den estetiska värksamhetens psykologiska och sociologiska orsaker. Den senare titeln har Hagar ”nästan uteslutande” ägnat hela julen åt, skriver hon i ett av breven.

Kontorsjobb? Skulle inte tro det. Fadern inser småningom detta, och ger efter. Snart är Hagar Olsson på väg till Helsingfors för att studera litteratur och konst. Hon ska komma att under decennier ingå i olika kretsar av författare, konstnärer och tänkare i både Finland och Sverige. Den modernism som är på ingång i Norden ska hon vara en central del av: som prosaist, dramatiker och som kritiker. Under sitt liv kommer hon leva i några längre förhållanden med både kvinnor och män – men att gifta sig eller få barn blir något hon avstår från.

Under många år hängde över Hagar Olssons soffa i vardagsrummet en tavla med en grupp vilt galopperande hästar. Den skymtar ibland på fotografier. Den var målad av Tyko Sallinen, en av de stora finska konstnärerna under förra seklet. Olof Lagercrantz verkar ha fastnat för den eftersom han ibland nämner den i anteckningar om Hagar. Men i ett utkast från krigsåren på fyrtiotalet är det ett annat djur som Hagar Olsson symboliskt dras till. Där uttrycker hon en önskan att förvandlas till en svala – den vingsnabba fågeln som väntar på att skyarna ska bli högre och att horisonten öppnar sig. Det är inte bara en personlig känsla utifrån krigsårens isolering som man kan tolka in i en sådan bild. ”Horisonten” är också ett ord som Olsson gärna använder när hon skriver om ett av sina återkommande teman: svenskans hotade ställning i Finland, känslan av kringskurenhet och rädslan för litterär inavel. Hon ser en fara i att finlandssvenskarna ska tycka att de är sig själva nog och varken vända sig till den finskspråkiga kulturen i Finland eller mot rikssvenskan. Receptet är en öppen horisont västerut, mot Sverige. Om nu svenskt kulturliv vill ta emot?

Hagar Olsson i sitt arbetsrum

Hagar Olsson i sitt arbetsrum. Åbo Akademis bildsamlingar

Statsvetaren Olof Ruin har tecknat fyra bilder av hur Finland framstått från svenskt perspektiv alltsedan landet 1917 utropade sig som självständigt. Han talar om det osäkra landet på tjugo- och trettiotalen, det olyckliga landet under krigsåren, det framgångsrika landet på sjuttio- och åttiotalen med ökande BNP och etablering av företag som Nokia och Fazer, och slutligen det jämställda landet från nittiotalet och framåt, då Sverige och Finland förenades av samma slags ekonomiska recession och politiska framtidsfrågor kring Europa, om än med olika symboliska insatser i EU-frågan.

Hagar Olsson påbörjade sitt skrivarliv under de år som från rikssvensk synpunkt skulle kallas ”de osäkra”. När man läser hennes texter från den tiden, och ser hennes medverkan i nystartade tidskrifter och projekt är det svårt att se termen som något annat än en styvmoderlig etikett – åtminstone vad litteraturen beträffar. Utan att utreda några orsakssammanhang just här, verkar nystarten som nation tvärtom ha sammanfallit med en litterär nybyggaranda som tycks sprängfylld av känslan att allt är möjligt. Det man strävar efter är ett gränsöverskridande i både estetisk och nationell bemärkelse. Det är svårt att hitta något ord som verkar mindre lämpat som beskrivning på detta litterära klimat än just ”osäker”.
140853025311969_Ultra_och_Quosego_Dixikon
I litteraturhistorien uppstår då och då nya tidskrifter som i eftervärldens ögon framstår som banbrytande. Ofta är de kortlivade. De flammar upp som eldbloss och slocknar snart, efter ett eller ett par, tre år på sin höjd. Som regel bärs de upp av ett fåtal personer i en krets. Så är också fallet för tidskrifterna Ultra och Quosego där Hagar Olsson var redaktionsmedlem och skribent. När jag bläddrar igenom den fina faksimilutgåva av de här två tidskrifterna som kom häromåret är det som att möta en kritikmaskin som skickar febrila impulser åt alla håll. Varje rad vibrerar av den unga kretsens ambition, till synes befriad från självdistans. Eller som Edith Södergran skriver i ett brev till redaktionen: ”vi borde ta världsherraväldet”.

På många sätt tycks det unga Finland i modernistiskt hänseende stå friare än det traditionstyngda Sverige där litterära institutioner som Svenska Akademien, universiteten och kultursidorna pendlade från ointresse till att aktivt motarbeta modernistiska initiativ. Och även om litteraturprofessorn och Svenska Dagbladets smakdomare Fredrik Böök fungerade som den huvudsakliga grindvakten, var Dagens Nyheter knappast radikalare under de här åren. Också DN följde en uttalat antimodernistisk agenda. Tidens lagerkrönte poet förblev – utan egentlig konkurrens varken i läsarnas eller kritikernas hjärtan eller i försålda upplagor – Erik Axel Karlfeldt. Hans diktning framstår i efterhand som den rimmade lyrikens sista utpost före modernismen: innan formen sprängs, innan författarrollen blir en annan, innan kritiken muterar sig till ett nytt sätt att tala.

Detta sagt, bör man naturligtvis samtidigt framhålla den samverkan och gemensamma intresse som fanns mellan modernistiska kretsar i både Sverige och Finland. Minns Pär Lagerkvist som skrev sin dikt ”Ångest, ångest är min arvedel” som direktreplik på Karlfeldts ”Längtan heter min arvedel”. I Gunilla Hermanssons studie Modernisternas prosa och expressionismen: studier i nordisk modernism 1910–1930 framhålls Hagar Olsson tillsammans med Pär Lagerkvist som två av de mest internationellt orienterade bland de nya expressionisterna. För deras del handlade det inte enbart om en nordisk gemenskap utan om ett större europeiskt sammanhang, framförallt med kontaktytor mot Berlin och Sankt Petersburg.

Ändå är det Sverige som i efterhand framstår som det håll Hagar Olsson helst vänder sig mot. Åtminstone tycks det mig så när jag tar del av hennes texter som berör frågan med det svenska språkets och litteraturens ställning i Finland. Där finns den återkommande viljan att befästa och fördjupa samarbetet med Sverige; att föra ut det som skrivs i Finland utanför landets gränser, att knyta samman länderna. Gott så. Men det ord som kommer för mig när jag läser hennes texter i ämnet är – oro. Det är som att det rasar en oro i hennes textkropp, en galopperande skräck för att tappa och förlora allt det som svenskan står för. Det svenska språket och kulturen är något som Finland och Sverige delar. Varken 1809 eller 1917 kan ändra på det. Visst behärskar Hagar det finska språket också – men svenskan är modersmålet. Därför detta spejande ansikte över havet mot horisonten i väster och en återkommande fråga: hur det ska gå för den svenska litteraturen i Finland? I den frågan insisterar Hagar på samröre med Sverige.

Genom hela sitt skrivarliv var Hagar Olsson angelägen intill otålighet att bryta vad hon uppfattade som en risk för inavel i den finlandssvenska litteraturen. ”Om litteraturens isolering och förfall”, heter ett opublicerat utkast från 1944 i hennes arkiv som förvaras de kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Inte utan humor undertecknar hon ibland sina artiklar i Ultra med signaturen Prospero landsflyktig i Finland, en signatur som anspelar på huvudpersonen i Shakespeares Stormen; den avsatte hertigen som dragit sig tillbaka till sin ö med sina böcker. I en DN-artikel från 1951 skriver hon under rubriken ”Att vara finlandssvensk författare”. Där tar hon bland annat upp frågan om svenskan som minoritetsspråk i förhållande till majoritetsspråket finska. Hennes bildspråk är starkt när hon ska förmedla känslan av de finlandssvenska författarnas situation till DN:s läsare:

"Antingen måste han [författaren] avstå från delaktigheten eller också övergå till att skriva, tala och fungera på det dominerande språket, som oftast bereder honom svårigheter. Det är detta som gjort att finlandssvenska författare så ofta blivit skygga och inåtvända enstöringar, som tagit sin tillflykt till det estetiska elfenbenstornet, medan de mera aktiva naturerna bland dem känt sig hämmade i sin fria utveckling. Det är dock bittert att inte kunna nå utanför språkgränsen och förbli en främling för största delen av sitt folk. Det kan kännas som att tala i ett ljudisolerat rum med madrasserade väggar."

Den avslutande liknelsen associerar till mentalsjukhus och tvångsintagning – en drastisk och skruvad version av Prospero på sin ö. Men det intressanta i Hagar Olssons vision om kontaktytor för den finlandssvenska litteraturen är att hon inte begränsar sig till tom idealism, utan också blir närmast realpolitisk i sin analys av situationen. Hon vill inte enbart värna om förbindelserna med Sverige – hon understryker också hur viktigt det är att samverka med den finska kulturen. Att kapa banden med det finska Finland, varnar hon, skulle medföra sterilitet och förlust av den andliga vitaliteten. I sådana passager är det som att hon har ett janusansikte – en förmåga att vända sig åt två håll samtidigt. Västerut och österut. Dubbelheten fanns redan i den tidiga identifikationen med Prospero. Hertigen i Stormen bär en kluven mask; han är en tvetydig karaktär som å ena sidan bygger civilisation – men som också är en trollkarl.

En liknande formel kunde sättas över Hagar Olssons kritiska skrivande. Här finns hennes civilisationsbyggande ansikte i form av litteratur- och språkpolitiska visioner. Hennes recept för vad som konkret behöver åtgärdas. Men så finns något annat som upptar henne. Mötena med litteraturen som text, dess livsgnista – det magiska, bortvända moment som inte riktigt låter sig förklaras. Ett slags guldhalt som också hennes egna texter strävar efter, ögonblicket då kritiken blir till konst.

Från omslaget till Hagar Olssons Ny generation (Från Åbo Akademis bildsamlingar)

Från omslaget till Hagar Olssons Ny generation (Från Åbo Akademis bildsamlingar)

I Hagar Olssons litteraturkritik går en kroppspulsåder från den romantisk-estetiska traditionen, den som ser texten som en del av författarens liv och kritiken som en konstform i sig. I det sena 1930-talet skriver Olsson en artikel med den lockande titeln ”Om konsten att kritisera”. Jag kommer att utgå från den i det följande. Texten är en omarbetning av ett föredrag där hon samlar de viktigaste grundtankarna i sin uppfattning om vad kritik är – och vad den bör vara. Men innan jag går närmare in på ”Om konsten att kritisera”, vill jag teckna en kritikhistorisk bakgrund för att upprätta ett perspektiv på Hagar Olssons kritiska skrivande.

Jag börjar med det rent språkhistoriska – ofta en god början när man ska försöka formulera sig kring något. För vad betyder egentligen ordet kritik? Ja, som vanligt är det antiken som ger svaret. Ordet kommer från grekiskans krínein som betyder att särskilja, att bedöma. Verksamheten innebär både värdering och tradering. Den västerländska kritiken föddes på trehundratalet före Kristus i forskningscentret Museion i Alexandria där man ägnade sig åt kanonbildning genom urval, textkommentar och värdering av litteratur. I och med 1700-talets framväxt av tidskrifter och en ny medieoffentlighet fick denna vetenskapliga textkritik en syster i dagskritiken, som rymmer ett antal kritiska texttyper och som har tidskrifter och dagspress som sin arena. Dess kanske mest typiska framställningsform är recensionen, en texttyp som varit sig ganska lik genom tre århundraden. Ordet kommer av latinets recensere som betyder att mönstra, utvärdera och uppräkna och i poetiskt latin också har betydelser av att gå igenom något i tankar, berättande eller kritiskt avhandlande. Recensionen brukar också synonymt kallas anmälan.
anmelderes
I Det danske anmelderis historie. Den litterære anmeldelses opståen og udvikling 1720 – 1906 tillämpar den danske kritikforskaren John Chr. Jørgensen en genredefinition på recensionen som tar fasta på de båda synonymernas betydelser. Recensionen består av en nyhetsförmedling – det vill säga: den anmäler för läsaren att en bok har utkommit – och förmedlar också en värdering av densamma. Det är en tydlig och praktisk definition. Men därutöver blir det svårare att göra tydliga avgränsningar mellan olika kritiska textformer – och faktiskt behöver man heller inte göra det. För en kritiker som Hagar Olsson – som griper efter så mycket! – framstår det som väsentligare att koncentrera sig på vad som förenar de olika uttrycken som hennes kritiska skrivande kan ta sig, än vad som åtskiljer dem. Det spelar liksom mindre roll huruvida hon skriver en pamflett, ett föredrag, en artikel eller en recension.

Det som gör att sådana till synes olika texttyper ändå kan sammanföras och kallas litteraturkritik har att göra med att de alla tar sig uppgiften att värdera och kommentera litterär text. Detta har poängterats bland annat av den tyske kritikforskaren Peter Uwe Hohendahl som i sin studie Geschichte der deutschen Literaturkritik talar om en kritisk hållning som återfinns i olika texttyper – att jämföra med hur man tidigare oftast har tänkt sig litteraturkritiken som en övergripande genre som yttrar sig i olika underavdelningar. En sådan böjlig definition på kritiken känns som det enda möjliga när det gäller Hagar Olssons kritik.

I 1900-talets kritikforskning har gränserna mellan litteraturkritik, vetenskap och konst vaktats noga. Men när det gäller Hagar Olssons kritik framstår de som nödvändiga att öppna. Man behöver bara begrunda titeln på hennes föredrag – ”Om konsten att kritisera” – för att inse det. Här står orden konst och kritik på samma nivå. Men på svenska blir ordet ”kritik” ibland så urvattnat. Det greppar om allt och inget. I Hagar Olssons fall kunde man därför tänka sig ett inlån av den engelska termen criticism för att beteckna hennes verk; en term som inrymmer dagskritiken, men som också går utöver den till att omfatta andra texttyper och ett djupare kritiskt tankesätt.

Det som ger just litteraturkritiken en särställning gentemot till exempel konstkritik eller musikrecensioner är att den delar sitt arbetsmaterial och sina grepp med sitt objekt, litteraturen. Därför är det rimligt att, som Hagar Olsson gör, ställa frågan om inte litteraturkritiken själv måste kvalificera sig som litteratur för att kunna skapa sig en textuell auktoritet.

I en artikel kallad ”Kritikern som konstnär – konstnären som kritiker” i  Tidskrift för Litteraturvetenskap tar litteraturvetaren Thomas Olsson avgränsningsproblemet mellan kritik och vetenskap till utgångspunkt för att så småningom landa i ett resonemang om kritiken som konst. Han menar, till att börja med, att det som brukar anses skilja kritiken från vetenskapen – värderingen – i själva verket är något som förenar verksamheterna:

”Kritik och vetenskap är namnet på två diskursiva praktiker som i väsentliga avseenden är en enhetlig kulturell verksamhet: offentligt resonemang kring litteratur som konstform med avsikt att värdera, kanonisera, historisera, kort sagt […] värdering och inplacering.”

Men så finns ju också gränsen åt andra hållet, den mellan kritiken och konsten, den som jag är ute efter för att kunna närma mig Hagar Olssons kritik. Via Oscar Wildes essä ”The Critic as Artist” erinrar Thomas Olsson om romantikens estetiska tänkande som ville sammanföra kritiken med konsten istället för att skilja dem åt: en förpositivistisk uppfattning som skiljer sig från 1900-talets förståelse av litteratur, litteraturvetenskap och litteraturkritik som väsensskilda fenomen. Sociologiskt, påpekar artikelförfattaren, har utvecklingen gått samma vägar då författare, forskare och kritiker förväntats hålla sig inom ramen för sin respektive yrkesroll.

Hagar Olsson uppträder däremot i åtminstone två av rollerna: som kritiker – och som författare. Det är en annan tappning av det tveeggade janusansiktet – och så bör också kritiken fungera, skriver hon:

"För mig står det klart att den praktiska kritiska verksamheten måste vara av konstnärlig art 
såvida den över huvud taget skall vara något annat än snusförnuftig betygsättning eller ett meningslöst torgförande av vad den ena eller den andra personen ”tycker” och ”menar”. Kritik är konst, och är den inte det, så är den ingenting, eller ännu värre, en litterär utväxt som man borde göra sig av med."

En kritiker, precis som en konstnär, behöver enligt Hagar Olsson inte bara den tekniska färdigheten. Han – och ja, det är alltid ”han” hos Olsson; men man bör komma ihåg att det är en byxroll – måste också ha en medfödd gåva. Den tekniska skickligheten kan man tillägna sig, men geni är något man har eller inte har. Hagar Olsson förhandlar inte på den punkten. Detta slags geniala utvaldhet är, menar hon, avläsbar genom kritikerns personliga uttryck och avtryck i sin text. Vi känner igen tankefiguren. På liknande sätt tyckte sig romantikens tänkare uppfatta en gnista av de stora diktarpersonligheternas karaktärer i deras verk. Så är det också för Hagar Olsson när hon ställer upp idealen för vad kritik ska vara. Kritik, i ordets rätta bemärkelse, är något annat än anmäleri. Hon är upprörd över det ”förfall” hon tycker sig se omkring sig på kultursidorna, där ”de kritiska personligheterna är lika sällsynta som de kritiserande damerna och herrarna är talrika”.

Hagar Olsson. Åbo Akademis bildsamlingar

Hagar Olsson. Åbo Akademis bildsamlingar

Skribenter dras till kritiken av fel motiv, menar Olsson. Hon identifierar en karriärhunger som väger starkare än kärleken till litteraturen. Hon tycker sig se att många kritiker – hur auktoritativa och framstående de än är – ändå ”i sitt innersta uppenbarligen är likgiltiga för den levande litteraturen”. En skrämmande iakttagelse. Skrämmande – eftersom man kan misstänka att hon har rätt. Alla kritiker borde läsa Hagar Olsson. Om så bara för att känna det kalla vinddraget av en ond aning. Hon är skicklig på att vända spegeln rakt mot läsaren själv, och hon daltar inte. Hennes skrivande är hela tiden på allvar. Går man inte in med samma allvar som läsare kan man lika gärna ägna sina timmar åt något annat. Och det värsta man kan göra sig skyldig till som kritiker är i Hagar Olssons ögon att vara obegåvad. Det låter strängt, nästan föraktfullt. Men hennes budskap är värt en stunds eftertanke. Det kan sammanfattas ungefär så här: ska man ge sig på att kritisera någon annans verk, då får man själv vara mycket begåvad.

Ur den samling av Hagar Olssons texter om kritik som samlats under titeln Tidiga fanfarer skulle jag vilja extrahera hennes recept för en kritikergärning. Den skulle kunna sammanfattas så här: Underkasta dig litteraturen. Förstå litteraturen. Älska litteraturen. Tillhör de utvalda.

De tre första uppmaningarna går möjligen att lära sig. Det fjärde kravet gör det inte. Det handlar om att äga den kritiska begåvning som behövs för ”en fruktbringande och betydelsefull kritisk gärning, nämligen den konstnärliga förmågan av inlevelse, källan till all kritisk inspiration”. Inte mer. Inte mindre.

Hagar Olssons litteraturuppfattning bygger på att god litteratur inte bara är livgivande utan i sig själv utgör ett stycke liv. En organisk skapelse som inte är konstruerad utan växer fram inifrån den skrivande människan, igångsatt av en gnista evighet. Ser man på det bildspråk hon använder i sin kritik, framträder strax ett mönster som kan kokas ned till motsatsparet liv och död – eller kanske snarare: liv och falskt liv. I ”Om konsten att kritisera” ställer hon ”levande litteratur” mot ”litterär utväxt”, alltså något nästan värre än död vävnad; en parasitkropp som lever av någon annans blod. I tidskriften Ultra återkommer hon till vatten som metafor för litteraturen, och man kan påminna sig att vatten är en kulturellt djupt liggande symbol för liv, inte bara i kristna sammanhang där det talas om Gud i form av ”levande vatten”. På liknande sätt önskar sig Hagar Olsson en litteraturkritik som är ”fruktbringande”. Som dess motsats tänker hon sig sakliga herrar som med sina ”litteraturhistoriska [metoder] sprider ett omärkligt dammlager över litteraturen redan i dess födelses stund och [ingalunda] bidrar till att ge liv åt litteraturintresset”.

I detta sätt att tänka i bilder är Hagar Olsson inte alls originell. Hon ingår tvärtom i en lång tradition av organisk metaforik som kan härledas tillbaka till romantiken och till Goethe och hans elegi Die Metamorphose der Pflanzen. Även om det stilmässigt egentligen inte finns några gränser för hur en kritisk text kan se ut, tenderar ändå kritiska texter från olika tider att likna varandra. Också de som är mästerverk kan (grovt sett) dela sitt bildspråk med både kvaliteten och skräpet. Metaforiken är ett sätt för kritikern att förstå, en kompass för att hitta språket för den litteratur man skriver om.

I olika historiska skeden har kritikernas metaforik sett olika ut – det har utretts inte minst av den danske språkforskaren Peter Lützen i avhandlingen Et billede at tænke med. Från romantiken och fram till nykritiken på 1950-talet är det klart vanligast med just den typ av organisk metaforik som Hagar Olsson använder sig av. Den går ut på att uttolkaren uppfattar och skildrar litteraturen som en organisk helhet. En text skildras i termer av kropp, natur, levande system. Den kan ha blodomlopp eller växtsaft; den kan andas och ge frukt eller vissna och dö. Detta hänger förstås ihop med romantikens konstuppfattning som bygger på att verket är något som alstras inifrån, som uppstår inuti diktaren, igångsatt av en gudomlig gnista. Den lever ett eget liv, den har sina egna hemligheter. Det är en litteraturuppfattning som når sin motsats på 1960-talet när strukturalismen bildar skola. Då börjar recensenter att skildra litteraturen inte som levande vävnad utan som död konstruktion. Den blir ett legobygge, en arkitektonisk konstruktion, en labyrint eller ett pussel – något som från början till slut skapats av människan och som inte äger något eget liv. Den har blivit ett ting.

Men för Hagar Olsson handlar det om att själv skriva en kritik som är levande – för att därmed ge liv tillbaka till litteraturen. En objektiv kritik – där kritikern inte bekänner sitt jag – är värdelös, menar hon. Den gagnar varken litteraturen eller författaren. Istället för att separera sig själv från diktverket, borde kritikern närmast offensivt gå upp i det. Diktaren måste få ”en stöt” av kritiken, en ”väckelse”. Om författaren som recenseras blir antingen ond eller glad är det att föredra mot en kritik som varken ger eller tar, som springer andra ärenden än litteraturens.

Hagar Olsson. Åbo Akademis bildsamlingar

Hagar Olsson. Åbo Akademis bildsamlingar

En människa är inte samma sak som det hon skriver. Text och liv går inte att lösa som en ekvation, som en karta som berättar om verkligheten i storlek 1:1. Å ena sidan kan jag frestas att se en överensstämmelse mellan det stränga, tvingande draget i Hagar Olssons kritik och hennes personlighet. Hon lär ha varit krävande och gnällig på gränsen till argsint som människa. Å den andra omges hon av vänner som skyndar till för att bilda ett slags försvarsmur att skydda henne mot omvärlden. Det finns människor som bär henne.

Än i många år efter deras första sommar fanns Honorine Hermelin där – med stöd och omsorger i stort och smått, i mörka tider och ljusa. Olof Lagercrantz hade hand om Hagar Olssons ekonomi i Sverige. De brev han skriver till henne som kulturchef på DN präglas av oändligt tålamod med hennes ständiga förseningar när det gäller lämning av text. Men allt tyckts ha uppvägts av att Hagar Olsson var mästerlig i sitt skrivande – på så sätt att Lagercrantz kunde hejda sig, knacka med pekfingret på den uppslagna tidningen på köksbordet där en text av henne dominerade sidan och förklara: ”det där är en riktig kulturartikel”. Jörn Donner, för att sluta cirkeln, tycks ha tagit på sig att praktiskt avlasta Olsson på olika sätt. Jag hittar en passage i ett brev från honom till henne från början av sextiotalet. Jörn är då tjugoåtta år, Hagar är snart sjuttio. Han har hjälpt henne att köpa en lugnare våning i kvarteret eftersom hon ständigt störs av ljud. Nu vill han styra upp flytten: ”jag kunde hjälpa till nu, om det behövs, åtminstone damma böcker”. Fenomenet med alla händer runt henne får mig att tänka på något jag hört berättas om den framstående dansaren och dansforskaren Birgit Åkesson, hur hon som äldre hade ett tyst hov av unga män omkring sig, vilkas funktion tycks ha varit att fungera som beundrande assistenter som diskret styrde upp och ordnade med praktiska ting.

Å andra sidan. Lika bräcklig och beroende som Hagar Olsson verkar ha varit som människa, lika stark och suverän framstår hon i sina texter. När jag läser det hon skrivit för så många decennier sedan häpnar jag över hur frisk hennes kritik är. Hur hennes ord verkar på mig. Hur det hon skriver i långa stycken inte verkar ha åldrats – trots att texterna relaterar till sammanhang som sedan länge är upplösta.

Men trots alla sina insatser för en förståelse av kritiken som självständig textform, tycks Olsson själv ha tyngts ned av den gamla rangordningen mellan skönlitteratur och kritik, till den förras fördel. Där ska ha funnits en besvikelse hos henne över att inte kunna ”hitta på”. Men det var som kritiker hon var ämnad, och som hon bör kommas ihåg. Jag kunde ha sagt att den här essän vore ett bidrag till ett sådant minne – om ett sådant påstående inte lät fullt så mycket som något som hörde hemma i ett gravtal. För Hagar Olssons texter är ju inte döda.

I sitt hem, på ett hörnbord, hade Hagar Olsson placerat en figurgrupp av tyskt Meissenporslin. En herdinna med får. Som ett stycke 1700-tal i sitt rum, en artefakt från den tid som skapade den moderna kritiken. Det kunde vara en illustration av henne som kritiker. Hur hon med osviklig känsla för skönhet leder oss läsare, de litet vilsna djuren, till vatten.

____________

Denna text har gjorts möjlig genom stöd ur Västra Götalandsregionens essäfond, som kan ge bidrag till en skribent och/eller tidskrift som är hemmahörande i regionen.

____________

  • Klicka här för att läsa Merete Mazzarella i SvD om ”Kritikern som självständig varelse” apropå A. O. Scotts ”Better living through criticism. How to think about art, pleasure, beauty and truth”

  • Klicka här för att läsa ett inlägg i New York Times om ”Is Book Reviewing a Public Service or an Art?

  • Stina Otterberg

    Universitetslektor i litteraturvetenskap och litteraturkritiker.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Jag minns mig aldrig ha läst en littterär essä som har berört mig så starkt som den här!

      Stina Otterberg skriver med en kunskap, en insikt och en formuleringskonst som har få motsvarigheter i Sverige eller något av de andra länder där jag brukar få näring för själen. Att nittonhundratalets finlandssvenska litteratur hör till kärnan av det som skrivits på svenska i min livstid (för att inte tala om det sena artonhundratalet) har jag nog alltid vetat, och inte bara för att min morfar hette Carpelan.

      Men Otterbergs förklaring (sic) känns ändå som en glad överraskning, och jag tänker läsa den många gånger innan den släpper mig. Min hustru Nancy, som lärde sig svenska vid vuxen ålder, har alltid tyckt bäst om finländarna, fast det kan förstås ha berott på deras frihet från rikssvenskarna. För min del vidhåller jag att de hör till det svenska språkets stora konstnärer.

    Kommentera: