1900-talskulturen synas i sömmarna
Kjartan Fløgstad – Etter i saumane

Varför var den västerländska konsert- och operamusiken den av nazismen favoriserade konstformen? Den norske essäisten och romanförfattaren Kjartan Fløgstad tolkar saken på ett ikonografiskt sätt. Dirigenten är ledaren i aktion, orkestern/musikerna är hirden/partiet och partituret är partiprogrammet!
Gyldendal_Fløgstad_Saumane_v1
I flera av betraktelserna som ingår i hans nya bok utvecklar Fløgstad tesen att den högt utvecklade kulturen i det borgerliga samhället passade som hand i handske till det mest barbariska företag som historien känner: den nationalsocialistiska folkutrotningspolitiken. Finesserna fick dölja det kriminella förehavandet. Hitler & Co hade ingenting till övers för dragspel och knätofs, argumenterar han. Führern dekreterade att Hochdeutsch skulle talas i Tredje riket; för dialekter hyste han bara förakt.

Fløgstad själv skriver på dialekt, en glatt outrerad nynorsk som tycks få sin form under själva skrivprocessen. Han är underfundig, associationsrik, underkänner relevansen av nivåskillnader i de konstnärliga uttryckssätten. Hans idoler heter Woody Guthrie och Bob Dylan; han gillar James Joyce därför att Joyce gillade fotboll, han högaktar Wittgenstein för att Wittgenstein finner ett större filosofiskt djup i amerikanska dussindeckare än i vetenskapliga facktidskrifter. Masskulturen har ingen fiende i honom, den forne industriarbetaren.

Men detta är heller inte populism! Kjartan Fløgstad (f. 1944) har själv ansetts vara en avantgardistisk diktare, med hemvist på den politiska vänsterkanten. Hans romankonst är experimentell, släktskapen med den magiska realismen går inte att ta miste på. Samtidigt är han lyhört chockerad inför iakttagelsen att många av den kulturella modernismens företrädare har haft en stark dragning åt totalitärt tänkande. Nazisterna dömde inte ut abstrakt eller expressionistisk konst – entartet var inte en estetisk utan en politisk kategori.

Den här insikten är ingalunda dagsfärsk. Den mångspråkige Fløgstad hämtar sina belägg huvudsakligen från den anglosaxiska sekundärlitteraturen, men man tycker att han kunde ha kostat på sig en referens till litteraturvetaren Peter Lutherssons bok om det svenska modernistiska avantgardet, som kom för drygt tio år sedan och som blev rätt uppmärksammad också i Norge. Fløgstads och Lutherssons konklusioner blir likartade. Och när han synar dem i sömmarna, kommer sådana legendariska litterära gestalter som Gertrude Stein och Virginia Woolf tämligen illa ut. Deras elitistiska etos gjorde dem politiskt skumögda.

En intressant tanketråd hos Fløgstad rör modernismens sociala väsenskärna. Han betraktar modernismen huvudsakligen som en europeisk företeelse. Då befolkningarna i Europas länder tillvinner sig bildning och kunskap, när de i allt högre grad kan tillgodogöra sig kulturarvet och behärskar skriftspråket, tvingas den intellektuella klassen till en undanmanöver för att kunna behålla sitt övertag. Den skapar ett eget formspråk, en tonalitet, ett samtalsklimat (diskurs) som inte är tillgängliga för andra än de invigda. Rågången till pöbeln dikterar genreutvecklingen.

Avantgardet tas i bruk också under kalla krigets systemkonflikt, menar Fløgstad. Framförallt de amerikanska underrättelseorganen finansierar spridningen av diverse finkulturella yttringar. En översättning av T. S. Eliots banbrytande diktsamling The Waste Land till ryska ville de använda för att slå in en kil i huvudmotståndarens litterära miljöer. Och Eliot är naturligtvis en av de många bildningsborgare vilkas förakt för massan och för den demokratiska samhällsuppfattningen var notoriskt.

Kjartan Fløgstad är en polemiker av rang – utomordentligt väl orienterad i 1900-talshistorien, med en särskilt skarp blick på alla dem som kom undan sin medverkan i nazisternas brottsliga politik och fann sig lönande platser i efterkrigstidens europeiska (och även vissa utomeuropeiska) samhällen.

__________

  • Kjartan Fløgstad om en tidigare bok:

  • Bilden överst kommer från ett omslag till dokumentärfilmen Das Reichsorchester om Berlinsymfonikerna under nazitiden:
  • Dela artikeln:

    Anders Björnsson

    Anders Björnsson

    Historiker och publicist. Utgav under hösten 2013 en svit politiska journaler, Den krypande kontrarevolutionen.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: