THE MONSTER
Madame Nielsen

Danska Madame Nielsen är författare, skådespelare och performancekonstnär, och den senaste transformationen av den ursprungliga och numera offentligt begravda Claus Beck Nielsen. En ”på en gång flippad fiktion och en seriös undersökning av historiens, tidens, sinnenas, livets och dödens möjliga väsen” anser Martin Lagerholm om den senaste boken, The Monster 

 

År 1904 publicerades den blivande Nobelpristagaren Johannes V. Jensens oemotståndliga och elegant ironiska New York-roman Madame D’Ora. Dryga seklet senare intar nu landsmannen (-kvinnan) Madame Nielsen samma metropol med romanen The Monster (Gyldendal), som i likhet med Jensens kan beskrivas som ett på en gång liksom kitschigt och höglitterärt sökande efter livets själva grundämne.

Några uppenbara intertextuella kopplingar mellan romanerna finns förvisso inte, men i övrigt vimlar Nielsens lika märkliga som fascinerande skapelse av litterära, konstnärliga, filosofiska och populärkulturella referenser, om än aldrig som tvångsmässigt beprydda samtidsmarkörer utan som tematiskt väl motiverade inslag i skildringen. Vill man alltså veta på vilket sätt exempelvis skådespelaren Willem Dafoe, filosofen Heidegger och konstnären Andy Warhol hänger ihop, är den här romanen inte bara ett tips, utan rentav en uppmaning.

Omslag till Monster Madame Nielsen Dixikon.se
Klicka på omslaget för ett utdrag ur boken

Danska Madame Nielsen är författare, skådespelare och performancekonstnär, tillika den senaste transformationen av den ursprungliga och numera offentligt begravda Claus Beck Nielsen, och som däremellan, i en pågående lek med identiteter, manifesterat sig som Das Beckwerk , Nielsen, Manden uden navn, Karen Blix-Nielsen och andra skepnader. Men till skillnad från många andra ”happening”-artade självinsceneringar finns hos alla dessa Nielsens både ett allvar och en uppriktighet som bottnar i de olika symbiotiska experimenten, och som är hälsosamt befriade från varje form av ideologiskt förkvävande identitetspolitik.

Nielsen sträcker sig bortom snarare än hitom dagsaktuella påbud. Och Nielsen levererar intressant litteratur med en tvärsgående och visionär innovationslusta som oförtrutet laborerar med olika uttryck kring storheterna Tid-Liv-Transformation-Död.

Att han/hon/hen översatt den märklige schweiziske författaren och i någon mening väl också själsfränden Christian Kracht ter sig fullt logiskt, och hade Nielsen inte redan varit landsman till särlingen Peter Adolphsen hade han väl gått till verket även med dennes vidsträckta litterära universum. Hur som helst är Nielsen numera ett internationellt renommerat namn, vars böcker översätts till de stora västerländska språken – även till svenska – och tokhyllas i publikationer som Die Zeit, New York Times och Libération. Men så är hon tveklöst också en av Europas mest spännande författare avseende förmågan att finna helt nya vägar i den moderna prosans imaginära landskap. The Monster – fjärde romanen i Madame N:s namn – är inget undantag från omdömet, snarare en skärpning av det.

Det handlar här om en ung europeisk man som i december 1993 tar sig till New York för att där söka upp den legendariska (då och än idag faktiskt existerande) experimentella performanceteatern The Wooster Group och dess lika vittomtalade (och i verkligheten ännu verksamma) ledare Elizabeth LeCompte samt hennes dåvarande make och stjärnmedlem, skådespelaren Willem Dafoe, som i romanens nutid nyligen spelat Jesus i Martin Scorseses omtalade film ”Kristi sista frestelse”.

Romanens europeiska huvudfigur har ett par år tidigare av allt att döma medverkat till Sovjetunionens kollaps genom att på en konsert inför en samling allvarsamma och stillatigande ”homo sovieticus” på Ungdomens hus i staden Perm ha uppmanat publiken till att spontant börja dansa, vilket enligt egen utsago ledde till det ”historiens slut” man gärna talade om efter murens fall. Men nu handlar det om att skapa en ny verklighet också i väst. Eftersom han i likhet med Dafoe har ”apaktiga anletsdrag” vill han efterlikna och, ja, ”bli” skådespelaren för att i ”apans och Frälsarens ställe” fylla ut rollen som ”den felande länken mellan avantgardet och massorna, Messias och Hollywood, och få något att hända och sätta historien i en rörelse som skulle förändra allt”.

Den remarkabla romanen är på en gång flippad fiktion och en seriös undersökning av historiens, tidens, sinnenas, livets och dödens möjliga väsen – allt skrivet på ett slags monologprosa på autopilot, i excessiva och drömlika medvetandeströmmar mot en surrealistisk klangbotten. På ”verklighetsplanet” rör det sig om olika slags avläsningar av 90-talets New York och dess själ, eller åtminstone staden som impuls och idé, där NY-ikoner som Lou Reed och Jeff Webster, Laurie Anderson och David Byrne passerar revy, liksom alltså Warhols i sammanhanget kongeniala popkonst, tömd på mening och därmed öppen för allt.

Performing Garage p 33 Wooster Street, New York Dixikon.se
Performing Garage p 33 Wooster Street, New York

Världen som performance, metamorfos och identitetsupplösning når sin kritiska punkt hos två mystiska tvillingdvärgar i vars våning på Manhattan huvudfiguren undergår minutiöst utförda och till synes evigt återkommande scener, rollspel och riter. Inte minst de avsnitten beskriver ett slags andens slagfält och kan möjligen betecknas som en toxisk mix av Alice i Underlandet och Stäppvargen, med sina illusoriska spegelkabinett och förbryllande traktat, ”endast för förryckta” – om man nu i detta ojämförliga fall alls bör ägna sig åt litterära jämförelser.

Nielsens lyrisk-visionära och sprängfärdiga expansionsprosa har emellertid också inslag av såväl fenomenologisk koncentration och lekfullt halsbrytande detaljbeskrivningar. Det senare är följande framställning ett utmärkt exempel på (om fattiga riddare på frukosttallriken):

”Han såg på den ’franska’ toasten, en skiva vitt rostbröd vänt i en välling av ägg och mjölk och stekt i smör i en panna, kvadratisk, uppsvällt sladdrig och blek (den liknade inte en måltid, snarare en influensapatient, en menstruationsbinda kastad över bord från en transatlantisk ångare och sköljd i land på stranden utanför Calais), den absoluta negationen av natten och dess kristalliska och till det yttersta och ned till minsta detalj exekverade medvetenhet om form.”

Vad som här kanske bara låter urspårat, befängt och effektsökande står i själva verket på en stadigare litterär och åskådningsmässig botten, som också förvandlar romanen till ett läsvärt och, ja, oförglömligt stycke prövande ord- och tankekonst om livet som konstruktion eller falsarium kontra autenticitet. I en passage sammanfattar romanen kanske sin egen idé, där huvudfiguren uppfattar de ständigt repeterade och obegripliga ritualerna hos dvärgtvillingarna som en unik möjlighet att

”ge efter och plötsligt utan mål eller bestämmelse, förlöst från sitt ägarskap av tingen och sig själv bara har att ge sig hän åt förfrämligandet, denna nya, glidande, vridande, förlösande eller frisatta form av vara”.

Flummigt hopkok? Ja möjligen, men inom romanens egen logik och egna gränser skapar Nielsen icke desto mindre ett övertygande litterärt alster med framsynt verkan. Är för övrigt inte ovan citerade insikter hos dvärgtvillingarna i slutändan bara en variant på det slags liturgiskt präglade klosterliv som sökande människor dragits till sedan urminnes tider, och som erbjuder den enskilda individen att befriad reducera sig själv till blott närvaro och form?

The Monster utmynnar så i en profetisk vision om den fullständiga transformationen till en helt ny människa i en helt ny värld:

”Du vet inte längre vad du gör, tänker han, du skall bara göra det du inte vet vad det är, gör det så precist som möjligt, tills det tar form och visar sig, så att inte bara du utan hela världen kan se vad det är.”

Ännu ett led i de olika Nielsen-manifestationernas utsuddande av gamla jag och pånyttfödelser av nya.

 

  • Klicka här för att läsa Anders Johansson om den tidigare Claus Beck-Nielsen (1963-2001) 
  • Se en video om begravningen av Claus Beck Nielsen här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!