A Time Far Past (Thời xa vắng) – Le Luu

Romanen var askan efter denna djävulsutdrivning”. Orden kommer från Bao Ninhs roman Krigets sorger (1990) där veteranen Kieu försöker bearbeta sina minnen från kriget. Att huvudpersonen i en av Vietnams stora efterkrigstidsromaner är en veteran som skriver är inte bara ett modernt berättargrepp. Efter freden 1975 grundades författarskolan i Hanoi i syfte att fånga upp litterära talanger ur den förlorade generationen    de som under krigsåren varit soldater istället för universitetsstuderande. Flera av de författare som finns översatta till svenska stred på nordsidan under kriget och kom senare att studera på skolan. Skrivarkonsten som sprungit ur kriget tycks på så vis utgöra en essentiell del av den moderna litterära traditionen och institutionen i landet, möjligtvis också dess frigörelse. 

     Ett mindre känt namn i vår del av världen är den vietnamesiska författaren Le Luu (f.1942) som delar en liknande militär och litterär bana. Hans roman A Time Far Past (Thời xa vắng) blev en stor succé när den kom ut i Vietnam 1986 där den sålde i 80 000 exemplar bara under de första månaderna. Romanen tillhör efterkrigstidens moderna klassiker i landet och sägs ha banat väg för den ström av antiheroisk litteratur som följde under Doi-reformen (bland vilka Bao Ninh, Nguyên Huy Thiêp och Lê Minh Khuês berömda verk räknas). Samtidigt påstås romanen inta en mindre mörk hållning gentemot landets våldsamma historia. De verk som uppmärksammats på senare år har oftast skildrat också segern som något negativt. Freden visar sig vara melankolisk och fylld av förluster. Krigets egentliga syften hamnar i skymundan: så som Vietnams självständighet och drömmen om en jämlik fördelning av landets resurser.

Omslag ”A time far past”. Källa: Amazon.com

     Le Luu började skriva redan när han tjänstgjorde inom armén och kom att färdigställa flera av sina verk under kriget. Hans novell The Tet Holiday of Mo Village (1964) som till en början publicerades i arméns egen kulturtidning gav honom möjlighet att studera på skrivarskola men sammanföll med det Amerikanska kriget vilket gjorde att Le Luu istället skickades till fronten. Samtidigt fortsatte han att skriva. Hans första roman Opening the Forest (1973) lästes på radio för stridstrupper längs Ho Chi Minh-leden (transportsystemet som gick från Nord- till Sydvietnam genom Laos och Kambodja under kriget). Le Luu hade själv stridit och rapporterat vid detta led och nådde stor popularitet med sin roman. Men liksom många av efterkrigstidens berömda verk porträtterar han kriget genom dess påverkan på familjer och individer, på soldaternas känsloliv och oro för sina hembyar som de tvingats överge. Kulmen för denna tematik skulle komma med A Time Far Past och dess fresklika skildring av landsbygden och kollektivets olika perspektiv och livsöden. Romanens klassiska och didaktiska berättarform kan vid en första anblick påminna om franska 1800-tals romaner med sin allvetande berättare, realism och linjära kronologi. Något som skulle kunna förklara varför romanen förbisetts här i väst till skillnad från den mer fragmentariska och introspektiva Krigets sorger som bäst tycks spegla vår modernitet eller uppfattning om krigets förödelse. Å andra sidan öppnar Le Luus många karaktärer och ström av olika perspektiv det vietnamesiska samhällets olika skikt och gestalter på ett sätt som borde vara av intresse just för utomstående. 

    A Time Far Past börjar lika sagoaktigt som titeln antyder, i en by vid namn Ha Vi i norra Vietnam. Området har nyligen befriats från fransmännens ockupation efter slaget vid Bien Dien Phu 1954, vilket innebar slutet på en sekellång kolonialism. Men segeryran lyser med sin frånvaro. Den oväntade intrigen rör istället ett barnäktenskap. Huvudpersonen Sai är tio år gammal och har blivit bortgift mot sin vilja. Hans gamle far är byns lärde konfucian, medan brodern liksom farbrodern är revolutionärer från den hemliga gräsrotsrörelse som bidragit till Vietminhs frihetskamp mot fransmännen. En kamp som snart visar sig ha kantats av bestående umbäranden. Sais bror som suttit fängslad har befriats med hjälp av de byinvånare som varit allierade med fransmännen. Händelsen antyds ligga bakom orsaken till barnäktenskapet; antingen i form av en sonad tacksamhetsskuld gentemot brudens far som möjliggjorde frigivningen, eller som ett försök att hålla bygden samman inför de politiska motstridigheterna som hotar den. Men Sai kommer inte tillrätta med sitt öde. Som barn försöker han rymma hemifrån. Senare blir han ivägskickad som ung man till armén för att rentvå sitt rykte om äktenskapsbrott. När han tids nog inser att det påtvingade äktenskapet aldrig vare sig kommer att skänka honom någon glädje eller upplösas tar han värvning vid fronten. Vid krigets slut 1975 är han 30 år gammal och har tillbringat 17 år i armén (inklusive 11 år vid frontlinjen). Trots sin lojalitet mot land, familj och parti, har det främsta motivet till hans stridslystnad varit att undkomma sitt eget öde. 

     Det är denna intrig som utgör romanens kärna. Vilka uppoffringar kan förväntas av individen? Vad är denne kapabel till att fatta för beslut inom ramen för en större tradition och moral? Hur kan både individens egna och sociala behov tillfredsställas? 

    Under berättelsens gång visar skildringen av både arbetarpartiet och arméns brödraskap på en viktig gemenskap för Sai. Inte minst gällande hembygdens gamla vana att hellre tjäna sitt levebröd som uthyrd arbetskraft än genom att bruka den egna jorden (för att undgå risken för missväxt och flodöversvämningar). Ett förödmjukande beroendeförhållande som förvärras när svälten väl slår till. För att ställa om bygdens mentalitet och möjligheter till självförsörjning krävs politiska strategier. Här skildras och belyses de praktiska framgångarna i ett sådant kooperativt projekt. En metafor som skulle kunna tillämpas för Sais egen efterlängtade frigörelse och självständighet. Den som hela tiden finns inom räckhåll genom den egna hembygden men visar sig gå förlorat i ett större system. Var Sai än hamnar hyllas han nämligen för sina insatser samtidigt som han av sina överordnade och kollegor hålls i schack med löften om högre befattningar och livslånga partipolitiska band. Detta utpressningsdrama utspelar sig intressant nog främst kring Sais kärlekslösa äktenskap och visar på den höga moral som en revolutionens man måste leva upp till för att kunna representera partiet utåt. 

     Välviljan och den goda moralen som präglar alla karaktärer påminner på samma sätt om en saga. Sai har inga fiender, han är högt aktad och älskad av alla. Tillsammans med sin familj utgör han det starka fundament som beskrivs vara ”the mass base of the revolution”. Det är inte några onda avsikter som utarmar hans själsliv utan tanken på ”allas bästa”. Men under sagoskimmret är tragedin tortyrlik. De goda vägvisarna är bundna till det byråkratiska systemets större konstellationer som trots allt inte kan stå emot rykten om vanära och dekadens. Det revolutionära samhället visar sig vara tillbakahållet av traditionella värderingar som de unga i samhället måste rätta sig efter. För sin förbjudna kärlek till en flicka från grannbyn anklagas Sai inom armén för att lida av en ideologisk sjukdom, vara en ”petit-bourgeois” och feodalist. Något som leder till att Sai måste bevisa sin oskuld ännu starkare. I revolutionens tjänst beordras han att uppskatta sin fru mer, göra henne havande och vara en sann familjefader. Denna intima och enkla uppmaning framträder som gastkramande i sammanhanget, inte minst genom de olika uttryck den intar: ”…the section worried because they loved him”. Alltmedan Sais gamla mamma är överlycklig över arméns inflytande på hennes son: ”only the superiors could have scared Sai.” Den allvetande berättarrösten transparens och saklighet är i glidning genom de olika perspektiv som den rymmer och vecklar ut nya ingångar till dramat.   

    Trots den militära inramningen är kriget flyktigt i romanen. Av den drygt trehundrasidiga romanen utgörs det bara av ett par sidor. Och det finns vare sig något skrivande alter ego till författaren eller några återkommande tillbakablickar till traumatiska krigsminnen. Istället är kriget närvarande genom språkliga uttryck och metaforer i vardagen. Ord som ”bakhåll” och ”stå vakt” används om dagliga sammanträffanden och möten på gatan med vänner. Också avgörande livsögonblick som när Sai slutligen tillåts skilja sig beskrivs som en händelse i klass med ”Augusti-revolutionen” (då Ho Chi Minh kom till makten). När Sai väntar sitt första barn med sin nya kärlek är spänningen han känner densamma som vid stridssignaler. När paret grälar och inte lyckas försonas, blåses nytt liv i ”kalla kriget”.

     Även berättelsens komposition följer en liknande dramaturgi. Nord- och Sydvietnams förening efter kriget 1975 sammanfaller ironiskt nog med Sais egen efterlängtade skilsmässa. Det är också hädanefter som romanen lämnar starkast avtryck. För första gången i sitt liv står Sai på egna ben. Också narrativt. Parlivets intensiva och anonyma tillvaro i Hanoi tycks bli en egen berättelse, avskalad från den kollektiva tillströmningen av röster från partiet och arméns moraliska instanser, liksom från familjemedlemmarnas vakande öga och rykten som florerar genom landsbygden. Men Sai är så förälskad och dedikerad sin nya hustru att han på något vis återigen hamnar i underläge. I sin iver att vara henne till lags kommer han allt längre bort från familj och vänner. Hans stumhet och ömhetsbetygelser mynnar ut i ett Sisyfos-arbete där han martyrlikt accepterar de mest förödmjukande situationerna i kärleksrelationen. Dessa scener när Sai trampar runt på sin cykel i jakt på mat och vatten som en härjad familjefar, plågad av stress, sömnbrist och skulder i efterkrigstidens Hanoi är lika spektakulära som spöklika i sin gränslöshet. En vardagens inferno som slutligen får Sai att längta tillbaka till kriget. 

     Gränserna och metaforerna förblir upplösta. Samhällets inre motsättningar det sanna dramat. Kampen om den egna självständigheten tycks utspela sig mellan både man och kvinna, stad och landsbygd, modernitet och tradition, verklighet och patriotism. Utifrån romanens logik bestraffas Sai för sin modfälldhet genom en ständig sorg och vilsenhet genom livet. Det är den ouppnåeliga kärleksdrömmen från ungdomen som leder honom, inte någon slutlig mognad som vuxen. Och klyftan mellan offentliga ideal och människans livsvillkor gör det lättare att gå ut i krig än att tala sitt hjärtas röst. 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).