Vad är kärleken för någonting? Det är frågan bakom romanen Sozusagen Paris, det senaste skönlitterära verket av Navid Kermani, ständigt aktuell som debattör, forskare, reportageförfattare eller just nu som romanförfattare. Förra året belönades han med Tysk bokhandels fredspris, och på senare tid har han även förts fram som en tänkbar kandidat till det tyska presidentämbetet, även om väl just den posten knappast kommer att bli hans.
Som romanförfattare är han dock etablerad och respekterad, inte minst sedan romanen Grosse Liebe från 2014, där berättaren med stillsam ironi försöker återskapa det snart trettio år gamla bitterljuva minnet av en kort men himlastormande gymnasieromans med skolans skönhet. I sin nya roman återvänder Kermani till samma historia genom ett metagrepp som ger texten både en smak av självbiografi, vars äkthet vi omöjligen kan verifiera, och en ram som i stället för att berika texten tyvärr snarast blir ett hinder för möjligheten att utveckla en potentiellt intressant romangestalt.
I en intervju i Deutschlandradio Kultur har Kermani berättat att han själv inte förstår kärleken. Den är en gåta som han inte kan lösa och just därför lockas han att ständigt behandla den, gärna i skönlitterär form. Detta faktum har också gjort den till ämnet för hans senaste roman, vars berättarjag är författaren till en bok som starkt påminner om just Grosse Liebe. Denna tematiska och berättartekniska koppling till den verkliga romanen etableras i inledningen till Sozusagen Paris som skildrar en kväll under en uppläsningsturné, då författaren vid signeringstillfället plötsligt befinner sig öga mot öga med skolans skönhet, trettio år äldre men fortfarande med samma tydliga attraktionskraft på honom som förr. Och hon har till och med ett namn: Jutta.
För berättarjaget blir mötet den stora chansen att få svar både på gamla frågor och på de nya som snart hopar sig. Men det är inte helt lätt att som uppburen författare dra sig ur kulturvärldens förpliktelser, så lösningen blir att bjuda med Jutta till den efterföljande middagen med företrädare för det lokala kulturlivet, och när den väl avklarats ta en sen kvällspromenad som slutar hemma i hennes villa. Middagskonversationen används skickligt till att måla upp en intressant bakgrund, som låter embryot till en intensiv och intressant kvinnlig romangestalt ta form. Det visar sig att Jutta är borgmästare i staden där uppläsningen hållits och en stark personlighet som väl hemma i villan, där hennes make läkaren sitter och surar på övervåningen, gärna tar sig en joint till vinfikan och talar länge och ingående om livet, politiken och sitt stora tantraintresse under ett samtal som pågår till de tidiga morgontimmarna.
Här finns alltså fröet till något litterärt större, men det blir ett tillfälle som inte tas tillvara på grund av att Jutta i stort sett uteslutande ses genom berättarjagets ögon och återberättas med hans ord, som dessutom ideligen riktas till läsaren i ett tilltal som påminner om många sjuttonhundra- och artonhundratalsromaner. Kermani har själv sagt att han gärna vill utnyttja den traditionens möjligheter, men vid läsningen av Sozusagen Paris upplever man snart att det finns bättre sätt att arbeta med den estetiska potentialen.
Visserligen kan romanexperiment vara intressanta, men i det här fallet hade en tankerunda till inte skadat. Saken blir heller inte bättre av att det inte bara är läsaren som tilltalas, utan också en fiktiv lektör som får komma med anteciperade kritiska invändningar mot den roman (Sozusagen Paris) som berättarjaget inser att samtalet måste utmynna i. Det är dock ett grepp som snarast ger intryck av att berättarjaget (eller Kermani) inte riktigt vill stå för sin egen text. Det är också en teknik som tar udden av den dramaturgiska effekt som hade kunnat åstadkommas, om berättelsen inte kapslats in i en så trång ram. Och det är synd. Frågeställningarna är många och intressanta. Juttas äktenskap är inte så lyckligt som det först kan verka – särskilt att döma av bostadens tjusiga yttre – men heller inte så dåligt att det ännu spruckit. Kanske ändå en träffsäker bild av kärlekens vardag, som under samtalets gång beskrivs i relief mot frågor om arbetsliv och privatliv, politiska, filosofiska och sociala problem.
För att skapa en bakgrund till detta tryfferas texten av berättarjagets hänvisningar till framför allt den franska litteraturen, där den franska 1800-talsromanens dröm om livet i Paris för övrigt inspirerat till titeln Sozusagen Paris. Proust och Maupassant citeras för att skapa en grund för resonemangen om kärlekens väsen och läkarhustrun Juttas situation, medan berättarjagets speglas i Madame Bovary. Att utgå från annan litteratur, som är en stor men ofta osynlig del av skrivandet, är visserligen ingen dum tanke. Men här blir boken istället mer av katalog än roman, mer föreläsning än drama, och därmed en försutten chans till levande litteratur.
Inte heller den här gången kunde kärlekens gåta lösas, och det är väl helt i sin ordning. Kanske blir Sozusagen Paris också bara en parentes i Kermanis författarskap, en exkurs som leder honom tillbaka till berättarglädjen och tonen i Grosse Liebe.