”En lustfylld läsning” anser Anders Björnsson om Keith Thomas bok om Manners and Civilization i det tidigmoderna England.
I mitten av 1980-talet fick jag för mig att träffa den tyske sociologen och samhällstänkaren Norbert Elias (1897–1990) för en radiointervju. Han hade redan 1939 utkommit med två rejäla bokband om vad han kallade civilisationsprocessen, kort sagt den som har gjort att vi människor har blivit snällare och artigare mot varandra, att vi internaliserar och håller inne med våra affekter och inte spelar ut våra aggressioner ständigt och jämt. Elias arbete låg länge i träde. När det upptäcktes efter tre decennier, blev han en celebritet. De svenska utgåvorna kom 1989 respektive 1991.
Doktor Elias var noga med protokollet. Han skrev från Amsterdam där han då bodde och sedermera dog – detta var före eposten – och undrade om jag kunde besöka honom klockan kvart i tio på kvällen; jag antog att han dagen lång var fullt upptagen med arbete. Och han frågade om jag ville serveras rött vin eller vitt vin ”eller möjligen ett glas konjak” när vi sågs. Det var bäst att reda ut detta i förväg, så att man snabbt kunde komma till saken. Elias hade noga studerat allt vad etikettböcker heter.
Jag erinrade mig denna episod när jag började läsa den brittiske historikern Keith Thomas arbete In Pursuit of Civility. Också Thomas (f. 1933) mötte Elias, berättar han i bokens förord. Och ”jag blir fortfarande generad”, skriver han, ”när jag tänker på hur jag enda gången jag träffade denne världsauktoritet på bordssedernas historia lyckades spilla ut ett glas vatten på bordet där vi satt och åt lunch”.
Det verkar nu inte ha fått några allvarligare konsekvenser. I alla fall är Keith Thomas uppskattning av Elias försedd med åtskilliga reservationer. Europeisk medeltid var inte alls så ohyfsad, våldsam, människorna inte så snarstuckna och hederskulturen inte så utbredd som Elias velat göra gällande. Och när engelsmännen, som boken handlar om, träder in i den tidigmoderna epoken omkring år 1500 anstränger de sig över hövan för att avskilja sig från vilda folk och stammar och från seder och bruk som de ser som barbariska.
Det gällde att föra sig anständigt och hedervärt, förfina sitt språk, överhuvudtaget lägga sig till med sociala koder som avgränsade nedåt men också åt sidan. Hos engelsmännen, menar Thomas, skapade detta en föreställning om överlägsenhet, som formade deras relationer inte bara till irländare, skottar och walesare – Thomas själv är en – utan också till befolkningar som de erövrade genom internationell handel och kolonialism. Här var det knappast fråga om snällhet och artighet. Detta blev en grundval för rasism och i slutändan för slaveri. Alla kunde omöjligen göra anspråk på Civilty.
Keith Thomas bok är proppfullt rik på iakttagelser och referenser. Han hämtar dem ofta från skönlitteraturen och den religiösa litteraturen. Så gott som varje mening, varje påstående beläggs med en källhänvisning. Så är det för övrigt också i hans tidigare arbeten, exempelvis genombrottsverket Religion and the Decline of Magic (1971) och Man and the Natural World (1983, på svenska 1988.) Texten kan ibland se ut som ett pussel som efter många och långa mödor äntligen har gått ut och lagts färdigt. Och Thomas gillar att tala genom andra, genom kören av de många förutlevande; det är sällan hans egen röst man hör, utan han håller sig diskret i bakgrunden, möjligen viskande, aldrig skroderande. Han är ingen tesdrivande forskare, han rullar snarare ut ett historiskt landskap, som ibland kan vara prydligt, ibland anskrämligt.
I slutet av den period han undersöker kom det också till protester mot överförfining inom eliterna, mot en servilitet som lärts in under resor på den europeiska kontinenten. Många engelsmän kunde uppfatta dessa stela och ritualiserade maner som stridande mot den ”naturliga” nationella andan. Folk slutade att lyfta på hatten och buga, slutade att använda ”min herre” och ”ers nåd” vid tilltal, tog grova ord och svordomar i sin mun. Andra klädde sig medvetet illa, lät bli att sköta sin hygien, tyckte om att stinka. Enkelhet blev för dessa individer dygden framför andra. Man erkände inte hierarkier. Gick deras Civilty framåt eller tillbaka eller förlorad då?
Författaren ger oss inga svar. Han ger oss ett myller av infallsvinklar. Det gör att hans bok kommer att vara användbar och även lustfylld läsning också i en framtid när man ställer andra frågor till det förflutna än vad vår tids barn gör.
