De senaste åren har den tyskspråkiga litteraturen berikats med många nya röster och tonfall – det är andra och tredje generationens immigranter som berättar om sina erfarenheter. Denna postmigrantiska litteratur beskriver hur det är att leva i två kulturer och det som beskrivs i dessa pjäser och romaner skiljer sig från den gängse invandrarklichén, som annars mest handlar om hedersmord och språksvårigheter. Framför allt är det inte litteratur som snällt väntar i farstun på att få komma in. Det är dessa författare som får de stora litterära priserna – och väldigt många läsare. För nu är det barnen till de tidigare gästarbetarna som tillhör den litterära eliten.
Författaren och dramatikern Feridun Zaimoglu, författarna Dimitré Dinev, Alina Bronsky, Zsuzsa Bánk, Terézia Mora, Sibylle Lewitscharoff och Melinda Nadj Abonji är bara några. Listan kunde göras mycket längre. Oftast är det bra berättade historier mer än litterära experiment.
När andra länder bjuder in eller skriver om tysk litteratur, får författare med utländsk bakgrund allt som oftast stanna hemma – även om det är de som är en av de stora litterära trenderna i de tyskspråkiga länderna. Det är mycket märkligt att dessa författare ännu reduceras till ett kulturellt utanförskap, när det är ämnen och situationer som alla europeiska länder har på sin agenda. Det homogena kulturella landskapet och litteraturen finns inte längre, ändå räknas de ännu inte av andra länder som ”tyska författarskap”.
Men några av dem kom ändå till årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Melinda Nadj Abonji vann fjolårets Deutscher Literaturpreis. Hon är av ungersk härkomst, född i Serbien 1968, uppväxt i Schweiz, har ett österrikiskt förlag och fick Tysklands största litterära pris för romanen ”Tauben fliegen auf” (När duvor flyger, Norstedts), en bok om immigration och integration och om ett samtida Europa i förändring.
Den självbiografiska romanen inleds med att en ungersk familj, nu bosatt i Schweiz, åker tillbaka till Vojvodina i Serbien på semester. Berättaren är dottern Ildiko, till en början en liten, nyfiken flicka, så småningom en ung kvinna, som iakttar världen med skepsis. Det som till en början verkar som en Balkan-komedi förändras när Jugoslavienkriget kastar sin skugga över Europa. Det är en roman om integration och immigration, och om ett Europa i uppbrott (klicka här för att läsa mer i en tidigare anmälan av boken här på Dixikon)
Om arbetarnas klassresa var central i 1900-talets litteratur, är den postmigrantiska klassresan typisk för vår tid. Men att skriva på tyska och ha ett annat modersmål är inget nytt fenomen i tyskspråkig litteratur: Franz Kafka bodde i Prag, Herta Müller i Rumänien, Elias Canetti föddes i Bulgarien och Paul Celan var rumän. Alla skrev på tyska. Det språkliga hemmet stämmer inte alltid överens med den geografiska härkomsten.
Det är utanförskapet som också är den gemensamma nämnaren för många andra författare som besökte höstens mässa. Ofta förknippas det tyska med gamla Västtyskland. Men tysk litteratur är lika mycket schweizisk, österrikisk och från gamla Östtyskland. Nationella gränser är inte så viktiga.
Flera av de mest hyllade tyskspråkiga författarna kommer från före detta DDR. Ibland är postmigrantiska berättelser nästan lättare att förstå än berättelser från det östra Tyskland. Clemens Meyer växte upp i Leipzig och levde ett hårt liv, vilket förde med sig en tid på ungdomsarresten Zeithain innan han studerade vid Deutsches Literaturinstitut Leipzig (vilket anses vara en av landets viktigaste utbildningar för litterär gestaltning).
Debuten ”Als wir träumten” (Då vi drömde) 2006 fick stor uppmärksamhet och påminner om Irvine Welshs roman ”Trainspotting”. Det är en hård, manlig värld utan illusioner. 2008 fick hans noveller i ”Die Nacht, die Lichter” (Natten, ljusen) Leipziger Buchpreis och förra året kom ”Gewalten. Ein Tagebuch” (på svenska Våld. En dagbok).
I DDR fanns det tid att iaktta, vänta och de som arbetade hade tid att skriva ut de mest absurda anmälningsformulär på skrivmaskin, med pekfingrarna och utan tipp-ex. Om och om igen. Uwe Tellkamp beskriver människor i Dresdens bättre kvarter som drömmer om en svunnen kultur och lever i ett finkulturellt elfenbenstorn, där litteratur och klassisk musik håller ihop världen. På operan säger någon: ”Hela operan är en dröm: det meningslösa, överflödiga i gestaltad form. Kostar hundra miljoner – bara för såpbubblor…” Huvudpersonens far svarar ”Men det är vackra såpbubblor”.
Det är en bra symbol för den lilla frihet i en totalitära staten, ömtålig som en såpbubbla. Strävan efter det goda, sköna och vackra blir en tyst protest och överlevnadstaktik medan tiden långsamt tickar.
Uppvuxen i Östberlin och styvdotter till legenden Wolf Biermann, ger hon i biografin en annan bild av åren i DDR. Stasi fanns, gråheten med, men också ett helt vanligt liv med ungdomsdrömmar. Det är intressant att läsa om ett liv som inte gör systemet till huvudperson. Huvudpersonerna är människor, drömmar, misslyckanden och framför allt hur Katharina Hagen hittar till Gud.
Jag har följt henne genom åren, från att ha avgudat henne till att skratta åt hennes new age-uttalanden, hennes kosmiska förklaringar och sympatisera med hennes jordnära betraktelser. För mitt i allt esoteriskt stod hon med fötterna på jorden: hennes son Otis är döpt efter rulltrapps-och hisstillverkaren – i ren tacksamhet för att ha underlättat livet under Hagens graviditet. Hennes självbiografi är ett stycke tysk historia – och om att våga leva och åldras som man själv vill.
I sin mångfald har tysk litteratur på 2010-talet något gemensamt: det är en spännande, intressant och lustfylld litteratur.
Alla dessa olika utanförskap får oss läsare att känna oss mindre – ja just utanför.
Margareta Flygt
 
– Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Arbetaren
– Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om Tellkamps Der Turm – Tornet