”Jag skulle ha varit tokig i dig om jag inte redan var det i en annan”, skriver George Sand till konstnären Eugène Delacroix. Hela deras brevväxling finns nu samlad i en ny fransk bok, George Sand Eugène Delacroix: Je serais folle de vous si je ne l’étais d’un autre. Correspondence, som här presenteras av Lena Kåreland.
De träffades första gången i november 1834, George Sand och Eugène Delacroix. Då var Sand redan en omtalad, lätt skandalomsusad författare. Hennes roman Indiana (1832) med sin starka kritik av kvinnans ställning och äktenskapet hade fått debattens vågor att svalla. På det privata planet var hon nu på väg att bryta upp från den uppslitande kärleksrelationen med poeten Alfred de Musset efter parets stormiga tid i Venedig. Samtidigt medverkade hon sedan 1833 i Révue des Deux Mondes och dess redaktör François Buloz ville att konstnären i ropet Eugène Delacroix skulle måla ett porträtt av hans kvinnliga medarbetare.
Så skedde också, och Delacroix’ tavla visar något så ovanligt som en kortklippt George Sand. Hon hade i förtvivlan låtit sitt långa vackra hår falla för saxen när Musset meddelat henne att deras förhållande var slut. Delacroix har i Sands anletsdrag lyckats fånga den djupa sorg som tyngde henne i samband med brytningen med Musset. År 1838 utförde Delacroix ännu ett porträtt av George Sand, det berömda dubbelporträttet där hon avbildas tillsammans med Frédéric Chopin som hon nyss träffat och förälskat sig i.
Delacroix, som var sex år äldre än George Sand, var en av det franska 1800-talets främsta konstnärer. Den första målning som han ställde ut 1822 på Parissalongen var Dante och Vergilius i underjorden, ett motiv hämtat från Dantes Den gudomliga komedin. Den väckte stark kritik bland de etablerade konstnärerna medan den unga generationen lät sig hänföras och såg Delacroix som en förnyare. Han kom också att bli den som banade väg för romantiken inom konsten och blev omtalad för målningar som Sardanapals död och Friheten på barrikaderna. För Delacroix kom färgerna och det känslomässiga uttrycket i första rummet och han bröt därmed mot tidens dominerande konstinriktning, den nyantika klassicistiska stilen, som företräddes av bland andra Jacques-Louis David och Jean-Auguste Ingres.
Under år 1834 då det första porträttet av Sand kom till utväxlades några kortare brev av formell art mellan Sand och Delacroix. Dem kan man nu läsa i ett arbete på närmare 400 sidor med titeln George Sand Eugène Delacroix: Je serais folle de vous si je ne l’étais d’un autre. Correspondence (2021). Denna brevvolym är försedd med förord och noter av Sand-forskaren Danielle Bahiaoui, även aktiv i det franska George Sand-sällskapet. Tidigare har hon även gett ut Sands brevväxling med Gustave Flaubert. I den nu aktuella brevvolymen ingår också ett utdrag ur Sands självbiografi Histoire de ma vie där hon ger en presentation av Delacroix både som konstnär och människa. Vi kan dessutom ta del av en artikel av Delacroix, ägnad Michelangelo och publicerad 1830 i Revue de Paris. Delacroix var vid sidan av sitt måleri aktiv som konstkritiker i olika tidskrifter. Han förde också regelbundet dagbok och hans dagboksanteckningar har också publicerats. Likaså var han en flitig brevskrivare, vilket korrespondensen med George Sand är ett exempel på.
Till en början är tonen i de brev som utväxlas mellan Sand och Delacroix reserverad och artig. Men från och med 1838 smyger det in en mer familjär ton i brevväxlingen. Sand kallar Delacroix ”cher vieux” och han använder uttryck som ”chère femme” och ”chère bonne”. För Sand blir Delacroix snart en förtrogen för vilken hon berättar om sina familjeangelägenheter, både glädjeämnen och sorger. Hennes son Maurice som var konstintresserad fick under en tid gå som elev hos Delacroix. Genom detta arrangemang knöts banden starkare mellan Sand och Delacroix. Emellanåt kan rentav en lätt ton av förälskelse anas i Georges brev, och ibland avslutar hon sina brev med en rad runda ringar, symboler för kyssar. En gång utbrister hon: ”Jag skulle ha varit tokig i dig om jag inte redan var det i en annan”. Och denne andre var ingen mindre än Frédéric Chopin som Sand hade träffat i slutet av 1930-talet. Chopin var för övrigt nära vän till Delacroix som var full av beundran för den polske kompositören.
När Sands brytning med Chopin skedde i slutet av 1840-talet var George Sand mycket öppenhjärtig om det i sina brev till Delacroix. Han försöker vara stöttande och förstående, men man kan mellan raderna ana att han inte fullt ut stod på Sands sida i den inflammerade konflikten mellan det berömda paret. Snarare höll han på Chopin, och brevväxlingen blir betydligt glesare när förhållandet mellan Sand och Chopin var ett avslutat kapitel.
Revolutionen 1848, då Sand en period var mycket aktiv i den nya provisoriska regeringen, bidrog inte till att föra vännerna närmare varandra. Delacroix som hade uppskattat den störtade kungen Louis Philippe och i honom sett en stor mecenat var ingen vän av revolutionen. Han uppskattade inte heller Sands socialistiska åsikter. Men trots dessa meningsskiljaktigheter behöll Delacroix och Sand kontakten till Delacroixs död i augusti 1863. Det sista brevet till Sand skriver han knappt en månad innan han dör. Då är han trött och svag och berättar att han på två månader inte lämnat sitt rum.
Även på andra områden än det politiska hade Delacroix och Sand olika uppfattningar, bland annat när det gällde trosfrågor. Delacroix trodde blint på arvsynden, vilket han deklarerar i ett av sina brev. Sand däremot menade i likhet med filosofen Jean Jacques Rousseau att människan föds god. Till sin personliga läggning var de likaså olika. Hos Sand fanns en optimism och en tro på framtiden som aldrig förnekade sig. Delacroix däremot var ofta melankolisk, drabbades inte sällan av tidens utbredda sjuka, spleen, och såg mörkt på tillvaron. Till och från hade han olika hälsoproblem och led bland annat svårt av migrän. Sand tog sin väns bekymmer på djupaste allvar, sökte på olika sätt muntra upp honom och gav honom föreslag på lämpliga läkare.
På en punkt var de emellertid lika. Båda var i hög grad hängivna sitt arbete. Skrivandet respektive målandet kom i första rummet, och för båda fungerade arbetet även som en flykt undan sorger och bekymmer. De tycks också ömsesidigt ha uppskattat varandras verk. Sand var full av beundran inför Delacroix’ målning Medea (1838) som hon karakteriserar som magnifik.
Delacroix uttalade sig entusiastiskt om Sands Consuelo, en konstnärsroman om en kringvandrande sångerska, vars första del utkom 1843. Han ger henne också en eloge för hennes mästerliga sätt att behandla det franska språket. Men kanske var det så, menar Danielle Bahiaoui, att Delacroix valde att särskilt uppehålla sig vid språket för att på så sätt inte behöva gå närmare in på texternas innehåll. Han delade till exempel inte George Sands kommunistiska idéer som hon för fram även i sina folklivsskildringar, till exempel i La Mare au Diable (1846).
George Sand förde gärna jämlikhetens talan i linje med sin socialistiska hållning. Samtidigt karakteriserade hon sig själv och Delacroix som konstnärssjälar. Till skillnad från borgarna har de oändliga möjligheter att njuta av det översinnliga, framhåller hon: ”vi kan skratta åt kälkborgarnas verklighet, åt deras ekipage, deras salonger och deras titlar”. Sand hyllar den frie konstnären och uppmanar Delacroix att liksom hon förbli bohem. Men hon får inte riktigt med sig Delacroix när hon sjunger det fria artistlivets lov. Han anser att poesin kan njutas bekvämare i en kaross än i gatsmutsen och att det är lättare att älska i ett palats än i en vindskupa.
De båda vännerna umgicks inte bara per brev. De träffades emellanåt både i Paris och i Sands hem i Nohant, en herrgård söder om Loire-dalen. Ofta erbjuder Sand Delacroix biljetter till konserter eller teaterföreställningar i Paris. I breven diskuterar de också sin läsning. De är båda stora beundrare av Shakespeare. Samtidens litteratur var inte lika uppskattad, och Sand som fördjupat sig i några av sina kollegers romaner förfasar sig över den råhet i kombination med uppblåsta passioner och högtravande känslosamhet som hon finner i verk av bland andra Alexandre Dumas och Eugène Sue.
Det blev endast ett fåtal gånger som Delacroix hälsade på Sand i hennes hem i Nohant, trots att hon enträget i brev efter brev hälsade honom välkommen. Första besöket ägde rum sommaren 1842 och Delacroix stannade då nästan hela juli månad hos Sand och hennes familj. Under vistelsen i Nohant arbetade han på målningen L´Education de la Vierge som han gav till George Sand. Hon läste högt medan Delacroix var sysselsatt med penslarna och dottern Solange och familjens jungfru stod modell. Sands son Maurice gjorde en kopia av tavlan till kyrkan i Nohant, där den han alltjämt hänger. Efter Delacroix’ död, när George Sand tyngdes av ekonomiska problem, sålde hon tavlan.
Det tycks ha varit en lycklig tid som Delacroix tillbringade i Nohant. I ett brev till en av sina vänner beskriver han hur de angenäma sommardagarna kunde förflyta:
”När man inte är samlad till middag eller lunch, spelar biljard eller promenerar är man i sitt rum och läser eller sträcker ut sig på sin säng. Emellanåt händer det att man genom det öppna fönstret mot trädgården får höra ljudet av Chopins musik / . . . / som blandar sig med näktergalens sång och rosornas doft.”
Brevväxlingen mellan George Sand och Eugène Delacroix ger en intressant inblick i två av det franska 1800-talets mest emblematiska gestalter. Trots många olikheter var samhörigheten dem emellan stor. Framförallt förenades de i en gemensam kärlek till konsten och arbetet.
- Klicka här för att läsa om Kläder och mode hos George Sand
- Klicka här för att läsa om Delacroix både som konstnär och skribent
- Klicka här för att läsa om en roman om George Sands dotter Solange
- Se en video om Delacroix: