J M G Le Clézios nya bok Tempête (Storm) består av två novellor, alltså berättelser som i omfång befinner sig någonstans mellan novellen och romanen. I båda historierna figurerar unga och utsatta flickor, men miljö och tonläge skiljer sig åt. June i den första, som heter just ”Tempête”, är 13 år och bor med sin mamma, en före detta fiskarkvinna, och hennes obehaglige man, på ön Udo i Japanska havet. Hennes biologiska pappa tycks ha varit en svart amerikansk soldat, hon har aldrig träffat honom, vet inte ens var han lever, om han lever.
Istället blir Philip Kyo, en 58 år gammal före detta journalist som återvänder till ön där han för trettio år sedan bodde med en kvinna som tog livet av sig, under en kort period en sorts fadersgestalt för Rachel. Kyo bär också på en skuld han försöker komma till tals med: som reporter under Vietnamkriget blev han vittne till en gruppvåldtäkt utan att ingripa. För detta avtjänade han visserligen ett fängelsestraff, men episoden lämnar honom ingen ro. Över huvud taget är Kyo en typisk Le Clézio-figur: ständigt på väg bort från något, ständigt i färd med att söka försonas med det förflutnas platser, en solitär som äcklas av turisterna och en som varje ansamling människor förr eller senare stöter ifrån sig.
Rachel i ”Une femme sans identité” är föräldralös (hon får veta det på ett förfärligt sätt), bortstött av sin styvfamilj, som från relativt välstånd i Centralafrika tvingats att utvandra till Frankrike. Nu driver Rachel runt som papperslös i Paris, övergiven också av sin ”lillasyster” Bibi; det är ett slags invertering av författarens resemotiv: att bara gå och gå hela dagarna i en och samma stad, därför att man inte har någonstans att ta vägen (låt vara att Rachel då och då har ströjobb och under en tid något slags pojkvän).
Le Clézio skriver ofta om barn och gärna utifrån paradisiska miljöer som på ett eller annat sätt trasas sönder – faktorerna glider gärna in i varandra: vuxenblivandet, civilisationens rovdrift, drastiska miljöförändringar, själva tidens frätande – tiden är kanske denne författares största tema. Ett problem i vissa av Le Clézios böcker, särskilt de från 1980-talet, är att patoset kan få lite stort utrymme och vanligen sker det genom en något svulstigt varm stil. Det blir så att säga för mycket paradis. I Le Clézios senare författarskap råder bättre balans, även om där också lastas på för mycket ibland. Tempête innehåller en del avsnitt som med fördel kunde ha tonats ner, framförallt tycker jag att författaren i den första novellan berättar onödigt mycket om Philip Kyo, men på det hela taget är båda texterna skickligt utförda och bitvis gripande.
Tempête är lyrisk, stundom smäktande och stundom febrig, inmängd av meditativa passager och intensiva sinnesförnimmelser. Den avsevärt kortare Une femme sans identité är snarare hård och rak, men med stråk av sorg som mjukar upp diktionen. Givetvis har författaren låtit språket betingas av miljön: Paris är för den medellöse obarmhärtigt, särskilt så för en flicka i puberteten; där finns ingen sensualitet, bara smärta och rädsla. Le Clézio för på så vis ner ett av den europeiska kontinentens mest aktuella ämnen – integrationen och det sociala ansvaret – till dess kärna: hur det är att vara absolut utanför.
Junes tillvaro på ön Udo är visserligen också osäker och konfliktfylld, men där finns ändå värmen, havets rikedom och vidd, fiskarkvinnornas jubelskrik när de når ytan – sådana detaljer lyfter skildringen, men det blir aldrig fråga om idyll.
De två historierna är på ytan ganska enkla, även om den första rymmer en mängd trådar och sidospår. Men båda novellorna ekar av så att säga större narrativ: myter, sagor, och i slutändan kanske berättelsen om varje människa; både vad hon kan vara, vad hon drömmer om som barn och vad hon inte borde behöva uppleva.
– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken. Från ePagine kan boken också köpas som e-bok
– Se en intervju med Le Clezio här (engelska)