Ingeborg Bachmann – Kriegstagebuch.
Mit Briefen von Jack Hamesch

Klicka på omslaget för att kommma till bokhandeln

Av EVA MATTSSON
Januari 1944 och mars 1945 har de allierade kraftfullt och intensivt bombat Klagenfurt i Kärnten. Ute i en trädgård sitter den 18-åriga skolflickan Ingeborg och läser eller skriver dagbok. Hon har tröttnat på fukten i skyddsrummen och hon har trotsigt bestämt sig för att hellre dö utomhus med träd och himmel som sällskap än tillsammans med vansinniga vuxna som uppmanar henne till sånt hon inte vill. ”Med de vuxna går det inte längre att prata”, fastslår hon.

Hennes lärare Anderluh skickar titt som tätt ut skolbarnen att gräva skyttegravar och skyddsvallar, de ska till varje pris försvara staden mot ”fienden”, till och med när larmet ljuder. Han riskerar elevernas liv men sätter sig själv i säkerhet. En av de många förvirrade, omdömeslösa och övertygade nazisterna i Kärnten.

Ingeborg skriver dag för dag vad hon tänker och känner, beskriver ransoneringarna, sjukdomarna och angiveriet bland dem som förstår att de valt fel sida, så snart de tyska krigsmotgångarna blivit tydliga. Berättar om tystnader och dubbelspel, om försvunna män och krigsfångar, om svårt sjuka mödrar och hungriga barn.

Efter skräckåret 1944 stundar bättre tider. Sommaren 1945 är bombningarna förbi och engelska militärer tar över kontrollen i Mermagor, Vellach och de andra platserna runt Klagenfurt där familjen Bachmann har sina boningar och sommarhus. Det är nu Ingeborg möter den engelske soldaten Jack Hamesh, upplever skydd, intellektuell gemenskap och en kort tid även förälskelse. Börjar läsa Marx och Adler som engelsmannen lånar ut.

Hamesh är en ovanlig administratör och militär, anställd i FSS (Field Security Section). Beskrivs som en kortväxt, ganska ful man med glasögon, född 1920 i Wien. Han är av judisk extraktion men har mot alla odds år 1938 räddats undan utrensningarna och gömd bland en grupp mindre barn lyckats fly till England. Hans bakgrund och språkkunskaper gör honom särdeles lämpad att rensa upp i Kärnten vid krigsslutet. Äntligen träffar Ingeborg Bachmann en man som på tyska eller engelska kan diskutera Rainer Maria Rilke, Thomas Mann, Stefan Zweig och Charles Baudelaire med henne. Av naziregimen förbjudna författarskap som de båda på olika håll lyckats skaffa sig.

Hans Höller, professor i germanistik i Salzburg är den som har kommit över den unika krigsdagboken och även fått fatt i elva brev från Jack Hamish till Ingeborg. Korrespondensen pågick från påsken 1946 till juli 1947. Höller var också mannen som för något år sen sammanställde breven mellan Bachmann och Celan.

För Bachmannforskare är ”Kriegstagebuch” trots sitt ringa format (bara delar av den fullständiga dagboken har förmodligen hittats) en viktig länk in i det vuxna författarskapet men gör det också möjligt, via Hamish brev, att tolka hittills kryptiska och drömlika passager i exempelvis romanen ”Malina” och ” Das Buch Franza”.

Påfallande är hur spänstigt och modigt Bachmann redan i ungdomen skriver och hur stapplande och amatörmässigt den engelske djupt och så småningom alltmera olyckligt förälskade soldaten uttrycker sig. Hamish flyttade efter kriget till dåvarande Palestina, hade svårt att finna sig till rätta och försvann så småningom. Med honom försvann även Ingeborgs svarsbrev.

”Det är den skönaste sommaren i mitt liv, och om jag blir hundra år gammal, kommer det här att förbli den skönaste våren och den skönaste sommaren.” skriver den 18-åriga flickan i sin dagbok. Hon har just mött Hamish, hon visar sig ute med honom, en jude, vilket fortfarande väcker anstöt på gatorna. Hon talar fritt och högljutt, hon jublar: Fred!

___________________

– Hör Ingeborg Bachmann läsa här:

Kommentera: