Det börjar bli sent i livet, och den ungerske författaren och Nobelpristagaren noterar allt oftare sitt eget förfall, en kropp slagen av Parkinsons sjukdom och ålderns skröplighet, men som trots allt ändå överlevt Auschwitz.
Åtskilliga av dessa dagboksnotiser – som ibland kan växa ut till förtätade miniessäer – fäster han på papper (fast Kertész också tar språnget in i en modern värld med hjälp av en nyinköpt dator) i det älskade Berlin. Ofta är de lika svarta som den natt som omger honom när han plågad av sömnlöshet blir sittande ensam vid skrivbordet.
Staden själv blir föremål för åtskilliga betraktelser; också det faktum att han här dagligen är omgiven av tyskar, om än inte samma tyskar som för inte alltför länge sedan gjorde sitt bästa för att försöka ta livet av honom.
Hemstaden Budapest? Men han menar sig lida av en ”livshotande överdos av Ungern”; politiken och samhällsklimatet där förgiftar, antisemitismen – som drabbar honom också personligen – får honom att fly därifrån till just Berlin. Hans syn på framtiden är mörk, inte bara vad gäller Ungern, och hans egen utgångspunkt är sedan länge redan fast förankrad; 9/11 tolkar han framför allt som upptakt till en ny våg av möjlig antisemitism.
Tonen i dessa dagböcker pendlar mellan det uppsluppna och bittra, mellan hårda, förkastande omdömen och djup förtvivlan, också över sig själv. Musik, som Mahler eller Bartók, är nästan det enda som ger lindring. Ideligen analyseras och dissikeras det egna verket skoningslöst, samtidigt som han aningen kokett kan glädja sig över beröm och uppskattning. Kertész förnekar att han skulle vara cynisk: han skulle bara säga den sanning som ”så få säger eller vågar säga”.
Allt är här underkastat skrivandet, dagböckerna ett slags utkast till ett sista, allt omfattande verk innan det är för sent.
– Se från Youtube ett möte mellan Svante Wyler och Kertesz i Berlin: