Idioten i Uckermark
Botho Strauss – Herkunft

Grosso Giacomo - Ritratto dell'onorevole avvocato Cesare Sarfatti (detalj) Wikipedia
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

En av de viktigaste författarna inom den samtida tyska litteraturen har bytt de stora städernas konstnärs- och författarkretsar mot ett tillbakadraget liv på landsbygden nordost om Berlin, där den självvalda isoleringen fått många att se honom som den store eremiten bland dagens författare, eller som ”Oraklet i Uckermark” – ett tillnamn som kommer sig av att hans åsikter och ämnespreferenser inte alltid sjungs fram i takt med tidens melodi, utan ofta tvärtom påminner om manande orakelspråk. Den vi talar om är förstås dramatikern och diktaren Botho Strauss. Han har en gång förklarat sin eftertraktade avskildhet med en hänvisning till antikens idiotbegrepp – vars innebörd inte var galning utan fri man som inte hade något politiskt uppdrag i stadsstaten – och framhållit sitt utanförskap som hans viktigaste kunskapsinstrument och en nödvändig förutsättning för att få syn på samtiden.

Men kanske är det också nödvändigt för att få syn på det förflutna. I god tid före sin 70-årsdag i början av december publicerade Strauss den tunna men fullmåliga minnesboken Herkunft (Härkomst), som inte bara är ett ovanligt vackert stycke litteratur, utan möjligen också början till en ny etapp i denne ensittares produktion. Skulle det verkligen vara så, blir det mycket intressant att följa utvecklingen – inte minst därför att Strauss, som ju länge problematiserat det linjära och kontinuerliga berättandet, här vågar skriva på just det sätt som han själv ofta kritiserat. Som alltid när Strauss håller i pennan är språket utsökt, men tonfallet och det nästan naivt enkla berättandet är något nytt, samtidigt som det självbiografiska motivvalet leder till en för honom häpnadsväckande privat skildring av den obemärkta och konventionellt borgerliga uppväxten i småstaden Bad Ems i Rheinland-Pfalz.

Även om det hos Strauss redan tidigare förekommit självbiografiska glimtar, har bilden aldrig förr varit så heltäckande som här, men det verkligt fängslande med Herkunft är närmare besett att den inte är en rent självbiografisk text, utan snarare ett ovanligt lyckat dubbelporträtt av författaren själv och den sedan länge döde fadern, Eduard Strauss. Modern intar en mer undanskymd plats som den indirekta orsaken till bokens tillkomst, då hon i berättelsens samtid – omkring 1990 – flyttar till ett äldreboende och barndomshemmet, där sonen låtit faderns rum stå orört sedan dennes död 1971, måste säljas. Därmed anmäler sig behovet av ett bokslut, som kommer till uttryck i Herkunft, som är författarens försök att begripa sig på sin far, för att därigenom bättre kunna förstå sig själv och den han blivit. Redan en minnesbok byggd på dessa premisser hade kunnat bli mycket läsvärd, men i Herkunft – med dess dubbla biografiska intention – tillkommer dessutom en tidsaspekt som verkningsfullt lyfter in Historien i den privata sfären.

Brevkort från Hotell Wiesbaden i Bad Ems

Brevkort från Hotell Stadt Wiesbaden i Bad Ems

Denna aspekt följer av att Eduard Strauss, född 1890, var en mycket mogen man när han fick sin ende son Botho, som i nutid subtilt utnyttjar den stora åldersskillnaden till att slå en hundra år lång bro mellan dåtid och nutid – med första världskriget som fäste på den bortre sidan av tidens flod och vår samtid som fästet på den hitre stranden. Däremellan reser sig några utvalda år som stödjepunkter och spelplatser för de minnesbilder som främst rör det personliga och privata, men indirekt också de yttre skeendenas grundläggande inverkan på familjens öde. Urberättelsen, som den unge Botho aldrig kunde höra sig mätt på, handlar om hur fadern i första världskrigets skyttegravar miste ena ögat efter att ha träffats av en gevärskula – efter fyrtio år en spännande historia att berättas för spetsade barnaöron men ursprungligen en livsavgörande olycka. Lika livsavgörande var naturligtvis sonens födelse och familjens flykt till väst – Botho Strauss bodde under sin tidiga barndom i DDR – när fadern, som var promoverad kemist, i början av femtiotalet fångade möjligheten till ett nytt och bättre liv i Västtyskland.

Från åren i den nya hemstaden lyfter teatermannen Strauss fram ett antal scener som bidrar till den starka skildringen av både tiden, honom själv och fadern. Som dramatiker har han ett särskilt öga för sådant: här spelas den första kyssen upp vid sidan av tv-upplevelser, utflykter i litteraturen, ett första romanförsök och faderns omsorg om sonens bildning i form av privatlektioner i klassisk grekiska – enligt Strauss själv den viktigaste investering som någonsin gjorts i hans liv. Dramatikern är också en ˮsamlare av gesterˮ som flera gånger återkommer till faderns händer för att måla upp bilden av honom: ˮOm jag alltså samlade gest efter gest, skulle denne mans hela eländiga och värdiga, bittra och modiga, av smärta sammanfogade liv kunna frammanas…ˮ.

Det är tydligt att Strauss drivs av en djup saknad efter fadern och en längtan efter att lära känna honom, nu när han själv nått en ålder som hade underlättat den förståelse som aldrig förverkligades medan tid var. Fadern som vuxit upp under kejsartiden, med dess starka pliktetos och strama självförsakelse, tillhörde en annan värld än sonen som växte upp i den unga Förbundsrepubliken, omgiven av tv, Elvis och James Dean. Den revolt som sonen under uppväxten riktade mot fadern och dennes ideal var det yttre tecknet på en längtan efter en modernare far. En som klädde sig i ledigare gångkläder än den obligatoriska kostymen med pärlförsedd slipsnål genom slipsknuten, eller en som någon gång spelade fotboll i stället för att – som en småstadens Karl Kraus – ge ut en egen satirisk tidskrift med en snabbt borttynande läsekrets.

Men utvecklingen blev snarast den motsatta i takt med att Strauss d.ä. alltmer förlorade hoppet om mänskligheten, fick svårare för socialt umgänge och slöt sig kring ett starkt formaliserat liv inom hemmets fyra väggar, där dock en stor andlig frihet alltid rådde. Det var också där som far och son kunde mötas i vissa gemensamma kulturupplevelser och det var i detta lilla liv, präglat av de alltid närvarande föräldrarnas ritualer och regelbundna mönster, som Botho Strauss hade sin fasta punkt. Och även om hemmets värld ibland framstod som hopplöst antikverad sammanfattar Strauss – sedan han nu vuxit in i faderns död och känslan för det saknade – sin erfarenhet i ett lakoniskt konstaterande: ”Trots traditionens sociala betydelselöshet åldras man ändå alltid rakt in i det som man en gång uppfattade som räddningslöst föråldrat.”

Skälet till att Herkunft bättre beskrivs som en minnesbok än som en självbiografi är att Strauss här liksom försätter sig i de situationer han vill beskriva och återupplever dem snarare än att lämna en regelrätt och dagsaktuell redogörelse för hela sin uppväxt. För Strauss handlar det närmast om att befria sig från nuet, att låta det förflutna bli både produktionskraft och existensform, en sluten värld av tidiga intryck som inga senare upplevelser förmår överglänsa. Därigenom uttrycker han raffinerat såväl sin redan kända kritik av postmodernismens idisslande av återbrukade ”nyheter” som sin förkärlek för gångna tider och för fadern som dess företrädare.

Strauss känsla av skam för att han en gång skämdes för sin far, i stället för att ta djupare del av de värden som han förmedlade, hanteras i denna sentida hyllning till fadern. Det är en svunnen värld, som mest förtätat fångad i en mättad beskrivning av faderns brevpress, vilken i form av en elegant och tung sten enbart kan motiveras estetiskt. Vilken tung grunka som helst hade kunnat pressa brev, men endast brevpressen har den fulländade utformning som gör den till ett ting i egen rätt och omöjlig att kombinera med andra, alltså en egen värld likt det barndomens urtillstånd som Botho Strauss frammanar i sin nya bok.

2 kommentarer

  1. Tomas Forser says:

    gott att läsa om något annat än ordinärt familjeliv med dess normalvarianter. Botho Strauss position skapar andra perspektiv och ger andra proportioner. Tack för påminnelsen!

  2. Tommy Andersson says:

    Botho Strauss’ verk lämnar man man ju gärna påminnelser om, och särskilt om ”Herkunft” som verkligen är en läsvärd bok.

Kommentera: