”Jag lyser upp natten”
Ny bok om Victor Hugo

Victor Hugo var sitt lands mest berömde och omtalade författare och skrev i de flesta genrer: dramat, poesin, romanen, reseberättelsen och det officiella talet. Idag är han mest känd för Les Misérables och Ringaren i Notre-Dame. Född 1802 och död 1885 upplevde han nästan hela seklet och fick vara med om alla de förändringar som kännetecknade dåtidens samhälle, som den industriella revolutionen och framväxten av en ny samhällsklass, proletariatet, fick uppleva krig, revolutioner och exil. Lena Kåreland skriver här om Michel Winocks bok Le Monde selon Victor Hugo.

 

Jag vill förändra mänsklighetens villkor, jag fördömer slaveriet, jag behandlar det sjuka, jag lyser upp natten, jag hatar hatet”, skriver Victor Hugo i ett brev till sin författarkollega Alphonse de Lamartine. Ja, Victor Hugos ambitioner var stora och spände över vida områden. I sin verksamhet intog han många positioner och växlade mellan vitt skilda hållningar. Litterärt rörde han sig mellan det sublima och det groteska, mellan det verkliga och det imaginära. Som ledare för den vid 1820-talet i Frankrike frambrytande romantiken anknöt han till idealismen och mysticismen. Trots hans tydliga dragning till det osynliga och till de andliga sfärerna, var han aldrig en kyrkans man utan starkt kritisk till prästerskapet. Han var troende men hävdade bestämt att ingen präst skulle assistera vid hans begravning. Politiskt gick han från att ha varit en ivrig rojalist till att bli en lika ivrig republikan som kämpade för frihet och jämlikhet. Inom tre olika regimer hade han politiska befattningar, utnämndes till pär av Frankrike och invaldes 1841 i franska akademien.

omslag Le Monde selon Victor Hugo Winock dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

I sin biografi Le Monde selon Victor Hugo. Pensées, combats, confidences, opinions de l’homme-siècle från 2018 ger Michel Winock, en av Frankrikes främsta historiker, en färgstark bild av den komplexe men ständigt fascinerande Hugo. Boken ingår i förlagets serie ”Le Monde de….” som har för avsikt att lyfta fram stora teman i olika författares liv och verk. Tidigare har Winock i Victor Hugo dans l’arène politique (2015), skärskådat författarens politiska aktivitet. I sin forskning har Winock i övrigt uppmärksammat bland annat olika intellektuella rörelser i Frankrike. Han har undersökt antisemitismen i La France et les juifs, de 1789 à nos jours (2004) och även skrivit om politiker som Clémenceau (2007) och Francois Mitterand (2015). År 1978 grundade han tidskriften L´Histoire med syfte att för en bredare allmänhet sprida kunskap om historisk forskning. Bland hans biografier över skönlitterära författare märks studier om Gustave Flaubert (2013) och Madame de Stael (2010).

Victor Hugo var under sin livstid sitt lands mest berömde och omtalade författare och skrev i de flesta genrer: dramat, poesin, romanen, reseberättelsen och det officiella talet. Född 1802 och död 1885 behärskade han nästan hela seklet och fick vara med om alla de förändringar som kännetecknade dåtidens samhälle, till exempel den industriella revolutionen och framväxten av en ny samhällsklass, proletariatet. Själv fick han uppleva krig, revolutioner och exil och levde under nästan tjugo år i landsflykt, först i Bryssel, sedan i Jersey och Guernsey.

Hugo växte upp under ekonomiskt relativt knappa förhållanden. Hans mor hade hand om hans uppfostran, sedan föräldrarna valt att leva åtskilda. Fadern var major i Napoléons armé och Hugo kom efter julirevolutionen 1830 mer och mer att se Napoléon som en romantisk hjältefigur fylld av kraftfull energi. Sitt första poetiska alster skrev han redan vid 12 års ålder och han började tidigt publicera dikter i olika tidskrifter. Vid tjugo års ålder gav han ut sin första diktsamling Odes et poésies diverses (1822) där han i rojalistiskt färgade dikter hyllar tronen och altaret. Detta behagade kungen Ludvig XVIII som gav den unge skalden en årlig pension på 1000 francs. Medan han under en stor del av sitt liv var övertygad rojalist, delvis inspirerad av Chateaubriand, vars verk han beundrade, betraktas Hugo idag allmänt som den store förespråkaren för Republiken. I sin dagbok förkunnade han 1816: ”Jag vill vara Chateaubriand eller ingenting.”

I slutet av 1820-talet närmade sig Hugo liberalismen men var alltjämt rojalist. Med utgivningen av Le Dernier Jour d´un condamné 1829 inledde han den kamp mot dödsstraffet som han skulle föra hela livet. En protest mot stelbent regeltvång var det berömda förordet till dramat Cromwell (1827), där Hugo gör upp med den klassiska teaterns strikta regler. Shakespeare hyllas på bekostnad av Racine. De hetsiga striderna kring dramat Hernani 1830 gjorde honom till den obestridde ledaren för den nya rörelse inom litteraturen, romantiken, vars ledord var känsla, fantasi och dröm. Man hyllade naturen, religiositeten och det historiska. Den frihet inom konsten och litteraturen som förespråkades medförde krav på frihet även för pressen och politiken. ”Den litterära friheten är dotter till den politiska friheten”, konstaterar Hugo.

När Winock går in på Hugos litterära verk tar han särskilt fasta på författarens dragning till det monstruösa och till monstret. Enligt romantikens estetik som Hugo i mycket var far till var det författarens uppgift att göra sig till tolk för det extrema, i opposition till den goda smaken. Monstret blir representant för det groteska i motsats till det sublimas förfinade hjälte. Redan i ungdomsromanen Han d’Islande (1823), inspirerad av Walter Scott, är romanens hjälte en diabolisk person som utmärker sig både fysiskt och moraliskt genom sin groteska fulhet. Kroppsligt deformerad går han omkring klädd i djurskinn, följd av en dresserad björn och livnär sig på människoblod. Med sin herkuliska krafter kan han döda en varg med bara en enda hand.

Six personnages de Victor Hugo av Louis Boulanger
Six personnages de Victor Hugo av Louis Boulanger

Den mest framträdande groteske hjälten hos Hugo är utan tvivel Quasimodo i Ringaren i Notre Dame (1831). Quasimodo är medveten om sitt skrämmande utseende och lider av det. Ibland önskar han att han vore ett djur istället för denna halvmänniska. Men även om han är ett monster är han för den skull ingen rå sälle. Den melankoli och sorgsenhet han ofta känner förmänskligar honom. Och slutligen blir det kärleken till Esmeralda som ger honom hans fulla mänsklighet. Romanen som skrevs revolutionsåret 1830 rymmer också en politisk symbolik och ett demokratiskt budskap. Quasimodo med sin råa styrka står för folket som söker sig sin väg, men liksom folket förödmjukas han och krossas av de mäktiga. Här riktas den politiska udden mot den etablerade makten som föraktar de svaga i samhället. Senare har filmen i hög grad lagt beslag på denne hjälte, och under åren 1911 fram till 1996 gjordes det sju olika filminspelningar av Ringaren i Notre Dame.

I samband med februarirevolutionen 1848 spelade Victor Hugo en aktiv roll i den politiska utvecklingen. Han invaldes i konstituerande församlingen, och han stöttade den nyvalde presidenten Louis Napoléon. Men när denne gjorde sin statskupp 1851 och utropade sig till kejsare, tog Hugo det avgörande steget och blev till hundra procent republikan. Den nye kejsaren Napoléon sågs som en förrädare. Genom sitt agerande riskerade Hugo att bli satt i fängelse och han tvingades gå i landsflykt. Åren i exil blev extremt produktiva, och i sina skrifter ger han uttryck för sin ilska över förhållandena i hemlandet. I samlingen Les Châtiments (1852) är han uppfylld av helig vrede och skriver med bitande ironi satirdrypande verser mot Napoléon som anklagas för maktmissbruk och diktatorsfasoner. Napoléon le Petit (1852) är betecknade nog titeln på en skrift om kejsaren, där Hugo inte sparar på sitt förakt för Frankrikes härskare.

Ständigt gick han till attack mot Napoléon och det andra kejsardömet, som han ansåg hade tillkommit på ett rättsvidrigt sätt. ”Det förflutna tillhör prinsarna: det kallas Barbari; framtiden hör till folket: det kallas Humanitet”, formulerade han sin hållning. Hugo skrev även artiklar, debattinlägg och hade en omfattande korrespondens. Tidigt observerade han förtryck i alla former och visade flera prov på sin starka känsla för jämlikhet. I sin roman Bug-Jargal (1826) beskrev han slavarnas situation i Saint-Dominique. Och redan vid tjugoett års ålder hade han i Han d’Islande skildrat hur en grupp norska gruvarbetare gjorde revolt. I samlingen Feuilles d’automne (1830) ingår dikten Pour les pauvres där Hugo manar de rika och förmögna att skänka en tanke åt de sämre lottade.

Porträtt av Juliette Drouet
Porträtt av Juliette Drouet

Under åren i exil tillsammans med sin familj och sin älskarinna Juliette Drouet hade Hugo inga svårigheter att leva på sitt författarskap. Hans inkomster steg i takt med den ökande försäljningen av hans böcker. Särskilt inkomstbringande blev Les Misérables (1862) som är både en social roman och en kärleksroman. Det är också en historisk roman med handlingen förlagd till tiden 1815 till 1833. I centrum står den fattige skogsarbetaren Jean Valjean som döms till fem års straffarbete för att ha stulit ett bröd. I romanen finns invävt filosofiska och politiska teman och hela skildringen är ett manifest för frihet och framsteg. Liksom flera andra författare vid denna tid såsom Eugène Sue i Les Mystères de Paris (1843) lyfte Hugo i sina verk fram den nya arbetarklassens villkor. Men kritikerna var inte alltid nådiga. En del fann honom oansvarig som gav de kriminella rätt gentemot polisen och framställde tjuven som mer sympatisk än domaren. Det var samhällsfarligt.

I och med kejsar Napoléons fall och kriget med Preussen 1870 återvände Hugo till Frankrike och Paris. Nu var fosterlandet i fara och hotades av invasion, och Hugo engagerade sig för att stötta de stridande. Under kommunupproret anklagades från både höger och vänster, men situationen var komplicerad. Vid sidan av den officiella regeringen, ledd av Thiers, och den självutnämnda kommunen fanns de republikaner som i likhet med Hugo inte ville acceptera inbördeskrigets blodiga våldsamheter. Under de sista tio åren av sitt liv var Hugo en outtröttlig profet för humanitet och han blev vederbörligen hyllad och vördad, erkändes som ett geni och en mänsklighetens välgörare. Det ter sig följdriktigt att han när han gick bort 1885 blev den förste författaren som fick en statsbegravning. En enorm människomassa följde begravningståget från Triumfbågen till Panthéon.

 

  • Klicka här för att läsa om David Bellos bok om Les MiserablesThe Novel of the Century

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).