”Du går ju på tok för fort, människa!” var det plötsligt någon som ropade. Jag tittade upp, det var en främmande man, han stod ganska långt ifrån, han hade en kikare hängande runt halsen.
Klockan var sju, det var måndag morgon i den till över åttio procent svenskspråkiga finländska småstaden Ekenäs – ”finlandssvenskarnas huvudstad”, har många kallat den – och jag hade gått ut på promenad, jag stod just då ute på en brygga. Jag tänkte på Jonas Thente. Jag tänkte på att jag hade uppfattat hans inlägg om finlandssvenskarna som slängiga men skrivna med ett slags gott humör, att jag hade föreställt mig att han faktiskt ville debattera. Jag tänkte på att jag faktiskt gått och trott att bloggar syftade till diskussion.
Men framför allt undrade jag varför i all sin dar den elektroniska rymden lockar fram all denna aggressivitet. För det handlar ju inte bara om Thente. På den stora finska dagstidningen Helsingin Sanomats nätsida predikas att en god finlandssvensk är en död finlandssvensk. (Och finlandssvenskarna är naturligtvis inte de enda som drabbas av rasism, det är inte ens de som drabbas av den värsta rasismen.) Men jag hade föreställt mig att de som utöser sin galla på nätet är tillvarons losers, att det är män – nog är det mest män? – som sitter uppe på nätterna och fyllar till på starköl eller billigt brännvin. ”Men in dirty rain-coats” som man sa i England under mina tonår: män som gick på porrbio. (Och väl numera tittar på porrvideor.)
Men nu har vi då Thente som jag haft all respekt för. (Och som låtit förstå att han haft respekt för mig: fast uppenbarligen inte tillräckligt för att läsa min kommentar, för att tro att jag kan ha något vettigt att säga.) Naturligtvis handlar det också om vad e-post inbjuder till. E-post skriver vi för fort, helt enkelt. Jag tänker som ofta förr på Olof Lagercrantz’ ord: ”Brev mognar i posten.” Hade Thente haft sina rader till mig på papper, hade han fått lov att vika ihop dem, stoppa in dem i kuvert och klistra ett frimärke på hade han kanske tänkt om.
Eller:
Man kan ju alltid hoppas.
Men nu var det då alltså plötsligt den främmande mannen med kikaren som ropade och jag stannade och insåg att jo, jag går faktiskt alldeles för fort, jag ser inte morgonen ljusna, jag ser inte havet framför mig, jag ser inte hur isen drar sig tillbaka. Mannen kom fram till mig, han sa: ”Du borde titta på fåglarna. På skrattmåsarna, till exempel. Eller skräntärnorna. Och naturligtvis på svanarna, knölsvanarna. Och vet du att det utanför Hangö ligger närmare femtusen ejdrar?.”
Sen nickade han och gick vidare. Jag gick också vidare. Jag gick faktiskt långsammare, och med lättare steg. Den enda jag såg som var arg var en terrier som skällde och skällde på sin husse. ”Jag har glömt hans boll hemma,” förklarade husse. ”Just precis på det här stället brukar jag kasta bollen upp i luften och så hoppar han efter den och fångar den. Han kan faktiskt hoppa nån meter upp i luften.” Jag tyckte den där terrierns ilska var alldeles rättmätig.